Äntligen kom guldmedaljen, den guldmedalj som Ebba Andersson så hett hade längtat efter under de olympiska spelen i Lago di Tesero som avslutades idag med damernas femmilslopp i klassisk stil. Jag har aldrig sett en kvinnlig skidåkare vinna så överlägset som Ebba Andersson gjorde idag.

Hennes åktid bev 2 timmar 16 minuter och 28 sekunder. Det var 3 minuter bättre än Calle Halfvarssons åktid på herrarnas femmil igår – men då var förhållandena i snön något sämre än de var idag.

Ebba var inte mindre än 2 minuter 15 sekunder före tvåan och silvermedaljören Heidi Weng från Norge och 6 minuter och 41 sekunder före trean som var Nadja Kälin från Schweiz. Det handlade inte om något annat än ren utklassning.

Med tanke på den enorma styrka och kraftfullhet som Ebba Andersson visade under dessa fem mil i Lago di Tesoro idag tror jag att inte ens Frida Karlsson hade kunnat slå Ebba Andersson idag om  Frida hade varit frisk och kunnat ställa upp på femmilen.

Tyvärr var det bara två svenskor som stod på startlinjen idag, förutom Ebba Andersson även Emma Ribom. Ribom slutade på en tiondeplats 8 minuter och 50 sekunder efter Ebba Andersson. Det är naturligtvis en skandal att en skidnation som Sverige inte klarade av att ställa upp med ett fullt lag på fyra åkare på den avslutande femmilen.

Frida Karlsson har haft förkylningssymptom sen i fredags. Igår kväll kom beskedet att hon hade blivit sämre och att hon inte skulle komma till start. Jonna Sundling var också anmäld till femmilen men klockan 06.00 i morse fick landslagsledningen beskedet att även hon hade drabbats av förkylningssymptom.

När herrarna körde sin femmil igår, lördag, kom bara tre svenska deltagare till start. Inte ens då lyckades Sverige köra med fullt lag. Fullt friska åkare hade skickats hem till Sverige redan för en vecka sen. Ingen av dem hade någon lust att åka ner till Italien igen för att köra femmilen. Detta är naturligtvis inget annat än en skandal som måste få konsekvenser.

Dessutom gjorde också de svenska herrlandslaget sitt sämsta OS på 102 år!

Trots detta blev OS i Milano Cortina Sveriges bästa vinter-OS någonsin. Sverige tog hem totalt 17 medaljer, varav 7 guld-, 6 silver- och 4 bronsmedaljer. Av de 17 medaljerna gick inte mindre än 10 till längdåkarna – och det var damerna som tog hem alla tio. Herrarna tog inte en enda medalj.

Av längdtjejernas 10 medaljer var 5 guld, av vilka det sista alltså togs hem idag, söndag, av Ebba Anderssons överlägsna seger på damernas femmil. Med ett olympiskt guld på femmilen skrev Ebba Andersson definitivt in sig i skidhistorien. Hon tar nu plats tillsammans med skidikoner som Sixten Jernberg (1956), Gunde Svan (1984) och Charlotte Kalla (2018).

Det lopp Ebba Andersson stod för idag var inget annat än fenomenalt. Redan från start drog hon upp ett ursinnigt tempo. Den fyrtiotvå damer stora klungan splittrades snabbt upp i flera mindre klungor. Ebbas hårda tempo gjorde att hon och Heide Weng tidigt gick loss från de övriga åkarna och bildade en duo som drog ifrån konkurrenterna meter för meter tills konkurrenterna inte syntes till längre.

En av förhandsfavoriterna på femmilen var norskan Astrid Öjre Slind. Hon bröt loppet redan efter en mil på grund av bakhala skidor. Strax efteråt bröt även finländskan Johanna Matintalo och höll sig för ryggen efteråt.

De som vet något om längdskidåkning känner också till att Heidi Weng är livsfarlig att ha med sig i en spurt. Samtidigt vet vi att Ebba Andersson är en ganska svag spurtare.

Men det visade sig snart att det inte skulle bli någon spurt mellan Ebba och Heidi. Efter 3 mils åkning släppte Heidi Weng och Ebba Andersson kunde köra i ensamt majestät de två återstående milen. Samtidigt drog hon ifrån Weng sekund efter sekund och var 2 minuter och 16 sekunder före i mål.

En gigantisk kross med andra ord. Heidi Weng är inte dålig skidåkare.

För Ebba Andersson blev guldet på femmilen en välkommen ljuspunkt i det kompakta mörker som hade omgett henne efter den katastrofala andrasträckan på damernas stafett förra lördagen. I en utförslöpa vurpade hon i den lösa snön, gjorde en 360 graders framåtvolt och slog ner så hårt i backen att bindningen på högerskidan lossnade.

För Ebba var den dagen förstörd. Hon och det svenska stafettlaget tappade över en minut på Ebbas vurpa. En given guldmedalj på stafetten förvandlades i ett snömoln till en silvermedalj. Att ta silver på en OS-stafett är naturligtvis inte dåligt.

Men det var inte vad de svenska stafettjejerna, allra minst Ebba Andersson själv, nöjde sig med.

Stafettsilvret blev Ebba Anderssons tredje silvermedalj i de här olympiska spelen. Frida Karlsson hade fram till stafetten redan tagit två guldmedaljer, dels i den inledande skiathlonen, dels i 10-kilometersloppet med Ebba Andersson på silverplats i båda tävlingarna.

Men Ebba nöjde sig inte med att bli tvåa. Hon måste ta revansch. Hon måste ha med sig en guldmedalj hem till Sverige. Och det fanns bara en chans till: Femmilen.

När hon efter några dagar hade hämtat sig från nederlaget i stafetten började hon skissa på sin plan inför dagens tävling. För den måste hon vinna. Det krävde hon av sig själv – även om Frida Karlsson också hade tänkt att ta sin tredje guldmedalj på femmilen.

Men Frida blev sjuk. Jonna blev sjuk. I morse var Ebba Andersson plötsligt storfavorit till guldet. Och som hon åkte! Ingen annan, inte ens Frida Karlsson, skulle ha kunnat slå henne idag. Idag var det Ebba Anderssons dag. Idag skulle hon äntligen ta den olympiska guldmedalj som hon så länge hade längtat efter.

Och guldmedaljen var verkligen välförtjänt! Alla unnade henne den – för Ebba är en omtyckt tjej.

På läktaren stod hennes föräldrar Åsa och Per-Ola Andersson och grät. Kronprinsessan Victoria bröt också ihop och grät där hon satt på läktaren tillsammans med prins Daniel. Alla grät.

Det var bara Ebba som inte grät. Hon hade gråtit färdigt efter misslyckandet på stafetten. Själv påstod hon att hon var alldeles för trött för att orka gråta idag. Nåja, hon hade ju ingen anledning att gråta.

Hon log och skrattade istället. Hon strålade i skenet av sin guldmedalj och i glädjen över att ha kommit tillbaka och fått ta revansch på sig själv. Hon strålade ikapp med solen som kastade sitt ljus över den vackra byn Lago di Tesero i de italienska Dolomiterna.

2026 års olympiska vinterspel är över. I morgon är allt som vanligt igen. Och vi andra får försöka hantera den tomhet som nu kommer att ersätta den eufori som de svenska framgångarna i 2026 års Olympiska spel skapade.