”En kris för demokratin!” – ”Så får det inte se ut i Sverige!” – ”Ett misslyckande för svensk politik!” – ”En mörk dag för Sverige!” – ”Hatts avgång – ett jordskalv!”

Man skulle kunna tro att det tredje världskriget hade brutit ut när man läser kommentarerna från partiledare och andra opinionsbildare sen Anna-Karin Hatt i förmiddags meddelade att hon hoppar av partiledarposten efter att bara ha suttit på den i 132 dagar, eller drygt bara 5 månader.

Anna-Karin Hatt valdes till ny centerledare så sent som den 3 maj i år sen den förre partiledaren Muharrem Demirok inofficiellt hade fått sparken från posten av sitt eget parti. Demirok hann sitta på sin post i två år och tre månader innan han tvingades lämna över stafettpinnen till Anna-Karin Hatt.

Hans parti tyckte inte att han hade gjort något bra jobb. Centerpartiets opinionssiffror hade inte stigit sen han blev partiledare. Demirok hade dessutom de lägsta förtroendesiffrorna av alla partiledare. Det blev inget lyft för centern att ha en kristen muslim född i Sverige med snygga gångkläder, mjuk och vänlig röst och en förtroendeingivande image som partiledare.

Däremot var det rena glädjehysterin i partiet när Anna-Karin Hatt efter att tidigare flera gånger ha sagt nej till att bli partiledare till sist valde att tacka ja till att bli ny ordförande för centerpartiet. Applåderna på extrastämman den 3 maj i år ville aldrig ta slut. Äntligen hade centerpartiet fått (ny) en partiledare som skulle gjuta nytt liv i partiet och påförnyttföda centerpartiet in i en inflytelserik position i svensk politik.

Ingen vare sig inom eller utanför centerpartiet hade den ringaste aning om att Anna-Karin Hatt gick och bar på dessa planer. Bestörtningen och sorgen men också ilskan och besvikelsen var stor inom centerpartiet när Hatt idag tog sin hatt och gick.

På en starkt känsloladdad presskonferens i förmiddag förklarade hon bakgrunden till sitt mycket oväntade beslut. Hon hade missbedömt samhällsklimatet i Sverige. Samhällsdebatten hade hårdnat under de tio år som hon hade varit borta från politiken och istället jobbat åt näringslivet, bl a som högsta chef för LRF. Anna-Karin Hatt fick många frågor om det fanns någon särskild händelse gällande hot eller hat som hade gjort att hon fattade beslutet att avgå efter bara drygt 5 månader på sin post.

Nej, svarade hon. Det fanns ingen enskild händelse som hade utlöst beslutet. Det var det hårda samhällsklimatet och den hårda och oförsonliga samhällsdebatten som var orsaken. Hon hade dessutom mött både personligt hat och personliga hot mot sig själv.

Suck!

Har Anna-Karin Hatt bott under en sten under de senaste tio åren? Svaret måste vara ja, för hur kan hon annars som erfaren politisk varelse med tidigare tunga uppdrag i centerpartiet men också i näringslivet ha undvikit att lägga märke till att samhällsklimatet har hårdnat samtidigt som politikerföraktet har ökat i Sverige? Även inom en organisation som LRF borde dessa insikter ha sipprat ner.

 

Jag vill självfallet inte förminska det hat och de hot som framförallt toppolitiker men också andra kända personer på utsatta positioner, t ex kritiskt granskande journalister, numera ständigt utsätts för. Jag har själv under alla år som journalist utsatts för detta hat.

Jag har förlöjligats, trakasserats, hånats, förnedrats, omyndigförklarats och idiotförklarats tusentals gånger. Jag har deddutom flera gånger blivit utsatt för direkta mordhot. Det var ett av skälen till att Bosse och jag förra sommaren valde att flytta från Tungelsta hit till Älvhyttan, som jag anser vara en tryggare plats att leva på.

Men jag är inte ensam. Aggressiva politiker som Ebba Busch (KD) och Noshi Dadgostar (V) utsätts dagligen för grova påhopp, inte bara från sociala medier utan i ännu högre grad från politiska motståndare. Samtidigt hör sådana påhopp till jobbet men är inte mindre obehagliga för det. Sen gör väl varken Busch eller Dadgostar särskilt mycket för att undvika påhopp.

Särskilt kvinnor är utsatta för den här sortens kränkande behandling eftersom kvinnor uppenbarligen av någon anledning uppfattas som provocerande, både för män och för andra kvinnor. Hat, förakt och avundsjuka är bara några av ingredienserna i detta allt hårdnande samhällsklimat.

