De flesta länder i Europa, inklusive Sverige, har fram till idag visat en pinsam undfallenhet både för USA:s president Donald Trump och för Israel och dess premiärminister Benjamin Netanyau. Ja, det har inte bara handlat om undfallenhet. Det har handlat om fjäsk och självförnedring.

Sveriges regering i allmänhet och statsminister Ulf Kristersson i synnerhet har under mer än två veckors tid inte vågat säga ett pip om Donald Trumps och Netanayus bombkrig mot Iran,  som dessa båda herrar överraskade världen med att starta på lördagsmorgonen den 28 februari.

Ulf Kristersson har inte vågat andas ett uns av kritik mot Donald Trump och USA. Orsaken har varit att han – och även andra politiska ledare inom EU – har varit livrädd för att Trump skulle överge Ukraina och Europa och samtidigt rasera samarbetet inom Nato.

Denna feghet har de europeiska ledarna visat –  trots att bombningarna av Irak är rättsvidriga. Kriget saknar helt legitimitet. Kriget är ett flagrant brott mot folkrätten, mot FN-stadgan, ja mot hela den internationella rättsordningen.

Ulf Kristersson och Sveriges regering har inte försatt något enda tillfälle när det har gällt att fördöma Vladimir Putin för Rysslands invasionskrig i Ukraina. Men USA och Donald Trump – som nu har kopierat Rysslands beteende – har Sverige och det övriga Europa inte haft kurage nog att ifrågasätta.

Den störste rövslickaren av dem alla var kanske Tysklands förbundskansler Friedrich Merz. Han åkte till Washington och fraterniserade med Donald Trump trots att denne bara några dagar innan hade startat ett blodigt krig i Mellanöstern som snabbt spred sig till ytterligare fjorton länder runtomkring Iran och Israel.

Den enda kritik som Merz undslapp sig var att fördöma att Israel utökade ockupationen av Västbanken och tillät alltfler israeliska bosättningar på palestinsk mark. Självklart ska man ta varje tillfälle i akt att fördöma den israeliska bosättningspolitiken – men inte just nu när hela Mellanöstern stod i brand på grund av Benjamin Netanayus blodiga krig mot Iran.

En annan europeisk ledare som fram till idag svansade kring Donald Trump var Storbritanniens pr emiärminister Keir Starmer.

Han fördömde inte heller kriget. Istället fortsatte även han att fjäska för Trump eftersom det uppenbarligen var viktigare för Starmer att sitta i ”pappas knä” än att ha åsikter om ett illegitimt krig som inte bara var blodigt och hänsynslöst utan dessutom hotade hela världsekonomin med höjda oljepriser, fallande börskurser och en hotande djup lågkonjunktur.

Den ende som vågade fördöma kriget mot Iran var Spaniens premiärminister Pedro Sanchez. Redan efter några dagar förklarade han ”krig mot kriget”. Han förbjöd USA att använda spanska flygbaser och han fördömde ett krig som Donald Trump helt godtyckligt och utan anledning.

Pedro Sanchez hyllades över hela världen efter att ha visat detta beundransvärda civilkurage – särskilt när ingen annan vågade. Och hyllningarna var välförtjänta.

Efter någon eller några dagar förklarade Frankrikes president Emmanuel Macron att även Frankrike ogillade Trumps och Netanyaus bomboffensiv mot Irak. Frankrike tänkte heller inte understödja kriget genom att på olika sätt hjälpa USA och Israel.

Men sen var det tyst länge tills Belgien i förra veckan också förklarade att kriget var rättsvidrigt och att man tog avstånd från det.

Alla vet vad som hände under tiden. Det som från början var Donald Trump och Netanyaus eget krig mot Iran, mot Irans eventuella kärnvapentillverkning och mot den iranska regimen i allmänhet och ayatolla Ali Khamenei i synnerhet blev snabbt ett allas krig mot alla i Mellanöstern. Iran hade ju i största hemlighet planerat en motoffensiv.

När USA och Israel började skjuta bomber mot Iran svarade Iran med att anfalla det som man kallade amerikanska intressen i Gulfstaterna. Iran började beskjuta amerikanska baser i Saudiarabien, Kuwait, Bahrain, Förenade Arabemiraten och Jordanien.

Detta var förstås en missräkning för Donald Trump som hade trott att USA och Israel skulle kunna förgöra hela Iran på bara några dagar. De trodde inte att Iran hade någon militär kapacitet överhuvudtaget.

Det enda Trump och Netanyau lyckades med var att på krigets första dag döda ayatolla Khamenei t8illsammans med sju högt uppsatta militärer och politiker. Det var skickligt. Det var däremot inte skickligt av USA att bomba en skola i Minab i södra Iran och döda minst 170 människor, av vilka de flesta var skolbarn i åldrarna 7 till 12 år gamla plus ett 2 månader gammalt spädbarn.

