Rubriken låter kanske skräckinjagande och skulle faktiskt kunna vara sann. Igår, lördag den 2 maj, upplevde jag det hemskaste jag har varit med om när jag varit här nere i Sabinillas i Spanien. Mitt första intryck var att det handlade om ond bråd död – kanske rentav om ett brutalt mord.

När jag igår förmiddags satt här hemma och jobbade i datorn fick jag plötsligt höra sirener på gatan alldeles utanför mitt hus. Jag rusade ut på balkongen. Mycket riktigt: En ambulans med sirenerna påslagna stannade vid min grind – som dock alltid är låst för att inga obehöriga ska komma in. Ambulansmännen var förstås inte obehöriga men hade inga nycklar.

Nyfikenheten och den gamla sensationslystna murveln i mig vaknade snabbt till liv. Vad hade hänt? Hade något drunknat i poolen eller blivit allvarligt sjuk. Jag måste få veta – och det snabbt. Samtidigt måste ju ambulansmännen få hjälp att komma in genom grinden. Så med mobiltelefonen i full beredskap rusade jag ut i entrén och tryckte upp hissen.

Men när jag kom ner på bottenplanet och hissdörrarna slogs upp, möttes jag av en fruktansvärd syn. Jag fick mitt livs chock. Hela golvet framför hissen och framför dörrarna till båda de lägenheter som ligger på bottenplanet var nedsölat av blod.

Mord, tänkte jag. Någon har försökt slå ihjäl någon som se försökt ta sig ut ur lägenheten. Jag gick ut på gården och mötte omedelbart ambulansmännen, som redan hade tagit sig in genom grinden utan min hjälp.

– Var det ni som ringde? frågade de.
– Nej. nej, det har hänt något i en lägenhet på bottenvåningen. Det är massor av blod överallt.

De rusade in i den högra lägenhetsdörren, som stod vidöppen. Jag följde efter och kunde se att blodet kom därifrån. Ute i farstun stod diverse påsar, väskor och annat och jag undrade vad som hade hänt. Snabbt
knappade jag på mobilkameran. Diskret tog jag alla de bilder jag kunde av blodfläckarna på golvet och på blodet inne i den öppna lägenheten. Det var inte särskilt etiskt av mig, men vad gör man i ett krisläge? Särskilt när det inte finns några kriminaltekniker på plats.

Jag tog hissen upp till min lägenhet igen. Därpå inleddes en lång väntan. Jag hade perfekt utsikt över gatan och kunde se om ambulansmännen transporterade ut någon bår till ambulansen. Under tiden funderade jag på vad som kunde ha hänt. En olycka? Ett familjegräl som gått snett? Ett mord? Ett mordförsök? Jag hade kanske förläst mig på dåliga (och mindre dåliga) deckare och blivit alltmer uppfylld av de mest fantasifulla teorier.

Till slut kom ambulansmännen ut genom grinden igen – utan patient. De tog det lugnt, talade i sina mobiler, rökte några cigarretter och gav sig till slut av. Någon sjuk/skadad/död människa hade de i alla fall inte med sig. Antingen var personen på första våningen redan död och skulle hämtas av något annat fordon – eller också hade sjukvårdarna i ambulansen plåstrat om eventuella sår på en person som av någon anledning skadats allvarligt i sin lägenhet
.

Nu väntade jag bara på att polisen skulle komma. Handlade det om mord skulle det förstås inom en kvart vimla
av kriminalpoliser, kriminaltekniker, journalister och andra som kände sig kallade. Själv var jag av tidsskäl tvungen att åka ut och träna på min cykel – i förhoppning om att inget dramatiskt skulle inträffa medan jag var borta.

Men eftermiddagen förflöt i lugn. Det enda som påminde om att något dramatiskt hade hänt var ett antal blodfläckar på golvet framför hissen som den som städade inte hade lyckats skura bort.

Förresten borde jag kanske kontakta Leif G W Persson, så kan han försöka reda ut vad som kan ha hänt. Läget på blodfläckarna och frekvensen av dessa kan säkert ge en fingervisning om hur "mordet" hade gått till.