Det talas mycket om integration i dessa dagar. Integrationen gäller förstås flyktingars och invandrares integration i Sverige. Jag kan tänka mig de senaste veckorna tillströmning av nya flyktingar från Syrien kommer att leda till att ordet integration oftare än någonsin kommer att användas i media.
De som kommer till Sverige ska helst bli som svenskarna själva. Att de ska lära sig svenska är förstås självklart. Det är förutsättningen för att klara sig i det svenska samhället, att kunna jobba, att klara kontakter med myndigheter och att kunna umgås med andra svensktalande. Där har jag inga andra åsikter.
Däremot får flyktingarna inte flytta dit de själva vill när de kommer till Sverige. Många flyktingar söker sig gärna till städer och orter där de har vänner, släktingar och bekanta, något som är fullkomligt självklart för människor som kommer till ett helt främmande land. Att ha släktingar och vänner som tar hand om en och bryr sig om en när man kommer till Sverige är omistligt. Man kan inte räkna med att tjänstemännen på Migrationsverket eller på socialförvaltningarna ska hinna med dessa insatser också. De har nog med att behandla asylansökningar.
Vad jag vill säga med detta är att samma krav på integration i ett nytt land inte gäller för svenskar som flyttar utomlands. Dessa packar ihop sig i stora kollektiv, bor på samma ställe, handlar i samma butiker (gärna svenska). De umgås helst med andra svenskar, har fester och golfrundor ihop. Barnen går i svenska eller skandinaviska skolor (där det finns sådana) i området.
Jag vet vad jag talar om. Jag har bott i Bryssel i 3,5 år, till och med i "svenskkommunen" Waterloo. Där bodde alla svenskar. Där gick deras barn på Skandinaviska skolan. Där ordnades partyn och fester med bara svenskar. Där träffades man och umgick i svenska organisationer, inte minst i klubben Swea, som finns över hela världen, där det bor svenskar.
Ja, liksom syrier, irakier, somalier och andra söker sig till varandra när de kommer till Sverige, så söker sig svenskarna till varandra när de flyttar utomlands.
Mitt färskaste exempel är Spanien i allmänhet och Solkusten i synnerhet. Här har jag sen ett och ett halvt år tillbaka en lägenhet, där jag just nu befinner mig sen tio dagar tillbaka. (Men jag åker tillbaka till Sverige och regnet redan i morgon, lördag den 12 september).
Hursomhelst har jag redan kunnat iaktta hur svenskarna verkligen konstituerar en gigantisk koloni. Bara i provinsen Malaga på Solkusten lever 35 000 svenskar. Dessa träffas, umgås, spelar golf tillsammans, badar, solar, äter goda middagar med mera med mera.
Igår råkade jag få upp ögonen för en artikel publicerad i den svenskspråkiga tidningen Sydkusten.se som ges ut i Malaga. I artikeln, som är några månader gammal, berättas att tidningen Sydkusten fått ett stipendium på 1 000 € (cirka 9 500 svenska kronor) av organisationen Swea. Motiveringen till stipendiet var Sydkustens
"mångåriga insats för svenskheten på Costa del Sol."
Jag kan inte säga att jag blev direkt förvånad men det är så här det ser ut ute i världen, där svenskar lever och vistas. Vi tar hand om varandra, Vi belönar varandra. Vi månar om varandra och om sammanhållningen mellan svenskarna.
Så här är det. Jag moraliserar inte över detta. Jag moraliserar snarare över svenska politiker som dagligen säger att flyktingar omedelbart ska integreras i det svenska samhället. Däremot kräver vi inte samma sak av svenskar som flyttar utomlands. Då är det viktigaste av allt att slå vakt om just "svenskheten".