Lägg ner OS för gott. Vad tjänar dessa korrumperade spel till när de allt oftare utnyttjas för att ge PR åt odemokratiska regimer och som med sina enorma krav kan förstöra karrriären för många idrottsutövare.

Två tredjedelar av de olympiska spelen i Peking är nu avverkade. Jag kan äntligen skönja slutet på detta farsartade elände till idrottstävling. Jag längtar bara tills spelen är över.

Så här har jag aldrig känt tidigare. OS har både för mig och för de flesta andra varit en efterlängtad och spännande kulmen på en olympiad, alltså den fyraårsperiod som ligger mellan varje olympiskt spel. Vi har alla sett fram emot de guldmedaljer och topplaceringar som våra hängivna idrottsutövare så hett har längtat efter, som har varit målet för deras outtröttliga, ibland nedbrytande, träning.

Så är det inte längre.

Nils van der Poel var lycklig över segern
Bild: Imago images/köpt bild

Den här gången har min syn på olympiska spel förändrats i grunden. Vad vi har fått se är några enstaka glimrande ögonblick av historisk framgång. För svensk del handlar det i första hand om Nils van der Poels osannolika guldmedaljer och världsrekord på skridskor men han är efter svenska mått mätt ganska ensam däruppe på Olympens höjder.

Nåja, Elvira Öbergs två silvermedaljer i skidskytte ska inte underskattas. Men hon har hittills varit den enda lysande stjärnan i ett i övrigt svenskt skidskyttemörker med ständiga misslyckanden.

Jag underskattar heller inte Jonna Sundlings och Maja Dahlqvists dubbelseger i skidsprinten men ställer mig frågande till Maja Dahlqvists form. I morgon, onsdag, kör hon lagsprint tillsammans med Jonna Sundling. Då får hon bekänna färg. Hennes insats på damstafetten häromdagen lämnade definitivt en hel del att önska. Efter silvermedaljen i sprinten var hon så utpumpad att hon krävdes fem gånger. Det har hon berättat själv.

Bortsett från ytterligare några medaljer mera i skymundan (t ex Sara Hectors och Walter Wallgrens guld) har de olympiska spelen I Peking från ett svenskt perspektiv kantats av otröstliga gråtattacker, psykiska och fysiska kollapser och genomklappningar, otröstliga besvikelser eller bara ren tomhet.

Efter en av sina flera kollapser får Frida Karlsson hjälp av de svenska ledarna
Bild: Imago images/köpt bild

Så har till exempel Frida Karlssons kollapser efter skiathlonen och 10-kilometersloppet etsat sig fast på våra näthinnor och ska sent glömmas. Det är ett vågspel att låta henne köra en påfrestande 3-mil nu på söndag. Jag tror inte att hennes misslyckanden hittills bara har berott på den höga höjden, den bitande kylan, de hårda stormvindarna, den torra snön och det kärva föret. Istället tvivlar jag på hennes egna fysiska förutsättningar just nu.

Har landsläkaren verkligen på allvar undersökt hennes allmänna hälsostatus? Jag och många med mig tvivlar på att hon är fullt frisk. Vi har ju hennes tidigare avstängningar på grund av hälsoproblem i färskt minne. Det finns anledning att vara orolig för att Frida Karlsson klappar ihop även under eller efter 3-milen.

Våra största OS-hopp (t ex Frida Karlsson) kollapsade efter tre av tre möjliga tävlingar istället för att vinna tre närmast kassaskåpssäkra guldmedaljer. I varje fall var de kassaskåpssäkra före de olympiska spelen. I övrigt har vi bevittnat den ena floppen, det ena fiaskot efter det andra.

Vår världsstjärna i skidskytte Hanna Öberg har på tre tävlingar klappat igenom i skyttet. Hennes bästa placeringar hittills är en 16:e plats, en 18:e plats och en 19:e plats. Det är inte mycket att skriva hem till Piteå om. Trots sina dåliga resultat lyckas Hanna Öberg ändå övertyga media om att missarna bara är tillfälliga och att det återstår fler tävlingar där hon ska visa att hon är värd att även i fortsättningen benämnas vår svenska skidskyttedrottning.

