Jag bor på Södertörn sydost om Stockholm, precis 1 km från en av de farligaste vägarna i Sverige. Det är länsväg 257 som går mellan Rosenhill utanför Södertälje och Västerhaninge. Vägen kallas "Slingerbulten" men den kallas också "Dödens väg". För det är det den är. Dödens väg. Dödens väg för för motorcyklisterna. Slingbulten är mc-åkarnas favoritväg i Stockholmsområdet. Vägen är smal, kurvig, backig, livsfarlig och därför ett eldorado för MC-åkare.
Förr tränade jag alltid på min racercykel på den här vägen. Det gör jag inte längre. Jag vågar inte. Inte bara för att jag kan bli nedvräkt i diket av en sladdande motorcykel utan på grund av alla lastbilar som kör grus på samma väg. Det kommer tre lastbilar i minuten på länsväg 257 – alla i hastigheter långt över de tillåtna. Jag på min cykel skulle bli ett lätt byte för en sådan grusbil om den råkade köra lite för nära….
Men det är de döda motorcyklisterna som gör mig mest illa till mods. Varje vecka, ibland flera gånger i veckan, dödas en motorcyklist på den här vägen – och naturligtvis på många andra vägar i Sverige också.
För några veckor sen inträffade en sådan dödsolycka 1,3 km från mitt hem – i en uppförsbacke på Dödens väg.
Enligt vittnesuppgifter försökte en MC köra om en bil i denna uppförsbacke som dessutom saknar sikt. Något gick väldigt fel. MC-föraren fick sladd. Cykeln slogs omkull och föraren kastades flera meter in i terrängen. Han avled förmodligen omedelbart. Jag vet ganska mycket om just den här olyckan eftersom jag hamnade i den bilkö som bildades efter bilolyckan, när vägen var helt avspärrad av polis, ambulanser, brandbilar och en ambulanshelikopter. Att MC-föraren var död redan när jag satt i bilkön förstod jag, eftersom ambulansen körde iväg från olycksplatsen utan att slå på blåljusen och ambulanshelikoptern lyfte utan att göra sig någon större brådska. Det fanns inte längre något liv att försöka rädda. Det gällde bara för utryckningsfordonen att snygga till vägen, få bort alla spår som vittnade om att en dödsolycka just hade ägt rum för att sen kunna släppa på trafiken.
Varje dag när jag passerar den här platsen kastar jag ett blick bort mot dikeskanten där MC-föraren avled. Häromdan upptäckte jag att olycksplatsen nu också hade blivit en gravplats. Ljuslyktor av olika storlekar, massor av röda rosor och andra blommor stod utplacerade runt den största ljuslyktan. Bilder på den döde mannen låg också där och en mängd andra hyllningar. Tårarna steg upp i mina ögon. Han hade anhöriga som sörjde honom.
Igår, söndag, inträffade ännu en motorcykelolycka i samma område. Den här gången på vägen mot Sorunda några kilometer längre bort. Jag låg och vilade på sängen när jag hörde sirenerna. En stund senare hörde jag helikopterns hovrande. Ingen har rapporterat om olyckan. Men det var en motorcykel som hade krockat med en bil. Jag hoppas att jag om några dagar inte ska behöva se ett dödens monument även över den här olyckan.
Det är inte första gången jag har sett samma slags blomsteruppsättningar längs Slingerbulten, där jag vetat att en MC-förare några dagar tidigare hade avlidit. Det är något som är fel. Just denna väg är omgärdad av varningsskyltar. Mittsträngen är räfflad för att bilar och motorcyklar ska hålla nere hastigheten. Ändå fortsätter döden sin bärsärkagång på länsväg 257. Men det är inte vägens fel. Felet ligger hos dem som trafikerar den.