Igår, den 29 juni, var det 20 år sen som Bosse och jag gifte oss i lilla Arnäsholms kapell i skogarna utanför Borås.

 

 

Det blev Porslinsbröllop för oss. Varje bröllopsdag har ju sitt eget namn och sin egen symbol. Nästa år, när vi firar 21-årsbröllop, firar vi också Nylonbröllop, vilket man nog kan förbigå med tystnad.

 

Ofta brukar Bosse och jag glömma bort vår bröllopsdag och kommer på det flera veckor efteråt. Då är det inte mycket att göra åt saken. Men i år, på vår tjugonde bröllopsdag, skulle det firas. Det bestämde vi för flera månader sen.

Vi skulle boka bord på en fin restaurang i Stockholm och njuta av god mat och gott vin. Jag skulle klä mig i vit klänning och vit hatt och Bosse skulle plocka fram sina gamla bröllopskostym ur garderoben.

 

Jag beställde bord på Grand Hotel i Stockholm, i Mathias Dahlgrens matsal. Gud vad vi såg fram emot detta.

När jag vaknade igår morse sprängde huvudet av värk. Värken gick inte över på flera timmar. För två dagar sen drabbades jag dessutom av en märklig febertopp på kvällen (38 grader) utan att ha några andra symptom än hetta och frossa. Efter några Ipren var febern borta och jag var som vanligt. Men jag förstod att man inte får sådana här feberattacker om det inte är något som är fel i kroppen. Jag har ju t ex ingen mjälte, det organ i kroppen som sköter immunförsvaret. Mjälten opererades bort i samband med min canceroperation 2011. Kanske berodde febern på detta. Konstigt var det i alla fall.

Nu åter till Porslinsbröllopsdagen. Jag frågade Bosse igår morse om han skulle bli väldigt ledsen om jag avbokade bordet på Grand Hotel, eftersom jag inte kände mig frisk. ”Lilla vän, mår du inte bra, så ska vi naturligtvis stanna hemma. Vi får laga någon god middag här hemma istället”

Gud, vilken förstående man jag har.

 

 

När han kom hem från affären hade han med sig en stor underbar blombukett med rosor till mig.

På kvällen lagade vi med gemensamma ansträngningar en fantastisk plankstek med oxfilé, blomkål, gröna bönor inlindade i bacon, tomat, duchessepotatis och en härlig sås à la Café de Paris över alltsammans.

Det blev en underbar middag. Bosse tog en bild på mig, osminkad, i morgonrock och med håret i hästsvans. Tack och lov blev bilden oskarp vilket gör att jag inte syns så tydligt.

Jag tog däremot lite bättre bilder på Bosse tillsammans med planksteken och alltihop.

Efteråt konstaterade vi att Mathias Dahlgren på Grand Hotel inte hade kunnat göra en godare plankstek än den vi lagade igår kväll.