Gissa vem som är världens vackraste kisse!

Hon är världens vackraste lilla kattunge, vår älskade lilla Ingrid, som växer så att det knakar, och som nu har varit vår egen lilla kisse i en månad och nio dagar.  Medan jag funderar över vilka ”seriösa” ämnen jag ska kasta mig över här på min blogg under de närmaste dagarna, så ska jag visa uppde senaste bilderna på lilla Ingrid för världen.

Det är allrså några ämnen som pockar på min uppmärksamhet. Det första, och mest näraliggande, är naturligtvis vad som döljer sig bakom Vladimir Putins nyförvällda kärnvapenhot. Menar han allvar? Har han blivit så desperat över att inte vinna kriget i Ukraina att han inte längre tvekar att ta till kärnvapen? De flesta, även de s k experterna, slår ifrån sig: Nej, han vågar aldrig gå så långt.

Om han skulle våga så skulle det handla om s k taktiska kärnvapen, alltså missiler som enbart är avsedda att användas som stridsmedel på själva slagfältet och som inte är så kraftfulla. De är tänkta att döda soldater och förstöra vapen men inte åstadkomma mera vittgående och dramatiska skador.

Vladimir Putin
Bild: Pravda

Skulle han däremot fundera på att använda s k strategiska kärnvapen, som är riktiga bomber som förstör städer, byar, ja hela länder,  ja, som kan utplåna allt levande, då är det slut inte bara med Vladimir Putin utan också med stora delar av Ryssland, kanske även delar av Europa.

Det andra ämnet som jag har funderat i flera månader på att ta upp men ännu inte vågat är vaccinet mot covid-19. Det har då och då på senare tid framförts misstankar om att själva vaccinet kan ge biverkningar långt utöver den sjukdomskänsla den vaccinerade personen kan känna under en eller två veckor efter själva vaccinationen.

Jag har, bland annat till följd av mina egna erfarenheter, börjat misstänka att coronavaccinet också kan ge långsiktiga neurologiska skador. Varför är jag till exempel så trött? Varför vill jag bara sova? Varför har jag tappat intresset för saker som jag älskade att ägna mig åt tidigare? Varför går aldrig mina depressioner över? Varför hjälper inte de antidepressiva läkemedlen längre? Varför har jag börjat fundera på att ta livet av mig – eller i alla fall fly någonstans långt bort ifrån mig själv?

Jag vet att jag ger mig ut både på mycket djupt vatten och mycket tunn is när jag börjar fundera i de här banorna – men jag är faktiskt inte ensam om att gå omkring med dessa tankar.

Ingrid
Foto: Elisabet Höglund

Under tiden som mina tankekomplex växer fram i min hjärna ska jag lätta upp mitt eget humör och dämpa mina egna sorger över de förluster jag har lidit i sommar, genom att lägga ut några ny bilder på lilla Ingrid. Hon är min stora tröst just nu.

Ingrid
Foto: Elisabet Höglund
Ingrid
Foto: Elisabet Höglund
Ingrid
Foto: Elisabet Höglund
Ingrid
Foto: Elisabet Höglund

Att njuta av Ingrids skönhet, värme och tillgivenhet får mig ändå inte att glömma Kalinkas tragiska öde. Jag tänker på henne under dygnets alla vakna timmar. Jag gråter i min ensamhet. Bosse förstår inte hur jag kan gå omkring och sörja på det här sättet. Döden är ju en del av livet, säger han. Jag är inte säker på det. Livet är livet och döden är något helt annat.

Bosse såg heller aldrig de hemska bilder som jag fick på Kalinka när hon låg krossad och blodig i en svart plastsäck för att jag skulle kunna identifiera henne. Men jag såg dem bara under några korta sekunder innan jag raderade dem. Men minnena och minnesbilderna går aldrig att radera ut. I min hjärnas bildarkiv finns de kvar för alltid.

Igår var Bosse och jag ute och rev ner alla de hundratals efterlysningsaffischer efter Kalinka som vi hade satt upp överallt på trädstammar och anslagstavlor. Affischerna, som de flesta var förstörda, många nästan helt upplösta av regnet, behövdes inte längre. Vi letade ju inte längre efter vår katt. Hon fanns inte mer. Det fanns ingen katt att leta efter längre.

Hon fick några korta månader i frihet. Sen inte mer än den totala utplåningen.