Norska skidskytten Ingrid Landmark Tandevold tas om hand av norska ledare sen hon kollapsat i spåret.
Bild: Imago images/köpt bild

Vi behöver inte bara titta på de svenska deltagarna för att konstatera att de olympiska spelen i Kina skördat flera offer i form av kollapser och genomklappningar. Norska skidskytten Ingrid Landmark Tandrevold är kanske det bästa exemplet. Hon kollapsade en kilometer från mål i jaktstarten häromdagen när hon skulle försöka hålla jämna steg med en framrusande Elvira Öberg. Det var fasansfullt att se hur Tandrevold nästan livlös stapplade  i mål där hon föll ihop och fick tas om hand. På några minuter gick hon från en kassaskåpssäker bronsmedalj till en fjortondeplats. Detta är idrott när den är som vidrigast.

Det märkliga var också att de flesta kommentatorer missade den dramatik som utspelade sig i skidskyttespåret bara en kilometer från mål. Det berodde på att den stundtals odugliga och oprofessionella TV-produktionen från Kina missade Tandrevolds kollaps. När en helt annan kortväxt och snabbåkande rödklädd norsk skidskytt plötsligt dök upp på bronsplats efter Elvira Öberg  så var det få som kunde ana att det var Tiril Eckhoff! För det var ju Tandrevold som skulle bli trea.

Tandrevold har vid flera tidigare tillfällen drabbats av kollapser, bland annat på grund av hjärtflimmer. Det har alltid sett lika dramatiskt ut. Men hon har alltid varit tillbaka till nästa tävling. Den här gången vet vi inte hur länge det dröjer innan vi får se den normalt duktiga Ingrid Landmark Tandrevold i skidskyttespåret igen. Efter kollapsen i söndags skickades hon omedelbart hem till Norge och fick inte köra några fler tävlingar på OS.

Jag vill inte se mer av den här sortens kollapser i det här OS:et. Även om vi vet att just Ingrid Landmark Tandrevold har haft hjärtproblem tidigare så gör inte de omänskliga krav som ställs på OS-deltagarna det mindre sannolikt att fler kommer att drabbas. Är det verkligen värt att riskera sitt liv och sin hälsa för en bronspeng på OS? Nej, det är det inte.

För de flesta idrottare på elitnivå är OS alltid det stora målet. OS är det man kämpar mot och tränar för. Ändå är det få som lyckas nå sina mål. De allra flesta tvingas åka hem igen – utan medaljer, totalt utpumpade och med en stympat självförtroende som det kan ta år att bygga upp igen. Om det någonsin går.

Stina Nilsson
Bild: IBU, Biathlon World

Sen måste det kännas fullkomligt meningslöst att bli uttagen till OS utan att få köra en enda tävling. Så är fallet med Stina Nilsson. Det står idag klart att hon inte får köra damernas skidskyttestafett i morgon, onsdag. Det var ju heller inte att vänta. Sverige har redan ett lag som få kan tränga sig in i, nämligen laget Linn Persson, Mona Brorsson, Hanna Öberg och Elvira Öberg. Ingen räknade från början med att Stina skulle få köra något lopp. Ändå blev hon uttagen i laget! Ändå fick hon följa med och tillbringa tre sannolikt outhärdliga veckor i kylan, stormen och isoleringen i Zhangjiakou utan att få visa vad hon går för.

Jag tycker att det var oanständigt att ta ut henne överhuvudtaget. Jo, man måste ju ha en reserv, säger huvudtränaren Johannes Lukas. Vadå reserv. Anna Magnusson har ju varit reserv hela tiden. Det kunde väl ha räckt. Jag hoppas att Stina Nilsson får chansen att åka hem till Sverige så fort som möjligt och slippa fortsätta att vistas i helvetet i OS-byn.

