I samband med socialdemokraternas kommunkongress i helgen gjorde statsminister Stefan Löfven en nylansering av den Svenska Modellen som något som socialdemokraterna i fortsättningen ska hoppas och tro på. I fortsättningen ska man slippa tänka på flyktingkaos, brist på asylboenden, arbetslöshet bland flyktingar, ansträngda kommunala budgetar på grund av flyktingkrisen etc.

Jag måste säga att jag blev något förvånad över att kampen om den gamla svenska modellen ska bli regeringens och socialdemokraternas halmstrå för att inte förlora fotfästet i den politiska tillvaron.

Så mycket fluff-fluff har jag inte sett på länge. Att ta till sig Löfvens tal om att vi nu ska börja slå vakt om den svenska modellen igen kändes definitivt som ett glas avslagen öl.

Varför denna denna desperata flykt från verkligheten? Den svenska modellen är väl inte på något sätt hotad i grunden? Som gammal arbetsmarknadsreporter och tidigare medarbetare på LO är min definition av den svenska modellen det som kom ut av det s k Saltsjöbadsavtalet 1938. Då bestämde sig dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, och LO om att i fortsättningen träffa kollektivavtal om löner och anställningsvillkor, avtal skulle hållas och därmed garantera arbetsfred, alltså inga vilda strejker. Detta beslut fattade parterna på arbetsmarknaden för att utesluta risken att statsmakterna, d v s regering och riksdag, skulle börja stifta lagar om löner och anställningsvillkor. LO och SAF ville visa att de klarade av att sköta detta själva. Och det har de faktiskt gjort hela tiden.

Avtalet undertecknades på det anrika Grand Hotel Saltsjöbaden utanför Stockholm.

Jag vill påstå att detta gamla avtal lever i bästa tänkbara välmåga. Det var många år sen jag hörde talas om en vild strejk i Sverige. Så arbetsfreden är inte problemet. Problemet är istället att omvärlden har förändrats. Vi befinner oss i en tillvaro med folkvandringar och flyktingströmmar från krigs- och krisdrabbade områden, något som har satt alla gamla begrepp på ända. Det finns inget Saltsjöbadsavtal i världen som kan stoppa denna utveckling. Den sätter också den svenska arbetsmarknaden på hårda prov.

Den svenska modellen såsom vi är vana vid att se den mår ganska bra även i andra avseenden. Våra många arbetsmarknadslagar som stiftades framförallt på 70-talet har inte ens någon borgerlig regering försökt riva upp. Till och med den hårt kritiserade Lagen om anställningsskydd (LAS) finns kvar även om det med fackets goda vilja har gjorts en del förändringar i den. framförallt ifråga om turordningsregler och annat.

Nej, det som jag tror är nageln i ögat på Stefan Löfven är den alltmer intensifierade debatten om lägre ingångslöner som ett sätt att skapa fler jobb. Löfven har rätt i så måtto att det inte är politikerna som ska lagstifta om lägre ingångslöner. Detta ska arbetsmarknadens parter sköta själva – om de klarar av det, vill säga.

Det är väl oförändrade ingångslöner som Löfven menar med ”den svenska modellen”. I så fall är jämförelsen vacklande. Varför är det så farligt med lägre avgångslöner för människor som är helt nya på arbetsmarknaden, till exempel flyktingar som precis kommit till Sverige, och som inte är inskolade i sitt yrke, som definitivt har lägre produktivitet och mindre erfarenhet än sina äldre kollegor? Att alla ska ha samma lön är det väl egentligen ingen som tycker.

Varför är då denna fråga så het? Risk för låglöneproletariat? A- och B-lag på arbetsmarknaden? Knappast. Det är klart att vi alltid har haft A- och B-lag på arbetsmarknaden. Alla har aldrig haft samma lön. En erfaren ingenjör ska rimligtvis inte heller ha samma lön som en nyanställd.

En undersköterska ska heller inte ha samma lön som en erfaren sjuksköterska eller fördensskull en läkare?

Löneskillnader har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det är helt accepterat. Därför förstår inte jag debatten om att en nyanställd ska ha samma lön som en person som har arbetat i företaget i tio år och som samlat på sig stor skicklighet och erfarenhet.

Det här är bara dumheter. Och det är LO som ligger bakom. LO:s medlemsförbund vill för inget smör i Småland att nyanställda ska tvingas till lägre ingångslöner. Det skulle ju riskera att konkurrera ut dem som redan har jobbat i flera år. Men så fungerar det inte i verkligheten. Tänk förnuftigt istället, Stefan Löfven och alla som har fastnat i gamla vanföreställningar.

Dessutom är kampen mot lönedumping i Sverige redan förlorad av facket. Det gäller framförallt inom byggsektorn. Hur många polska, litauiska och lettiska byggnadsarbetare jobbar inte i Sverige idag till långt lägre löner än sina svenska kollegor – kanske till och med svarta löner?

Jag kan som en liten anekdot på slutet berätta om mitt eget gamla företag, Sveriges Television, där jag arbetat i över 25 år. Tidigare fördes på SVT och Sveriges Radio en fullkomligt vansinnig låglönepolitik, som ledde till att SVT hade Sveriges sämst avlönade journalister men Sveriges bäst betalda vaktmästare. Så ska det väl ändå inte vara. Denna lönepolitik är tack och lov ett minne blott även på SVT.

Men se för guds skull till att den inte införs på andra håll på arbetsmarknaden.