Hej igen!

Nu har jag köpt ett nytt spanskt SIM-kort och det fungerar märkligt nog, i alla fall en stund. Plötsligt är anslutningen borta. Jag ska skynda mig så att jag får lite försprång.

Egentligen har jag ingenting att komma med eftersom jag såg att Kanarieöarna hade fått snö igår. Det har vi inte fått här i Andalucien. Men regn. Stora mängder regn. Och orkan – med en styrka på uppemot 30 meter per sund i byarna.

Om någon hade tänkt åka till Spanien i februari så avråder jag bestämt. Februari är den kallaste och mest opålitliga månaden på året. Jag ångrar mig djupt. Igår såg det ut så här på himlen utanför mitt hus.

Barnen som var på väg till skolan mittemot mitt hus syntes inte under de enorma paraplyerna.

Men så plötsligt idag: Solen började skina. Termometern kröp upp mot 17-18 grader. Wow! Men då hade jag ännu inte stuckit näsan utanför dörren. För därutanför red en storm som jag aldrig har upplevt i hela mitt liv. Medelhavet var helt vitt. Stormen piskade vattnet långt upp på stränderna. Det gick inte precis vita gäss på sjön. Det gick vita isbjörnar – eller något ännu större.

Men det var vackert. Sagolikt vackert. En död i skönhet.

Dum som jag är bestämde jag mig för att ge mig ut på en träningstur på min racer längs Medelhavet. Det borde jag inte ha gjort. På utvägen kändes det riktigt bra. Jag hade en hård medvind i ryggen. Jag har aldrig åkt så fort i hela mitt liv. Men samtidigt misstänkte jag att det skulle bli annorlunda när jag vände hemåt igen.

Det blev det. Långa sträckor fick jag leda cykeln på vägen. Jag vågade helt enkelt inte cykla. Stormen slet i cykeln och mig och jag var flera gånger på väg att blåsa omkull. Som gammal tävlingscyklist har jag aldrig upplevt något liknande.

Det var en kamp mot urkrafterna. Mot naturens raseri. Något som varken hade med klimatförändringar eller koldioxidutsläpp att göra. Så här blir det när naturen är på sitt sämsta humör.

Jag såg på Mellon ikväll lika besviken som alltid. De enda låt som gick genom mitt trånga nålsöda var Sarahas afrikainspirerade elddans. Allt annat var helt enkelt skit. Som vanligt.

Är det jag som håller på att bli gammal? Nej, jag tror inte det. Det är musiken som har förlorat sin kraft. Det är något som är genuint fel när alla låtar låter precis likadant och ser precis likadana ut. Det är det svenska musikundret som har överlevt sig själv.