Idag har jag varit på Radiumhemmet – för vilken gång i ordningen vet jag inte. Jag skulle få svar på den magnetkameraundersökning av buken som jag gjorde i slutet av november och även svar på alla de blodprover jag har lämnat.
Jag besökte avdelningen för ”Gastrointestinal cancer och neuroendokrina tumörer”, där min onkolog arbetar. Fritt översatt betyder det avdelningen för cancer i olika organ i buken och neuroendokrina tumörer. Det var en sådan där jättelik neuroendokrin tumör som våren 2011 upptäcktes på min bukspottkörtel och som höll på att kosta mig livet.
Jag fick en ny läkare idag. Hon hette Li och var helt underbar. Särskilt underbart med henne var de provsvar hon lämnade till mig. Magnetkameraundersökningen visade att jag inte har några som helst tecken på metastaser i buken. Inte heller finns några tecken på att tumören på min bukspottkörtel har börjat växa igen.
Jag är frisk! Fortfarande frisk! Jag känner en så gudomligt lättnad varje gång jag lämnar Radiumhemmet med de där papperen i handen där jag återigen har blivit friskförklarad från alla misstankar om sjukdom. Med lätta steg går Bosse och jag till garaget, som ligger i anslutning till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för att hämta bilen och åka hem och fira beskedet med kaffe och lussekatter.
Blodproverna visade också i det närmaste perfekta värden. Det enda värde som avviker från det normala är värdet för albumin. Albuminet är ett protein i kroppen vars uppgift är att hålla kvar vätska i blodet. I klartext handlar det om ett ämne som reglerar kroppens förmåga att ta upp näring ur maten. Mitt albuminvärde låg på 31 g/liter blod. Det är för lågt. Referensvärdet ligger på 34- 45 g/liter blod.
Det verkar som om jag efter alla mina bukoperationer och borttagna viktiga organ i buken inte riktigt kan tillgodogöra mig den näring jag får i mig via maten. Men min läkare säger att jag inte ska vara orolig. Det hade kunnat vara mycket värre.
Sen ett år tillbaka går jag på kontrollröntgen bara en gång om året. Därför måste jag nu vänta ett år på nästa undersökning. Det är alltid oroande att gå och inte riktigt veta. Till slut kommer ångesten och dödsskräcken när man inte vet om något har börjat växa i kroppen igen. På ett år kan en cancer utvecklas om den är aggressiv. Å andra sidan kan man inte röntga sig hela tiden. Det är på sikt skadligt att få i sig för mycket röntgenstrålar. Så det får bli en avvägning mellan berättigad oro och strålningsskador från röntgenapparaterna.
Jag är i alla fall glad idag och kan fira julen i förvissningen om att jag är ganska frisk.
