Miljöminister och vice statsminister Isabella Lövin (MP) skapade en viss turbulens i förmiddags (onsdag) när hon meddelade att hon tänker lämna uppdraget som språkrör för miljöpartiet och samtidigt sina poster i regeringen.

Hon kommer att avgå när miljöpartiet har hittat en lämplig efterträdare till Lövin som språkrör för partiet.

Statsminister Stefan Löfvens omedelbara reaktion på avgångsbeskedet var att det var ”tråkigt och oväntat”. Om det var ”tråkigt” kan jag nog inte hålla med honom om. Jag tror att många väljare länge hade sett att Isabella Lövin lämnade regeringen för längesen. Hon är enligt opinionsmätningarna regeringens minst populära statsråd.

Om det var ”oväntat” som Löfven hävdar kan jag heller inte hålla med om. Isabella Lövin har haft stora svårigheter i sin roll som miljöminister samtidigt som hon har varit miljöpartistiskt språkrör. Visserligen har hon engagerat sig hårt i klimatfrågan men hon har inte fått betalt för detta engagemang av väljarna. Miljöpartiet har länge legat långt under spärren till riksdagen med sina dryga 3 procent av väljarsympatierna. Bara Liberalerna och Nyamko Sabuni har haft sämre dragningskraft än Isabella Lövin.

Om klimatfrågan verkligen hade engagerat de svenska väljarna på allvar så borde detta ha avspeglat sig i högre opinionssiffror för miljöpartiet. Så har det inte varit. Miljöpartiet har istället fortsatt sin kräftgång i det politiska Sverige och språkröret Isabella Lövin har inte varit karismatisk och kraftfull nog att förhindra detta.

Istället har hon gett intryck av att vantrivas i sin roll som miljöminister. Hon verkar överhuvudtaget inte gilla jobbet som politiker. Hon har haft svårt att förmedla sina känslor och tankar. Hon tänker långsamt och har svårt att hävda sig i partiledardebatter och intervjuer.

Jag tror att hon under lång tid bara har längtat efter att få slippa politiken och den terror som politiken utövar på dem som har valt att ägna sig åt detta otacksamma värv. Jag tror att hon kände en enorm befrielse när hon äntligen fattade beslutet att lämna både jobbet som språkrör och uppdraget som miljöminister och vice statsminister. En tung sten föll från hennes axlar.

Kanske kommer Isabella Lövin att le och skratta lite mer i fortsättningen.

Det som ska ha avgjort Isabella Lövins beslut att avgå ska enligt tidningen Expressen ha varit ett möte i partiet i slutet av juni där Isabella Lövin och Per Bolund kördes över av partiet. Striden handlade inte överraskande om migrationspolitiken. Kritiken mot Isabella Lövin var stor mot partimedlemmar som har tröttnat på att miljöpartiet överhuvudtaget sitter kvar i regeringen Löfven.

Isabella Lövin har inte varit lika misslyckad som språkrör för miljöpartiet som hennes företrädare på posten Åsa Romson. Så länge Åsa Romson satt i regeringen var hon ett rejält sänke för Stefan Löfven. Alla minns hur Åsa Romson satt bredvid statsministern på en presskonferens och grät. Det skedde när miljöpartiet efter den kraftiga flyktingvågen 2015 tvingades gå med på en striktare flykting- och invandringspolitik.

Det var vid den tidpunkten som miljöpartiet förlorade sin själ. Åsa Romson satt efter det inte kvar länge på sin post utan avgick både ur regeringen och som språkrör för miljöpartiet.

Det enda kvinnliga språkrör som miljöpartiet haft haft under de senaste decennierna som kan beskrivas som skicklig och framgångsrik är Maria Wetterstrand. Under hennes tid som språkrör lockade partiet betydligt fler väljare än idag. Wetterstrand var respekterad långt utanför det egna partiet för sin kompetens, sin intelligens men också för sin pragmatism. Hon var ingen ideologisk flåbuse. Hon var saklig och rationell och förstod att politiken ibland krävde att man var beredd att kompromissa.

Varför har miljöpartiet så svårt att hitta skickliga kvinnliga språkrör?

Trots att coronapandemin har satt dagordningen för svensk politik under det senaste halvåret så har flyktingfrågan på senare tid återigen dykt upp som en stridsfråga inom regeringen. Socialdemokraterna och miljöpartisterna står i var sin ringhörna och slåss om huruvida Sverige ska fortsätta att driva en restriktiv flyktingpolitik eller inte.

Isabella Lövin påstår att migrationspolitiken inte har varit avgörande för hennes beslut att lämna både regeringen och språkrörsuppdraget. Jag tror henne faktiskt inte på den punkten. Migrationspolitiken kommer snart att segla upp som den stora och svåraste politiska frågan igen. Motsättningarna mellan de båda regeringspartierna kommer att blottas på nytt. Om miljöpartiet vill stanna kvar i regeringen kommer partiet att tvingas kompromissa bort stora delar av sin migrationspolitik och det vill inte Isabella Lövin uppleva en gång till.

Hon gör rätt som avgår. Hon har dessvärre inte tillfört vare sig regeringen eller sitt eget parti särskilt mycket sen hon tillträdde som språkrör 2016. Hon har istället varit svag och osäker. Hennes dåliga självförtroende har lyst igenom alltför tydligt. Många gånger har jag faktiskt tyckt riktigt synd om henne. Hon vill inte vara där!!! Det har varit så uppenbart.

Därför blir det, som sagt, en befrielse för henne att få lämna svensk politik och göra något annat som hon trivs bättre med – och inte bara leva på statsrådspensionen.

Vem ska då efterträda henne? Tja, det är en bra fråga. Eftersom miljöpartiet fortfarande envisas med att ha två partiledare så är det en kvinna som ska efterträda Isabella Lövin som språkrör.

Åtminstone tre namn har nämnts som tänkbara efterträdare;

1. Kulturminister Amanda Lind

2. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen

3. Maria Ferm, statssekreterare i regeringskansliet och samordnare mellan socialdemokraterna och miljöpartiet i regeringen

4. Men det finns ytterligare en kandidat, som anses vara den som i tysthet styr hela miljöpartiet, och det är partisekreteraren Märta Stenevi, tidigare kommunalråd i Malmö. Hon är en kraftig opponent mot miljöpartiets foglighet i regeringssamarbetet och vill nog gärna se sig själv som nytt språkrör. Sen är frågan om hennes parti vill det.

Ingen av dessa  kvinnor känns som något lockande namn. Amanda Lind är den mest kända men besitter hon verkligen den kraft som behövs för att locka fler väljare till miljöpartiet?

Åsa Lindhagen är för de flesta fullkomligt okänd. Vad hon har uträttat i regeringen är det inte många som vet. Själv har jag ingen aning. Hon sitter i regeringen för att fylla upp miljöpartiets platser men någon stark representant för partiet har hon inte varit.

Maria Ferm anses ganska skicklig och har hårda nypor men ingen vet vad hon skulle kunna uträtta som nytt språkrör.

Jag sätter nog ett kort på Amanda Lind i alla fall.

Om jag ska få gissa så kommer miljöpartiet inte att ingå i någon koalitionsregering efter nästa val oavsett vilken partiledare som får uppdraget att bilda regering. Det vore bra för miljöpartiet att dra sig bort från taburetterna, slicka sina sår, genomgå en radikal förnyelse och kanske komma tillbaka som en konstruktiv kraft i svensk politik.

Idag är man inte det.