Det är måndag kväll, två dagar efter trettondagen, den sista i den långa raden av helgdagar som har tvingat in många av oss i en tvångströja som vi inte vill ha på oss. Själv kastade jag av mig tvångströjan för flera år för att slippa helgneuroserna sen men livet påverkas ändå av det undantagstillstånd som de många helgerna har skapat.

Nu är allt äntligen över och man kan börja leva som vanligt igen, det vill säga acceptera vardagens tristess och försöka uthärda den utan konstgjorda medel.

Jag avskyr de här storhelgerna på grund av de orimliga krav dessa ställer på oss människor. Vi ska vara lyckliga – och lyckade. Vi ska vara klädda i de vackraste kläder av modernaste snitt. Vi förväntas umgås med alla våra vänner.

Vi ska bjuda in våra vänner till stora och påkostade fester och vi förväntas bli bjudna tillbaka för att njuta av exakt samma lyx. Vi ska skåla för oss själva och varandra och vi ska tycka att livet är på topp. Och framförallt ska vi ska överösa varandra med julklappar som vi inte behöver.

Dessa förväntningar är emellertid ouppnåeliga för de flesta av oss. Alla har inte särskilt många vänner att umgås med, kanske inga vänner alls. De blir aldrig bjudna på de stora champagnefesterna och har heller inte råd att ordna fester själva. Vi blir kvar i vardagens tristess något som kan skapa djupa trauman och depressioner.

Jul- och framförallt nyårshelgen får många att må dåligt. De (kanske ska jag säga vi) känner oss ensammare och ännu mer otillräckliga än någonsin, något som för vissa kan få mycket allvarliga konsekvenser.

Undersökningar har visat att antalet självmord ökar under jul- och nyårshelgerna. Dataunderlaget är självmordsstatistik från socialstyrelsens dödsorsaksregister. Men den sortens statistik underskattar alltid antalet självmord. Många oförklarliga trafikolyckor är ofta maskerade självmord men redovisas inte som ”självmord” utan som ”olyckor”. Så mörkertalet är stort.

”Fordonet råkade av okänd anledning komma över på fel sida av vägen och kolliderade med en mötande långtradare” är en vanlig text i en nyhetsartikel om många trafikolyckor.

Det är framförallt på nyårsdagen som många av självmorden begås, inte lika ofta på julafton eller nyårsafton. Antalet självmord på nyårsdagen har dessutom ökat jämfört med andra dagar på året. Det är framförallt män i åldrarna 15-24 respektive 45-64 år som tar livet av sig på nyårsdagen. Antalet självmord är fem gånger högre bland män än bland kvinnor.

Jag har redan snuddat vid orsaken till det höga antalet självmord under jul- och nyårshelgerna. Det är helger laddade med stora förväntningar om fest, glädje, ökat välmående och möjligheter till mänsklig gemenskap. På sociala medier –  och inte minst i TV-reklamen –  flödar bilder av tindrande barnaögon, pepparkaksbak, julklappar och pyntade granar. Helgerna ska präglas av mys och gemenskap. Normen är stark – under julen ska man vara lycklig, lyckad och omgiven av familj och vänner.

Men reklamen med lyckliga familjer och förälskade par som öser dyrbara julklappar över varandra har inte alls den effekt som eftersträvas. Istället förstärks hos många av oss känslorna av ensamhet och utanförskap. Det gäller alla dem som inte kan leva upp till normen om en lycklig julhelg och en festlig nyårshelg. Känslorna av hoppfullhet förbyts i hopplöshet och ensamhet, ja i ångest och depression.

De är alla faktorer som kan trigga människor att ta livet av sig.

Jag är själv en av dem som känner av de övermäktiga kraven på att vara lycklig och lyckad när jul och nyår närmar sig. Jag kan aldrig kan leva upp till detta. Jag är en socialt obegåvad person, vilket kan låta konstigt med tanke på det yrke jag har haft. Men vi människor är ofta sammansatta av olika personligheter. Som journalist och reporter var jag alltid öppen, framåtriktad, utåtriktad och social när jag hade min ”journalistuniform” på mig. Men när jag tog av mig ”uniformen” kom ensamvargen, eremiten, fram. Och för ensamvargar finns inte mycket av social gemenskap att räkna med.

