Ikväll är det åtta dagar sen vår älskade lilla Sigrid gick bort. Det har varit åtta dagar av bottenlös förtvivlan och smärta. Så fort jag tänker på henne eller ser en bild på henne strömmar tårarna utför kinderna. Jag kan inte hjälpa det. Hon var mitt allt. Jag har aldrig älskat någon levande varelse som jag har älskade Sigrid.

De flesta av mina anhöriga och släktingar är döda. Ändå måste jag erkänna att jag inte har sörjt någon enda människa så mycket som jag sörjer Sigrid. I detta inlägg vill jag däremot inte lägga ut någon bild på Sigrid. Det gör alldeles för ont att titta på den.

Men det finns ändå ett spirande hopp i den mörka bedrövelsen. I slutet av förra veckan började jag googla på olika katthem i Stockholmsområdet. Jag var inne och tittade på flera sajter utan att hitta någon katt som jag ville ha. Men så plötsligt hamnade jag på Södertälje Katthems websida.

Och där var hon, lilla Astrid – vår nya kattflicka! På bilden låg hon inkrupen under en soffa. Hon verkade rädd och skygg. Det var hon också. På katthemmet heter hon egentligen Kalinka men hos oss kommer hon att heta Astrid.

Jag tog omedelbart kontakt med Södertälje katthem och frågade om Astrid. Jag fick veta att Astrid var fyra år gammal och att hon hade varit på katthemmet sen den 17 maj i år. Hon kom från ett hem där det fanns mycket katter och hon var orolig och rädd. Hon har inte låtit sig klappas av någon personalen på hela tiden.

Igår fick vi komma och besöka Astrid. Både Bosse och jag kunde klappa henne. Hon fräste lite åt mig men det berodde nog på att hon skyggade för min hand. När Bosse stack fram sin hand mot henne slickade hon honom på fingret! Det visade att hon kanske inte är så rädd för människor som de flesta hittills har trott.

I morgon eftermiddag klockan halv fyra ska vi åka till Södertälje och hämta Astrid. Vi får inte släppa ut henne på tomten på minst fyra veckor. Då finns risk för att hon rymmer. Detta säger i alla fall personalen på katthemmet.

Vi får se om det blir så. Bosse och jag önskar inget högre än att lilla Astrid kan anpassa sig fort hos oss och lära sig att älska oss.

Även om vi nu får en ny katt så kommer vi aldrig att glömma Sigrid. Hon kommer alltid att finnas i våra hjärtan. Lilla Astrid kommer inte att vara något substitut för Sigrid. De kommer båda att vara två separata individer med var sin personlighet.

För Sigrid skull lovar vi att ha hand om Astrid. Vi gör nämligen en god gärning när vi adopterar en hemlös kisse från ett katthem. Astrid har liksom de flesta omhändertagna kattor varit utsatt för stort lidande i sitt liv och lärt sig att tvivla på människans godhet.

Det tvivlet ska hon inte behöva känna hos oss.

Det gör ont att skriva det här. Jag hade helst inte velat skriva alls. Men jag måste försöka ta mig tillbara till ett normalt liv. Jag kan inte tillåta mig att sörja Sigrid för evigt – däremot att minnas henne som den underbara lilla glädjespridare hon var.

Välkommen till Tungesta, lilla Astrid.