Den f d SVT-journalisten och klimatreportern Erika Bjerström har i sin senaste bok ”Demokratin dör i hettan” berättat om de häpnadsväckande påhopp hon utsattes för som klimatkorrespondent på SVT. Hatet och hoten mot henne blev till slut så outhärdliga att Bjerström ifjol frivilligt sa upp sig från SVT för att bli frilansjournalist.

Jag vill nog påstå ett en person som Erika Bjerström måste ha blivit betydligt mer hotad och hatad än Anna-Karin Hatt under hennes rekordkorta period som partiledare.

Så här lät en del av reaktionerna på Anna-Karin Hatts avgångsbesked på onsdagen:

En ganska samstämmig kör. Ingen ifrågasatte om hatet och hoten var den verkliga orsaken bakom hennes avhopp eller om det fanns även andra skäl.

Även om reaktionerna från centerpartister är sorgsna över att Hatt ”tvingas lämna partiledarposten på grund av hat och hot” så finns det uppenbarligen en stor grupp inom partiet som är fly förbannad över Hatts beslut. Enligt uttalanden idag borde Hatt åtminstone ha kunnat vänta till valet. Genom sitt agerande försätter hon istället center-partiet i den svårast tänkbara situation. Det är bara elva månader kvar till valet.

Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att det inte är de påstådda hoten. det påstådda hatet och det hårda samhällsklimatet som är orsaken till Anna-Karin Hatts avhopp. Dels borde hon ha insett redan från början att det inte är en promenad i parken att vara partiledare. Dels borde hon ha följt de senaste årens debatt om hatet från sociala medier.

Hon borde också ha känt till att ett av skälen bakom partivännen Annie Lööfs avhopp som partiledare var att den bestialiske mördaren Theodor Engström hade utsett Annie Lööf till mordoffer. Engström var ju den person som knivmördade läkaren Ing-Marie Wieselgren den i Almedalen på Gotland mitt på dagen den 6 juli 2022.

Med andra ord borde Anna-Karin Hatt ha varit beredd. Sannolikt var det istället så att Anna-Karin Hatt helt enkelt ångrade att hon hade låtit sig övertalas att säga ja till att bli centerledare. Kanske tyckte hon inte att jobbet var tillräckligt roligt och dessutom alltför krävande. Att skylla på det tuffa samhällsklimatet känns för mig som att smita ut bakvägen och använda ett argument för sin avgång som hon räknade med att ingen skulle ifrågasätta.

Nej, jag tror – liksom ett antal centerpartister – att det fanns andra skäl än hoten och hatet bakom Hatts snabba beslut. Hon hade ju så sent som under partiledardebatten i SVT häromkvällen en hård dust med Noshi Dadgostar (V). Kanske trivdes hon inte i den rollen.

Hatt var tydligen inte av det rätta virket för att klara av ett påfrestande partiordförandeskap där man ofta tvingas sätta proppar i öronen för att slippa det hänsynslösa politiska bruset runtomkring.

Vem kommer nu att efterträda Anna-Karin Hatt? Redan i november ska partiet hålla en extrastämma där en ny partiledare ska väljas – vem det nu blir. Partiets valberedning får väl börja med att damma av de kandidater från den förra omgången som inge blev valda, bl a riksdagsledamot Elisabeth Thand-Ringqvist och Emil Källström. Han var centerpartiets förre ekonomisk-politiske talesperson men lämnade 2021 riksdagen och politiken för att ägna sig åt näringslivet.

Han har med en åsnas envishet flera gånger tackat nej till partiledarposten i centern. Jag har svårt att tro att han skulle ändra sig efter den rävsax som Anna-Karin Hatt med sitt kontroversiella avhopp nu har försatt partiet i. Dessutom är det få som skulle ta på sig den omöjliga uppgiften att bli partiledare 10 månader före ett riksdagsval.

En person som gärna vill bli partiledare är den nuvarande ekonomisk-politiske talespersonen för centern Martin Ådahl. Han blev aldrig tillfrågad när Annie Lööf hade avgått, så han är kanske inte så populär i partiet som han själv tror. Men partiet kanske kan ändra sig.

En person som jag i flera år personligen gärna hade sett som ny centerledare efter Annie Lööf är Anders W Jonsson, läkare, specialist i pediatrik (specialist på barns och ungdomars hälsa och sjukdomar) samt riksdagsledamot för centerpartiet sen 2010. Han har precis den trygga utstrålning, långa politiska erfarenhet och starka samhällsengagemang som en ny centerledare ska ha.

Men jag vet att det inte blir han. Eftersom jag inte sitter i valberedningen spelar det heller ingen roll vilka kandidater jag för fram. Men det är ett annat läge nu än när Muharrem Demirok valdes till partiledare 2023.