Under sex dagar satt jag i karantän, alltså husarrest, i Spanien. Igår kväll kom jag hem till Sverige, till ett land som på bara några dagar hade förvandlats till oigenkännlighet. Jag hade visserligen från min husarrest i Spanien läst det mesta av vad som hade skrivits och sagts  i coronadebatten i Sverige men det var först när jag återigen trampade svensk mark som jag förstod att det var något som inte var sig likt.

Att stora delar av världen har drabbats av det mystiska coronaviruset är allom bekant. Att tusentals människor, framförallt i Kina, har dött i detta virus är också bekant. Antalet döda i coronaviruset i Sverige idag är 16 fall, en ökning med fem fall sen igår.

Detta är självklart något alla måste ta på största allvar. Det gäller att vara försiktig, att undvika att träffa folk, att bara utföra de nödvändigaste ärendena, att undvika större men även mindre folksamlingar, att ta väl hand om sig själv helt enkelt. Jag som bor mitt ute i skogen är privilegierad.  Jag kan gå ut på en promenad eller ta ett träningspass utan att jag träffar en enda människa. Här är också luften ren och frisk.

Alla känner till vilka regler vi bör följa men förvånansvärt många, både unga och gamla, struntar i att rätta sig efter påbuden. Här kommer några bilder som jag tog på Malaga flygplats igår eftermiddag. Hundratals resenärer från Sverige, Norge, Frankrike, Belgien och Kanada väntade på sina plan. Ingen – eller i alla fall väldigt få – verkade ta viruset på allvar. Bara några enstaka (däribland jag själv) bar munskydd

Inte ens min man ville bära munskydd. Folk upprätthöll heller inte enmetersregeln mellan varandra.

Det såg ut istället som en helt vanlig dag på en helt vanlig flygplats, en dag innan coronan kom. Flockmentaliteten var ett faktum.

Men om coronakrisen i sig är allvarlig så har den fört med sig ett annat fenomen som jag känner oro, ilska och förtvivlan över. Jag tror att det bara är i Sverige som detta fenomen har förekommit. Bland spanjorerna i Spanien har jag inte sett några sådana tendenser.

Det handlar om generationskriget. Ett nytt och hätskt krig har som en följd av coronasmittan brutit ut mellan generationerna i Sverige – igen, ska jag kanske tillägga. Nåja, mellan generationerna är fel uttryck. Det är den unga generationen som har förklarat krig mot den äldre generationen. I spetsen för detta krig går ett antal mer eller mindre kända skribenter. Jag ska nämna några av dem:

Irena Pozar, ung krönikör på Expressen och chefredaktör på Veckorevyn, Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter, och Linda Skugge, allt-i-allo-journalist/författare med plattform på Aftonbladet och hos Malou efter 10 i TV4.

Linda Skugge blev i slutet av 90-talet och början av 2000-talet känd som en av de första riktiga riksmobbarna i Sverige. Det var hon som började mobba Björn Ranelid för hans utseende och läppar, något som sen förföljde honom under många år och som han kom att få lida mycket för. Sen försvann Linda Skugge ur strålkastarljuset tills hon i höstas dök upp som daglig krönikör i Aftonbladet.

De här tre journalisterna är några av dem som driver det nya generationskriget. Ett krig som startade när statsepidemiologen Anders Tegnell i förra veckan uppmanade alla personer över 70 år att hålla sig hemma för att inte bli smittade och inte smitta andra.

Orsaken var att 70-plussarna ingår i de s k riskgrupperna. Det är 70+ som blir så sjuka i corona att de sedan abonnerar på alldeles för många vårdplatser i sjukvården. 70-plussarna stjäl med andra för mycket av våra gemensamma resurser.

Några mindre genomtänkta uttalanden av f d tidningskvinnan Amelia Adamo som i en intervju för några dagar sen förklarade att hon inte var ett dugg rädd för coronan och att hon tänkte leva som vanligt och gå på möten. Det skulle hon aldrig ha sagt, den gamla 73-åring

Genast kastade sig DN:s ledarskribent Erik Helmersson över henne.”Snälla kända 40-talister: Kokettera inte med ert lättsinne inför coronaviruset. Andra gör stora uppoffringar inte minst för er skull”, skrev Helmersson och menade att sådana lättsinniga 40-talister som Amelia Adamo borde avskärma sig från det övriga samhället.

”Ja, ni bör ju tyvärr det,” skrev han. ”Och av två skäl: För er egen hälsas skull – ni är den stora riskgruppen – och för att sjukvården inom kort riskerar att bli överbelastad på ett närmast apokalyptiskt sätt.”

Han menade vidare att ”en del 40-talister ser livet som ett evigt Vietnamtåg, där allt är möjligt, där deras egen njutning ses som viktig kamp och där alla former av kritik kan viftas bort som skuldbeläggande från överheten. I mina öron låter … Adamos koketterande lättsinne i pandemins dagar som raka motsatsen till solidaritet.”

Även jag själv fick mig en släng av sleven eftersom jag hade den dåliga smaken att sitta i karantän i en lägenhet i Spanien men ändå inte vara orolig över att bli smittad.