Överhuvudtaget anser jag att IOK tog ut alldeles för många s k reserver i de svenska lagen. Redan i fredags åkte Anna Dyvik, Anton Persson och Marcus Grate hem till Sverige mer eller mindre med oförrättat ärende. Leo Johansson är fortfarande kvar i OS-byn. Kommer han att få köra femmilen på lördag eller ställs han utanför laget han också. I så fall blir det ännu en åkare som tvingats tillbringa tröstlösa veckor i OS-byn utan att få chansen att pröva sina vingar.

OS i Peking 2022
bestwallpapers.com

Sen några ord om själva OS-arrangemanget. Internationella Olympiska Kommittén har i flera år kritiserats hårt för att än en gång ha gett de olympiska spelen till kommunistlandet Kina där inga mänskliga rättigheter respekteras. 2008 fick Peking ordna sommar-OS, fjorton år senare vinter-OS. Varför? Jo, Kina betalade väl bra för att kunna visa upp att man klarade av att ordna två jättelika idrottstävlingar och vinna propagandasegrar för dessa.

Jag tvivlar på att propagandan har gått hem hos något av deltagarländerna i OS. Tvärtom tror jag, utan att veta, att de flesta åker hem från Kina den här gången med en obehaglig smak i munnen, med starka minnen av köld, stundtals orkanvindar, tunn luft som tar andan ur idrottsutövarna och ett allmänt ogästvänligt klimat, präglat av pandemins instängdhet och isolering.

Även vi som sitter framför våra TV-apparater och tittar på tävlingarna känner med de idrottsutövare som i flera år har längtat efter att få åka till Peking-OS men som kanske återvänder till sina hemländer fyllda av ångest och besvikelser. De andra få, som har stått ut med helvetet och klarat påfrestningarna, känner naturligtvis inte på samma sätt.

Därför blir min slutsats: Lägg ner allt vad Olympiska spel heter. De behövs inte. Varje idrottsgren har sina egna tävlingar. Det gäller VM, EM, Amerikanska mästerskapen, Asiatiska mästerskapen, Afrikanska mästerskapen med flera. Många idrottsgrenar tävlar i världscuper, europacuper, world tours och andra cuper. De flesta av de här mästerskapen, världscuperna och världstourerna räcker väl för att fylla idrottsutövarnas behov av tävlingar och möjligheter till prestationer och prispengar.

Inför varje OS  stannar dessutom nästan all annan idrottsverksamhet upp. Alla ser fram emot OS och att träna inför OS. De försöker toppa formen utan att alltid lyckas. Till detta kommer det enorma pengaslöseri som det innebär att arrangera olympiska spel, som ändå bara tycks vara till för att ge värdlandet ett tillräckligt stort antal propagandapoäng.

”Använd OS-pengarna till att utveckla idrotten istället för att slösa pengarna på dyra olympiska spel som bara syftar till att bli propaganda för värdlandet.”

Nej, använd istället OS-pengarna till att utveckla idrotten, till att förbättra idrottsforskningen, till att bekämpa dopingen, till att forska kring bättre material och bättre förutsättningar även för fattiga länder att kunna utöva idrott även på ett internationellt plan.

OS har spelat ut sin roll. Olympiska Spel är helt onödiga. OS-tanken kanske var vacker en gång i tiden men idag har de flesta idrottsutövare möjligheter att tävla på så många andra sätt. Hyckleriet kring den så kallade förbrödringen inom idrotten är dessutom för längesen genomskådad. Världen har inte blivit bättre på grund av att olympiska spel anordnas vart fjärde år. De odemokratiska och människoföraktande diktaturerna finns kvar. De mänskliga rättigheterna kränks varje dag.

De har inte de olympiska spelen lyckats ändra på. Tvärtom, diktaturerna befäster sin ställning när de lyckas genomföra ett stort internationellt mästerskap utan alltför stora fadäser.