Det minst oväntade hände i morse: Stefan Löfven avgick som statsminister och överlämnade den politiska byken till talmannen. Men risken finns att det ändå kan bli nyval fortare än man tror.

Klockan 10.15 i förmiddags, måndag, kallade statsminister Stefan Löfven till presskonferens. Beskedet från honom var att han hade inlämnat sin avskedsansökan till talmannen och avgått som statsminister.

Stefan Löfven meddelar att han avgår
Bild: Ninni Andersson/regeringskansliet

Efter moget övervägande hade han valt alternativet att avgå och låta riksdagens talman Andreas Norlén ta över uppgiften att försöka hitta en statsministerkandidat som skulle kunna leda en regering som inte får en majoritet emot sig i riksdagen.

Visst hade Löfven även övervägt alternativet  extraval men han tyckte att det var ett sämre alternativ.

”Vi befinner oss fortfarande i en pandemi och då kan ett extraval omintetgöra möjlligheterna att föra en kraftfull politik”, förklarade Löfven.

Stefan Löfven
Bild: Ninni Andersson/regeringskansliet

I själva verket var det nog inte bara pandemin som spökade för Stefan Löfven. Ett extraval skulle kunna innebära att miljöpartiet, socialdemokraternas stöttepelare nummer ett, ramlade ur riksdagen. Då skulle (S) förlora ett viktigt stödparti. Ett extraval skulle också kunna ge Vänsterpartiet mängder av nya röster. Ett alltför stort vänsterparti skulle inte kännas riktigt bekvämt för Stefan Löfven. För det skulle ju vara från socialdemokraterna som dessa nya vänsterväljare skulle hämtas.

Riksdagshuset
Bild: Melker Dahlstrand/Sveriges Riksdag

Löfven är också osäker på hur det skulle gå för hans eget parti om det blev ett extraval. Nej, det är bättre att sitta still i båten och inte ge sig ut på några äventyrligheter.

Talman Andreas Norlén
Bild: Anders Löwdin

Nu får därför talman Andreas Norlén ta hand om den politiska byken och efter högst fyra så kallade talmansrundor försöka vaska fram en lämplig statsministerkandidat. Det kan mycket väl till sist bli Stefan Löfven den här gången också men det är inte alldeles uteslutet att Ulf Kristersson skulle kunna leda en borgerlig regering.

Dock krävs ett antal viktiga förutsättningar för detta, till exempel att Annie Lööf överger sin kompis Stefan Löfven och lierar sig med Kristersson och (hemska tanke) även med Jimmie Åkesson. Detta är dock inte något sannolikt scenario.

Talman Andreas Norlén
Bild: Anders Löwdin/riksdagen

I morgon, klockan 10 00 inleder talmannen sin första sondering. Han träffar partiledarna efter partiets storleksordning och börjar med Stefan Löfven.

Så här ser talmannens mötesschema med partiledarna ut i morgon, tisdagen den 29 juni:

  • 10.00-10.30 Socialdemokraterna
  • 10.35-11.05 Moderaterna
  • 11.10-11.40 Sverigedemokraterna (digitalt)
  • 11.45-12.15 Centerpartiet
  • 13.00-13.30 Vänsterpartiet
  • 13.35-14.05 Kristdemokraterna
  • 14.10-14.40 Liberalerna
  • 14.45-15.15 Miljöpartiet
Riksdagshuset
Bild: Melker Dahlstrand/SverigesRiksdag

Efter valet 2018 tog det inte mindre än 4 månader  (134 dagar) innan en regering kunde bildas och då hade talmannen redan gett upp. Det var till sist partierna själva som genom januariöverenskommelsen löste den besvärliga politiska knuten. Men någon ny januariöverenskommelse lär det inte bli den här gången, eftersom Liberalerna och Nyamko Sabuni har hoppat av och därmed dödförklarat januariöverenskommelsen.

Talman Andreas Norlén
Bild: Anders Löwdin

Så när talmannen i morgon, tisdag, startar sitt sonderingsarbete så möter han exakt samma problem som han tvingades försöka lösa under hösten 2018. Det är ju gudbevars samma riksdag med samma sammansättning som han ska hantera den här gången också. Vad är det som säger att han skulle lyckas bättre nu? Inte mycket, tror jag. Möjligen skulle den pågående pandemin till sist göra partierna lite mer samarbetsvilliga än de har visat sig vara på senare tid.

Så här ser riksdagens mandatfördelning ut enligt resultatet i valet 2018:

Riksdagens mandatfördelning
Bild: riksdagen.se

Skulle socialdemokraterna försöka bilda en regering med stöd av miljöpartiet, centern och vänsterpartiet så skulle den konstellationen bara få ihop 174 mandat. Det räcker inte. En sån regering skulle få en majoritet emot sig i riksdagen.

Skulle Ulf Kristersson försöka sig på konststycket att skapa ett regeringsunderlag tillsammans med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna så skulle han bara kunna skrapa ihop 173 mandat, även det helt otillräckligt.

Nu undrar ni förstås en sak. 174 + 173 mandat blir ju bara 347. Riksdagen har ju 349 ledamöter. Ja, det stämmer. Men två av ledamöterna har sen valet hoppat av sina ursprungliga partier, en vänsterpartist och en centerpartist. Dessa två kvinnor (ja, de är kvinnor) är nu politiska vildar i riksdagen och tillhör inte längre på papperet något av blocken.

Och det är enbart på dessa två politiska vildar som  en politisk majoritet skulle kunna komma till. Uj, uj, uj!

Två politiska vildar är inte mycket att hänga i granen. Det faktum att de blev vildar berodde ju på att de kom på kant med sina respektive partier. Politiska vildar är därför per definition politiskt opålitliga.

Så det är på två politiska vildar som både Stefan Löfven och Ulf Kristersson nu sätter sitt hopp till.

Jo, jag tackar jag.

Jag kan förstås bara önska talman Andreas Norlén lycka till med det sisyfosarbete han drar igång i morgon, tisdag. Jag avundas honom inte. Den här gången har talmannen lovat att han ska snabba upp sonderingsprocessen jämfört med hösen 2018 men det kan ändå komma att dröja flera veckor innan en regering kan vara på plats.

Och skulle talmannen misslyckas, ja då blir det extraval i alla fall. Något tredje alternativ finns inte.