Expressen-krönikören Irena Pozar kallar 40-talisternas beteende som ”respektlöst”. Hon skriver bland annat att hon och i och för sig inte tror att ”någon är dum, vill dö eller sprida en potentiellt farlig smitta. Men det faktum att det finns en grupp i samhället, de äldre, som faktiskt måste börja lyssna kvarstår”.

Hon konstaterar att ”gamlingarna” tar resurser från sjukvården som istället borde riktas mot dem som drabbas av hjärtinfarkter, bilolyckor och våldsbrott. ”Det sätter både larmoperatörer och läkare i en extra svår situation där de kan tvingas välja mellan vem som ska leva och vem som ska dö, eftersom alla intensivvårdsplatser kommer att vara upptagna av svårt coronasjuka människor.”

Sen till Linda Skugge. Hon sitter tillsammans ned skådespelerskan Marie Göranzon och DN:s kulturskribent Åsa Beckman i en fast panel varje torsdag i Malou efter 10 i TV4. Men Marie Göranzon gjorde igår, torsdag, det stora misstaget att delta fysiskt i panelen i TV4-studion medan de två andra deltog i samtalet via länk.

Linda Skugge tyckte att det var ansvarslöst av Marie Göranzon att strunta i de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten hade utfärdat om att 70-plussarna ska hålla sig hemma för att inte bli smittade och belasta vården. Skugge menade att ”fler 40-talister måste börja ta ansvar och följa rekommendationerna”.

Till Aftonbladet sa Skugge efteråt att  ”de flesta 40-talister är hopplösa” och ”att de har ett ansvar gentemot yngre generationer”. Hon jämförde 40-talisterna med tonåringar som gör uppror. Marie Göranzon var ytterst defensiv efter angreppen från Linda Skugge. Som Ju Vet Bäst.

Det är inte alls så att 70-plussare är mera ansvarslösa än andra. Vilka är det som springer på de nattklubbar i Stockholms city som fortfarande håller öppet? Ja, det är inga 70-plussare precis. Det är unga killar och kanske även tjejer som är ute efter en partner, att få dansa, dricka drinkar och knulla.

Vilka var det som åkte till Åre för att åka skidor under värsta coronasmittan? Det var inga 40-talister utan ungdomar från Sydsverige som ville komma ut och lufta sig i skidbacken och framförallt få tillbringa halva natten på After ski.

Vilka var det som åkte till Tyrolen häromveckan för att njuta av skidåkning, After ski i lättsinniga barer och dricka mycket sprit? Det var inga 70-plussare. Det var unga människor från olika länder som liksom under alla tidigare vintrar reste till vintersportorterna i Alperna för att åka skidor men framförallt för att supa och hångla på nätterna. Skidorten Ischgl i Tyrolen, som blev en av de stora smitthärdarna i Europa, besöktes av unga skid- och festsugna personer, absolut inga gamlingar.

Jag skulle vilja veta vilka ”gamlingar” det är som har spridit coronasmittan i Sverige? Inte särskilt många, tror jag.

Vad är det vi ser här? Jo, det är ett nytt generationskrig mot de äldre iscensatt av unga och medelålders män och kvinnor på framträdande poster i medierna. När samhället belastas på ett eller annat sätt, både ekonomiskt och socialt, är det 40-talisternas fel. Det är vi som har sugit ur landet genom att ta ut generösa pensioner och spendera pengarna på golfresor till solen eller suparresor till Thailand.

Det var 40-talisterna som kallades ”jätteproppen Orvar” eftersom vi fortsatte att sitta kvar på våra jobb samtidigt som vi ”trängde ut” de unga från arbetsmarknaden.

Det är 40-talisterna som kallades ”köttberget” av en känd socialdemokratisk finansminister, Pär Nuder. Vi var ett ”köttberg” som fortsättningsvis skulle belasta de svenska statsfinanserna tungt.

Det är 40-talisterna som med sitt lättsinniga leverne har förstört miljön och klimatet. Greta Thunberg och hennes anhängare har gång på gång beskyllt den äldre generationen för att inte ha tänkt på klimatet, för att ohämmat ha släppt ut koldioxid med vårt lättsinniga leverne i form av bilresor, flygresor och annat. Det är vi 40-talister som har tagit framtiden ifrån de unga i Sverige – och i världen.

Det här är obehagligt. Mycket obehagligt. Dessutom är det inte sant. Generationskrigen kommer allt tätare och blir alltmer hatiska. Hur ska man kunna fortsätta leva i ett samhälle där de äldre görs till hackkycklingar och hatobjekt av yngre och medelålders som ser oss som resurskrävande jättedegklumpar som spärrar alla vägar för dem och som idag till och med hotar deras liv?

Jag ska inte försvara mig med att ”det var vi 40-talister som byggde upp landet”. Det har vi alla hjälpt till med. Jag vill bara mana till ömsesidig respekt mellan människor och generationer. Den finns inte idag.

Statsminister Stefan Löfven! Nästa gång du håller ett tal eller leder en presskonferens, ta då upp den här frågan. Mana till sammanhållning och stoppa generationskriget. Det sliter sönder samhället.

Det ökar inte solidariteten utan minskar den.