Idag löptränade jag i vårt garage under huset. Nöden är ju uppfinningarnas moder.

Rapport från husarresten i Spanien – tisdag den 18 mars 2020

Ett av de viktigaste skälen till att Bosse och jag i fredags åkte till Spanien var att jag skulle få möjlighet att träna på min racercykel och Bosse få chansen att vila upp sig efter en lång och kylig vinter med hårt arbete. Träningsmöjligheterna utomhus hemma i Sverige har varit urusla på grund av den snöfria vintern. Med min sjukdomsbakgrund är jag dessutom ordinerad av läkare att försöka motionera så mycket som möjligt för att hålla min kropp stark och motståndskraftig.

Men jag cyklar också därför att jag älskar att cykla. Det är mitt liv.

Jag cyklar därför att jag älskar att cykla.
Bild: Elisabet Höglund

Man kan tycka att jag är löjlig och omdömeslös som bara tänker på min cykelträning när hundratusentals människor i världen har insjuknat i Corona-pandemin. Nej, jag är inte omdömeslös. Eftersom jag ständigt påminns om min ålder och anses tillhöra den stora riskgruppen för Corona-virus (idag uppmanade Folkhälsomyndigheten alla människor över 70 att inte vistas i stora folksamlingar på grund av deras höga ålder) så måste jag träna och motionera för att hålla mig frisk och stå rustad mot olika slags infektionssjukdomar.

Bild: andaluciainformacion.es

I söndags gjorde jag ett försök att cykla utomhus här i Spanien. Vips blev jag stoppad av polisen som upplyste mig om att jag inte fick cykla ute på vägarna. Detta gjorde att jag naturligtvis inte kunde cykelträna mera, trots att vägarna här nere är tomma och ödsliga. Det kan också bli mycket kostsamt att bryta mot karantänsbestämmelserna. Jag slapp undan med en tillsägelse men jag hade lika gärna kunnat åläggas att betala böter allitfrån 601€ till 30 000€ eller sättas i fängelse i minst ett år.

Jag känner hur husarresten här i lägenheten i Spanien plågar mig alltmer.
Bild: Elisabet Höglund

Samtidigt känner jag hur hurarresten i vårt hus här i Sabinillas håller på att gå mig på nerverna. Jag står inte ut med att sitta och titta rakt framför mig. Jag vill ut och röra på mig, pressa musklerna, andas frisk luft men jag får inte det.

I morse kom jag plötsligt på ett sätt som kanske skulle kunna lösa det här problemet. Jag skulle löpträna utan att ge mig ut och träna, om ni förstår vad jag menar. Under vårt huskomplex finns ett stort garage, som är ungefär 300 meter långt. Där skulle jag springa, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, tills jag blev tillräckligt trött och andfådd. Nöden är uppfinningarnas moder.

Så gjorde jag. Efter cirka 40 minuters löpning i garaget kom jag på ett annat sätt: Jag kunde ju springa på de stenplattsförsedda små vägar som går runt våra hus i det här området – fortfarande innanför staketet och utan risk för att polisen skulle upptäcka mig.

Vägarna inom vårt område där jag också sprang idag.
Bild: Elisabet Höglund

Med mobilen spelade jag in en stund av min löpning nere i garaget. Ni kan se filmen nedan, en usel historia, som mest är att likna vid ”slow TV” eller ”slow movie”. Länken till youtubeklippet ligger efter inlägget.

Bosse följde med ner i garaget och tog en bild på mig när jag joggade bland de parkerade bilarna.
Bild: Bo Karlsson
(ursäkta den dåliga bildkvaliteten)

Sammanlagt blev det cirka 50 minuters träning. Till saken hör att jag inte har löptränat på många år. Det har gjort mig ringrostig, så farten blev inte så hög. Men det kändes ändå bra. Jag fick röra mig. Jag fick anstränga mig. Jag fick upp lite flås, Jag kände mig aningen pånyttfödd.

Som jag berättade igår åker Bosse och jag hem till Sverige på torsdag om inget oförutsett inträffar. Jag längtar definitivt inte till Sverige men jag vill heller inte stanna här och fortsätta min ofrivilliga husarrest.

Dessutom är vädret här nere så kallt, regnigt och blåsigt just nu att man bara vill krypa under täcket.

I morgon kanske jag ska försöka cykla på våra trädgårdsgångar där jag sprang idag. Det kommer att se väldigt löjligt ut men det struntar jag i.

Till sist måste jag understryka hur djupt oroad jag är för de konsekvenser som Corona-pandemin kommer att föra med sig. Några uteblivna träningsdagar för mig är naturligtvis peanuts i jämförelse med en världsekonomi i fritt fall.

Tomma hyllor – djup lågkonjunktur
Bild: Elisabet Höglund

Den här pandemin kommer att skapa en så djup global lågkonjunktur att jag inte vet hur vi ska ta oss ur den. Den kommer  att leda till omfattande konkurser, företagsnedläggningar och massarbetslöshet samtidigt som den kommer att skapa fysiskt lidande för dem som insjuknar och djup sorg för dem som förlorar sina anhöriga och vänner.

Det finns anledning att beakta detta. Corona-viruset är ingenting man leker med. Problemet är att jag inte tror att de länder i världen som hittills har drabbats vet hur man ska bekämpa pandemin. Man kan naturligtvis – som här i Spanien – stänga ner hela samhället och låta allt gå på sparlåga. Man kan med andra ord ”svälta ut” viruset genom att sänka aktiviteten i ekonomin till ett minimum. Men frågan är om man inte på det sättet fördjupar krisen och förlänger lågkonjunkturen.

Bild: Elisabet Höglund

Jag har inget bra svar och jag tror att de flesta makthavare känner samma frustration som jag. Jag är bara så djupt oroad, inte för min egen skull, utan för mina medmänniskors skull.

Här är videon: