Nästan exakt klockan 09.58 imorse fredagen den 18 januari 2019 fick Sverige äntligen en statsminister. Med 115 röster för, 153 röster emot och 77 nedlagda röster tolererades Stefan Löfven att bilda sin regering ”Löfven 2” tillsammans med miljöpartiet och med stöd i riksdagen av centern och liberalerna.

Men det hade tagit 131 dygn för riksdagspartierna att komma fram till detta beslut, en politisk långbänk i världsklass. Sällan har ett folk i ett demokratiskt välutvecklat land som Sverige tvingats åse en så flagrant oförmåga till samarbete, partiegoism, brist på klarsyn och insikter om verkligheten som de partier har visat som är representerade i Sveriges riksdag idag.

När vi journalister och andra betraktare redan i höstas såg att en långbänk höll på att snickras till var vi inte sena att skriva om dagisbarn som slåss i sandlådan och inte tar sitt (politiska) ansvar. Men detta lyssnade inte herrar och damer partiledare på utan fortsatte att försöka optimera sina egna partiers intressen framför Sveriges. Detta berodde naturligtvis på att partierna under valrörelsen hade varit både tondöva och blinda inför vad som komma skulle. Dessutom klarade de inte av vanlig huvudräkning.

Alla visst från början att inget av de traditionella blocken skulle få majoritet i riksdagen och kunna bilda regering. Alla visste att Sverigedemokraterna skulle bli så stora att alla möjligheter till stabila majoritetsregeringar hade blivit historia. Detta samtidigt som alla partier förklarade att de inte tänkte samarbeta och förhandla med Sverigedemokraterna.

Det fanns bara en plan A, nämligen att allt skulle fixa sig som det alltid hade gjort. Det fanns inte någon plan B eller plan C, som innebar att partierna borde fundera på andra och samarbetskonstellationer i riksdagen än de traditionella. Det var faktiskt bara Stefan Löfven som då och då hintade om att det var nödvändigt att bryta blockpolitiken och samarbeta över blockgränserna. Han fick till sist rätt.

Under den långa hösten försökte riksdagens nya talman Andreas Norlén med en dåres envishet få partierna att släppa sina politiska låsningar, inse att verkligheten hade förändrats och handla utifrån en ny politiskt landskapsbild, där det inte längre var möjligt att uppnå traditionella politiska majoriteter. Existensen av Sverigedemokraterna som ett växande politiskt block hade diametralt förändrat den politiska verkligheten. Men det var få som ville inse det.

Förgäves kämpade talmannen med att försöka få partiledarna att förstå att de måste börja agera i helt nya banor, att de nu måste börja kompromissa för att ge Sverige en regering.

Redan den 25 september röstades statsminister Stefan Löfven bort som statsminister av den politiska oppositionen i riksdagen men fick sitta kvar som ledare för en expeditionsministär fram tills en ny statsminister kunde väljas. I princip kan man säga att Sverige under 131 dagar i praktiken bara hade en regering på papperet.

Men nu är alltså Stefan Löfven tillbakapetad till statsministerposten. Den som för fyra månader sen måste bort, han är nu återinsatt igen! Outgrundliga äro politikens vägar!

Stefan Löfven sken förstås som en sol idag. He did it! Samtidigt vet han att resan fram till nästa val minsann inte blir någon trevlig sällskapsresa.

Det kommer Annie Lööf, Jan Björklund och inte minst Jonas Sjöstedt att se till. Som gammal svetsare var Stefan Löfven van vid att ha blåslampan framför sig. I fortsättniingen kommer han att jagas av den bakifrån.

Idag tvingades talman Andreas Norlén ta ett smärtsamt och vemodigt farväl av de riksdagsreportrar som bevakat honom under mer än fyra månader. Det riktigt kändes genom TV-rutan hur ledsna alla var över att tvingas skiljas från talmannen – i varje fall i den roll Andreas Norlén hittills hade agerat. På måndag återgår han till ett mera normalt talmansjobb och då blir mediekontakterna inte lika intensiva.

Det egendomliga är att när en statsminister nu väl har utsetts så har kritiken mot talmannen börjat hagla rejält. Hans socialdemokratiska konkurrent om talsmansposten förklarade till exempel igår att hon minsann skulle ha fixat här processen på betydligt kortare tid än vad Andreas Norlén presterade, som hon menade tog alldeles för mycket tid på sig och gav partiledarna alldeles för lösa tyglar.

Visst var det många koppar kaffe och många småkakor som serverades på talmannens rum men den kritiken är lätt att komma med när man själv aldrig behöver bevisa sin tes. Jag tycker att det är utomordentligt orättvist att skylla den segdragna regeringsbildningen på talmannen. Han har arbetat noggrant och systematiskt. Han har inte stressat partiledarna utan gett dem den tid de behövde för att hinna genomgå det stålbad som det innebar att lösa upp knutar, söka okonventionella samarbetspartners och klara av att vända sina respektive atlantångare i en ny riktning.

Var det några som försenade valet av statsminister så var det partiledarna själva – inte talmannen.  Det är partierna som får ta på sig ansvaret för att de inte lyckades ena sig om en statsministerkandidat förrän klockan hade blivit fem i tolv. Det kan inte skyllas på Andreas Norlén.

Nu tänker han dock själv kalla in statsvetare och jurister och ge dem uppdraget att granska hur han skötte sin uppgift som talman. Jag får verkligen hoppas att resultatet av dessa utredningar blir att Andreas Norlén gjorde vad han kunde för att samla ihop en hop vinddrivna skolbarn. Det var ingen lätt uppgift.

Heja talmannen!