Men nu ligger helgerna bakom oss. Dessutom är ljuset på väg tillbaka. Och när ljuset återvänder blir det lättare att andas, lättare att leva.

Samtidigt har vi i Sverige gått igenom en lång period av sträng kyla. Igår morse hade exempelvis vattnet i köket frusit när Bosse skulle brygga frukostkaffet. En liten ispropp hade dröjt sig kvar i vattenledningen men plötsligt var proppen borta och kallvattnet började sakta rinna fram ur kranen igen.

Samtidigt ska vi som bor på de här breddgraderna i Sverige inte klaga. Jag tänker nämligen på Michael Ballas som bor i en den lilla byn Björklund utanför Arjeplog i Norrbotten. Häromdagen drabbades han av tidernas köldrekord. Siffrorna på hans termometer hade sjunkit till 51.7 minusgrader! Till och med glykolen hade frusit!

Men det var helt OK, tyckte han. Han vågade till och med ta en promenad på 10-15 minuter i den sibiriska kylan utan att vara rädd för att frysa ihjäl. Det skulle jag  a l d r i g  göra.

Med kylan har även medfört trevliga upplevelser för Bosse, lilla Sigrid och mig. De vackra domherrarna har nämligen för första gången i vinter kommit fram ur sina gömställen i skogen. Både igår morse och i morse hade en hel flock med domherrar och domdamer samlats på vår uteplats där Bosse via en fröautomat förser småfåglarna med fågelfrön hela vintern. När domherrarna kommer fram, ja då vet man att det är vinter.

Redan i morgon viker kylan och stora delar av landet får blidväder igen. Temperaturen i Norrbotten väntas stiga med otroliga 40 grader! Michael Ballas i Arjeplog kan andas ut – i alla fall tillfälligt.

Kylan har gjort att Inte ens lilla Ingrid har velat gå ut – eller rättare sagt: hon har velat gå ut men så fort hon har känt den kalla luften anfalla hennes lilla skära näsa när hon har stuckit ut den genom dörrspringan så har hon snabbt dragit in nosen igen.

Hon är numera innekatt på heltid och som sådan skaffat sig de mest uppseendeväckande och för många oacceptabla vanor (läs: ovanor). Hon ligger nämligen numera alltid på bordet, antingen i köket eller i matrummet mitt bland mattallrikar, vinglas och brinnande stearinljus.

Så när Bosse och jag åt vår trettondagssmiddag i lördags kväll var halva matbordet täckt av Ingrids numera ganska imponerande kroppshydda.

Eftersom jag fortfarande är handikappad efter mitt höftledsbrott i början av september så har jag tvingats leva ett liv i alltför påtaglig stillhet och nästan bara inomhus. Jag har tagit några promenader med skidstavar men har varit livrädd för att halka igen på den hala vägen och skada mig på nytt.

Men i morgon kanske jag gör ett allvarligt försök att trots hälta och smärtor ta på mig skidorna och dra upp ett skidspår på någon av ängarna i närheten. Jag tror nämligen att det går att åka skidor trots att jag är långtifrån återställd i höften. De båda skidstavarna kommer att se till att jag håller mig i spåret.

Avslutningsvis ska jag påminna om det som överbefälhavaren och flera ministrar i regeringen sa i morse när årets upplaga av försvarskonferensen Folk och Försvar i Sälen inleddes. Det var en riktig smällkaramell som ÖB Micael Bydén avlossade i TV4:s Nyhetsmorgon i morse:

”Alla svenskar bör göra sig redo för krig i Sverige. Det är inte nattsvart, men vi måste förstå hur allvarligt läget är på riktigt och att man, ner till individnivå, mentalt måste förbereda sig.”

Det lät ju förfärligt men vid närmare eftertanke är det här bara vad en överbefälhavare ska säga. Egentligen handlar det om självklarheter. Vi svenskar får inte glömma att Vladimir Putin plötsligt bestämmer sig för att verkställa något av de många hot han har riktat mot västvärlden sen han inledde kriget i Ukraina för snart två år sen.

”Om kriget kommer” är titeln på en gammal broschyr som producerades av Försvarsstaben redan 1943 och som delades ut till alla svenska hushåll. Just då pågick Hitlers krig för fullt runtomkring oss. Det känns kusligt. Man kanske får damma av den gamla broschyren igen.