Hällregn, åska, storm och kyla – detta mötte mig när jag kom till Andalusien

När jag i torsdags lämnade Sverige – ja, flydde kanske man skulle kunna säga – för att tillbringa knappt två veckor i min lägenhet på den spanska Solkusten, hade jag räknat med åtminstone lite solsken, en mild vind som smekte min kind och en kort period av värme som omväxling mot snö, regn och kyla hemma i Tungelsta.

Så blev det inte alls. Sen jag kom ner i torsdags har regnet forsat ner från en vidöppen himmel. Det har åskat. Det har blåst 20 sekundmeter från nordväst och lägenheten har varit iskall. Bara två gånger har jag kunnat cykelträna – men då i hård motvind och kyla. Utomhustermometern har ofta visat på 16-17 grader på eftermiddagarna men i luften har det känts som 5 plusgrader. Nordvästvinden har stulit den lilla värme som de facto funnits kvar i luften.

Detta var inte vad jag hade hoppats på. När jag å andra sidan pratade med Bosse ikväll berättade han att det var 12 grader kallt i Tungelsta. ”Så kom inte hem”, manade han mig. ”Du har det bättre i Spanien”.

Annars händer det när jag är här nere ensam att jag drabbas av en sådan hemlängtan att jag bokar om flyget och åker hem i förtid. Det ska jag uppenbarligen inte göra den här gången. Vädret här nere kan bara bli bättre. Vi skriver ju i alla fall den 15 februari idag.

Casares i Sierra Bermeja

Samtidigt har den här delen av världen underbara naturupplevelser att bjuda på. I eftermiddags tog jag min lilla hyrda Opel Corsa och körde upp i bergen, till bergskedjan Sierra Bermeja, och till den lilla byn Casares.

Casares är himmelriket på jorden. En liten, liten stad långt uppe i bergen – men ändå bara 12 km från Medelhavet. De vita husen klättrar obönhörligt och envist uppför bergsryggen. De liksom kämpar för att hålla sig kvar och inte dras med av tyngdlagen ner i ravinen. Lutningen på gatorna i byn är minst 40 procent. Det är emot naturlagarna att bygga så här. Det är definitivt oförenligt med Newtons gravitationsteori och emot tyngdlagens obändiga och oövervinnerliga krafter. Ändå står huset kvar.

Idag är Casares ett berömt turistmål här på Solkusten. Men man undrar vad som drev människorna att bosätta sig här en gång i tiden, i den mest oländiga av terränger, otillgängligt, brant, bergigt och långt ifrån ära och redlighet.

Det är sådana här naturupplevelser som får mig att tycka att livet trots allt är värt att leva. Ni tycker kanske att det är konstigt att se mig skriva detta bara några dagar efter det att jag vunnit På spåret och hade 2.841.00 svenskar som tittade på oss i SVT.

Foto: Bosse Håkansson/SVT

Tyvärr saknar jag förmågan att njuta länge av framgångens sötma. Efter bara några dagar är jag tillbaka i dyn, i depressionen och i behovet av att prestera ännu mera, ännu bättre och att uppleva ännu mer fantastiska kickar.

Vi är alla olika. Godnatt, kära läsare. Vi hörs snart igen.