I övrigt blev det mest förstörelse och en ständigt pågående eskalering av kriget. Israel utvidgade dessutom ”sitt” krig till Libanon i syfte att tillintetgöra den iranstödda Hizbollah-milisen som har sitt fäste i södra Liibanon.

Israel för med andra ord ett tvåfrontskrig samtidigt, har redan drivit närmare 900 000 oskyldiga libaneser på flykt och dödat uppemot 900 människor. Nu planerar Israel dessutom en markoffensiv och då blir kriget i Libanon än mer fasansfullt.

 

Och så var det det där med Hormuzsundet. USA och Israel trodde aldrig att Iran skulle våga stänga eller i alla fall blockera Hormuzsundet mellan Persiska viken och Arabiska sjön, det nålsöga som 20 procent av världens olja passerar igenom.

Men det gjorde Iran. ”Fientliga” fartyg tilläts inte passera ut ur sundet och än mindre ta sig in i Persiska viken genom Hormuzsundet.

Det ledde till att stora delar av oljetransporterna till och från Gulfstaterna ströps över en natt, något som fick oljepriserna att skena ännu mera. Och det var blockaden av Hormuzsundet som på allvar fick den s k marknaden att reagera.

Priset på råolja steg. Börserna rasade. De ekonomiska bedömarna började tala om en hotande världsdepression och de amerikanska oljebolagen började grymta. Det här ville man inte ha.

Då – och först då – förstod Donald Trump att han var illa ute. Visserligen tänkte han fortsätta att bomba Iran men det gällde nu att se till att Hormuzsundet öppnades igen så att oljan kunde fortsätta att flyta över världen.

Vad skulle han göra? Jo, han måste be om hjälp av sina s k allierade. Med dessa avsåg han Japan, Kina, Sydkorea, Frankrike och Storbritannien. Han bönade och bad att dessa skulle skicka krigsfartyg till Hormuzsundet och hjälpa Trump att bomba sönder Hormuzsundet så att fartygen kunde passera ut och in.

Men det blev kalla handen. Trump kunde inte räkna med någon hjälp från dessa stater. De ville inte bli inblandade i detta regelvidriga krig. De vill inte få blod på sina händer. Även Australien har förklarat att man inte tänka hjälpa Donald Trump att stoppa Irans blockad av Hormuzsundet. Det får Trump fixa själv.

Låt mig göra en liten avstickare: Personligen tror jag att det pågår en maktkamp mellan det fanatiska prästerskapet och det Islamiska Revolutionsgardet. Det har skapats ett vakuum i Iran sen den gamle Ayatollan mördades och ingen verkar ha en aning om var den nyvalde sonen Mojtaba finns någonstans. Vissa inom den iranska ”ledningen” att den nye Ayatollan är tillräckligt smart eller tillräckligt erfaren för att inneha detta höga ämbete.

Det har nu gått två och en halv veckor sen kriget började. I skrivande stund är det fortfarande ingen som har hört honom i radion eller sett honom på bild i TV. Det går envisa rykten om att Mojtaba skulle ha blivit livshotande skadad i benen, kanske också i armarna och ansiktet. Han påstås ha förts till ett sjukhus i Ryssland för att opereras och få vård.

Om detta är sant är heller inte säkert eller officiellt bekräftat. Mojtaba kanske rentav har blivit mördad av det Islamska revolutionsrådet.

Jag vill passa på att understryka att det inte alls är så att jag sympatiserar med Iran. Tvärtom. Iran är ett land som sen 1979 har styrts av religiösa fanatiker och hänsynslösa militärer som inte drar sig för att skjuta ihjäl sina egna medborgare om dessa vågar protestera mot regimen. Nej, det är inte Iran som stat det handlar om – inte heller den impopulära iranska regimen.

Vad det handlar om är bristen på moral och etik. Det handlar om förakt för internationell rätt och för internationella umgängesregler. Det handlar om folkrätt. Det handlar om vanliga människors rätt att få leva i fred. Det handlar om att krig inte är något man startar bara därför att man tycker att det är kul.

Att starta ett krig, att bomba sönder land efter land, att driva människor på flykt är inte bara ett brott mot folkrätten utan framförallt ett brott mot allt vad mänsklig samlevnad heter.

Det handlar om ett krig som Donald Trump själv har startat utan att ens informera den amerikanska kongressen, än mindre begära kongressens godkännande. Enligt USA:s konstitution har presidenten inte rätt att starta ett krig som detta utan att tillfråga kongressen. Men Donald Trump bryr sig inte om konstitutionen! Han betraktar ju sig som allsmäktig och är man allsmäktig behöver man inte be någon annan om lov.

Dessutom kan inte ett krig startas – inte ens av USA – om det inte föreligger ett direkt hot mot USA. Och det gör det inte. Trump har visserligen påstått att det bara handlade om dagar innan Iran skulle anfalla USA eller försöka mörda presidenten. Därför var det nödvändigt för Trump att slå till.