Ännu ett besök i en underbar andalusisk by – men jag börjar längta hem nu

 

Den här bloggen håller på att utvecklas till en turistbroschyr för Spanien. Men det gör inget. Allt som är vackert i livet vill jag framhålla. Att detta samtidigt gynnar turistindustrin struntar jag i.

Mijas Pueblo

Häromdagen besökte mina svenska vänner och jag den lilla byn Mijas Pueblo, som ligger i bergen utanför Fuengirola. Visst har jag sett den här sortens turistidyller tidigare. Ändå kan jag inte titta mig mätt. Och inte ni heller, hoppas jag.

Kommunerna här på Solkusten gör allt för att underlätta för turisterna. I Mijas Pueblo kan man t ex åka upp tio våningar med en hiss från ett parkeringsgarage längre ner i stan för att komma upp till de mest sevärda utsiktspunkterna.

Där kunde vi se allt som går att upptäcka av en turist: Riklig flamencodans, utsmyckade åsnor som barnen kunda rida på för några euros, massor med mysiga caféer och restauranger, en uppsjö av butiker som lockar turisterna med lokalt hantverk, vackra skinnkläder och väskor.

Traditionell Flamencodans

Det som slår mig varje dag här nere sydligaste Spanien är att det trots det torra och heta klimatet ändå verkar finnas vatten överallt, som t ex här i Mijas Pueblo där en liten bäck rinner ut i en underbart vacker ravin.

Vid mitt besök i Mijas Pueblo nöjde jag mig med att köpa två spanska flaggor och en liten keramikskylt där det står: ”Auqi vive un periodista” (”Här bor en journalist”). Skylten har jag hänt upp i hallen i min lägenhet. En av de spanska flaggorna sitter nu fastspikad på balkongen. Den andra tar jag med mig hem till Sverige.

”Här bor en journalist”

Jag börjar känna hemlängtan nu. På fredag flyger jag hem till Bosse igen – efter nitton dagar här i min lilla by på Solkusten. Det känns bra, särskilt som jag under hela vistelsen här nere har plågats av fruktansvärt magont. Jag kan nästan inte äta något alls utan att få värk. Det är något med min kropp som är väldigt fel.

Trots det cykeltränar jag mellan 40 och 45 kilometer om dagen. Kanske tränar jag för mycket. Det säger i alla fall mina svenska vänner – som för övrigt själva cykeltränar lika mycket, om inte mer.

Hemlängtan och ont i magen

Bilderna tagna av mig själv med min mobil Samsung J3