Idag:
Elisabets boktips
Så har jag nu hunnit läsa en hel del nya böcker sedan jag skrev mitt boktips här på bloggen för några veckor sen. Idag handlar det också om spänningsromaner och kriminalromaner. Jag är en stor älskare av denna litteraturgenre men jag lovar att läsa annan litteratur också.
Idag vill jag slå ett extra slag för den fenomenala författarduon Anders Roslund-Börge Hellström. Jag har läst nästan alla deras böcker och ser deras verk som något av det bästa i deckargenren som Sverige någonsin har skapat.
Bild: roslund-hellstrom.com
Anders Roslund känner jag personligen ganska väl. Vi var reporterkollegor på Rapport på 90-talet, när han var skolreporter och jag politisk reporter. Han kom till journalistiken från läraryrket. Via journalistiken gick han ganska snart över till att skriva kriminalromaner tillsammans med Börge Hellström, en f d kriminell som bytt liv och som sen han mötte Anders har berikat den svenska kriminallitteraturen med sina erfarenheter från kriminalitet och fängelsevistelser. De har lyckats bra tillsammans under alla de år de har författat tillsammans.
Den senaste av deras romaner heter ”Tre minuter” och är en fristående fortsättning på deras tidigare världssuccé med nästan samma titel, ”Tre sekunder”. I ”Tre minuter” får vi möta kåkfararen och mördaren Piet Hoffman, en svensk kriminell som åtagit sig det högst originella uppdraget att för den amerikanska narkotikabekämpningsbyrån DEA infiltrera ett av Colombias många narkotikasyndikat.
När jag läste baksidestexten tyckte jag att Roslund-Hellström tagit sig vatten över huvudet. Det kändes minst sagt överpretentiöst av två svenska deckarförfattare att inifrån försöka skildra den colombianska kokaindustrin och kampen mot narkotikan. Men jag behövde bara läsa några kapitel för att bli fast. Jag kan verkligen rekommendera ”Tre minuter”.
Anders Roslund (för det är väl mest han som skriver texterna) har ett alldeles speciellt språk. Det är medryckande. Enkelt. Nästan torftigt ibland. Och kryptiskt. Dramaturgin är väl genomtänkt och uppbyggd. Miljöskildringarna av Colombias fuktdrypande och heta djungler, kåkstäder och knarkmaffiareservat är synnerligen trovärdiga och vittnar om en utomordentligt ambitiös research på plats. Personporträtten är kanske något stereotypa, särskilt den minst sagt udda svenske kriminalkommissarien Evert Grens, som mest ägnar sin tid åt att sörja sin döda hustru och att lyssna på skivor med Siw Malmkvist från 60-talet.
Alla Roslund-Hellströms böcker är s k tegelstenar. Men det gör inget. ”Tre minuter” är 569 sidor lång men man njuter av varje sida och hoppas att boken aldrig ska ta slut.
Inom kort ska jag ge mig på den allra färskaste av Anders Roslunds böcker, nämligen ”En bror att dö för”. Den har han skrivit tillsammans med Stefan Thunberg. Thunberg är inte vem som helst. Det var hans tre bröder som i början av 90-talet tillsammans konstituerade den s k Militärligan, som under flera år spred skräck bland allmänheten och gäckade polisen med sina sinnrikt planerade post- och bankrån.
Sina bröder i Militärligan skriver Stefan Thunberg och Anders Roslund skickligt om i boken ”Björndansen”, duons första gemensamma spänningsroman. Nu kommer alltså fortsättningen.
I vinter har jag läst en annan ganska underhållande deckare av Mikael Nabrink. Den heter ”Psykopaten” och handlar om en seriemördare i lilla fridfulla Strömstad. I sin enkelhet är denna bok både spännande och underhållande där gränsen mellan dröm och verklighet alltmer suddas ut och där psykopatin alltmer tar över. En lättläst pocket att ha med sig på tåget eller flyget.
Samma sak gäller kriminologen Pontus Ljunghills bok ”En osynlig”, som jag just har läst ut. Den handlar också om en psykopat, en mördare i 1928 års Stockholm, en mördare som heller aldrig slutar att gäcka polisen. Huvudperson i boken är den unge kriminalkommissarien John Stierna och hans vedermödor i rättvisans namn. Slutet är minst sagt överraskande.
Pontus Ljunghill kom i höstas ut med ännu en kriminalroman i 20-talsmiljö och med kommissarie John Stierna i huvudrollen, nämligen ”Lykttändaren”. Den har jag köpt och tänker läsa så fort jag hinner.
En annan kriminalroman som ni däremot inte behöver läsa heter ”Mörk midsommar” och är skriven av Reine Nelson och Jan Olsson, båda med civila yrkesmässiga erfarenheter av rättsväsendet. Boken är inte det minsta spännande och upplösningen av morden är så krystad och tillyxad att man får känslan av att författarna inte har vetat hur boken och morddramat skulle sluta.
Om man däremot är intresserad av hur en polisutredning och en rättegång går till rent formellt så har boken en del att ge. Men då kan man lika gärna köpa riktiga handböcker i ärendet eller googla på nätet.
Det var allt från bokrutan för den här gången.