Håller Corona-pandemin på att gå till reträtt?

Jag vågar inte sia om detta men dagens siffror över antalet nya smittade och antalet dödsfall i Sverige inger ett visst hopp. I eftermiddags, söndagen den 19 april, rapporterade Folkhälsomyndigheten att 29 människor hade avlidit sen igår till följd av covid-19. Det är en av de lägsta dagssifforna hittills. Sammanlagt har 1 540 människor avlidit i covid-19 i Sverige samtidigt som totalt 14 385 människor hittills har smittats.

Folkhälsomyndigheten tycks se ett svagt ljus i slutet av tunneln men betonar att faran definitivt inte är över och uppmanar olydiga stockholmare att fortsätta att hålla sig hemma och inte samlas på caféer och restauranger, vilket tycks ha skett under helgen.

Det är typiskt! Så fort folk hör att antalet dödsfall inte stiger lika kraftigt som tidigare så beger de sig ut på gator och torg för att festa. Faran är inte över! Har ni inte förstått det, dumskallar?

Det kan vara av visst intresse att jämföra antalet smittade och antalet avlidna i covid-19 med antalet smittade/avlidna i de två stora pandemier som drabbade världen och Sverige 1957-58 och l968-1969. Jag tänker då på Asiaten och på Hongkong-influensan som slog till mot oss drygt tio år efter asiaten.

Jag är själv tillräckligt gammal för att ha upplevt båda pandemierna. 1958 insjuknade jag och hela min familj i asiaten men ingen av oss blev sjuka i Hongkong-snuvan. Förmodligen berodde det på att vi fortfarande hade kvar en viss immunitet från asiaten.

Ingen vet naturligtvis ännu hur allvarlig och långvarig pandemin i covid-19 kommer att bli. Vi har definitivt inte sett kulmen på pandemin, än mindre slutet. I USA grasserar sjukdomen med förödande kraft, likaså i Europa och Ryssland. Det kommer att dröja månader innan vi får ett slutfacit för hur många på jorden som smittades av covid-19 och hur många som avled.

Men för jämförelsens skulle vill jag ändå hävda att båda asiaten och hongkonginfluensan tycks ha varit betydligt allvarligare pandemier, både i världen som helhet och i Sverige, om vi jämför med vad vi idag vet om Corona-pandemin. Än så länge, måste jag tillägga.

Asiaten

Asiaten startade i Kina redan 1956 och bredde ut sig över världen fram till 1958. Sjukdomen orsakades av ett influensa A-virus av undertypen H2N2. Smittan identifierades först i Guizhou-provinsen i Kina tidigt under 1956. Den nådde Singapore i februari 1957, Hongkong i april samma år och USA i juni 1957. Antalet dödsfall i asiaten beräknas till 5 miljoner enligt Folkhälsomyndigheten. Det handlade i första hand om unga människor.

I Sverige nådde pandemin sin kulmen under oktober 1957. Då hade 312 000 svenskar insjuknat. Men senare forskning visar att uppemot 1 miljon svenskar kan ha varit smittade (alltså utan att ha fått några sjukdomssymptom). Dödligheten låg på 0.25 procent. Det betyder att 780 människor avled i asiaten i Sverige. Det är mycket, mycket lite.

Hongkong-influensan

Hongkong-influensan var också en pandemi som utbröt i Kina 1968. Den spred sig snabbt ill Hongkong där en halv miljon människor insjuknade. Infektionen spred sig sen över Asien i augusti 1968 och nådde Indien och USA i september. Till USA kom dem med hemvändande soldater från Vietnam-kriget. Därefter började den dyka upp i Europa.

Viruset bakom Hongkong-influensan var av typ H3N2, en undertyp av influensavirus typ A.

Jämförelse med covid-19

När man studerar både smittofall och antalet dödsfall i asiaten och Hongkong-influensan och jämför dessa med den pågående covid-19-pandemin så är än så länge Corona-epidemin en västanfläkt. Idag, den 19 april 2020, rapporteras i hela världen 2,3 miljoner smittade och 160 000 avlidna. Men jag vill understryka att vi inte på långt när har sett slutet på denna pandemi. Dödstalen kommer att stiga men frågan är om de verkligen kommer att nå upp till dödstalen både under asiaten och Hongkong-snuvan.

Osvuret är dock alltid bäst.

Krisrapportering om covid-19

Det finns även andra fenomen som skiljer dagens pandemi från asiaten och Hongkong-influensan. Idag, år 2020, skrivs varje dag spaltmetrar i alla medier om pandemin, antalet smittade, antalet döda och antalet sjuka som vårdas på IVA. Samtidigt rapporteras intensivt både i Sverige och utomlands de fatala konsekvenser som Corona-pandemin redan har fått på många länders ekonomi och infrastruktur. Eftersom Sverige inte har varit ”locked-down”, som det heter, så fungerar den svenska ekonomin hyggligt jämfört med omvärlden. Men de samhällsekonomiska konsekvenserna är oöverblickbara även hos oss.

De tidigare pandemierna fick ingen större massmedial uppmärksamhet

När man går tillbaka och läser vad medierna skrev både i slutet av 50-talet (under asiatens härjningar) och i slutet av 60-talet (under Hongkong-snuvans härjningar) så hittar man inga som helst likheter med dagens mediebevakning. De två tidigare pandemierna beskrevs rapsodiskt i medierna. De var sällan förstasidesstoff. Någon krisrapportering jämfört med dagens existerade överhuvudtaget inte. Alla verkade ta pandemierna med knusende ro. Det skrevs aldrig om hur hårt belastad sjukvårdspersonalen var. Visserligen var skolorna tidvis stängda men det uppmärksammades heller inte särskilt mycket.

Vid båda pandemiern fungerade samhället i Sverige fullt ut även om det här och där fattades personal som blivit sjukskrivna. Men Sverige höll ställningarna. Några störningar på samhällsfunktionerna observerades inte.

Det var heller aldrig tal om att samhället skulle släckas ner, skicka folk i karantän och utlösa nationellt nödläge. Allt rullade på som vanligt. Så såg det ut i alla fall.

Det var som om pandemierna inte fanns – eller också uppfattades de som ett normalt inslag i vardagen. Jag minns själv hur lite uppmärksamhet både asiaten och Hongkong-snuvan fick. Ingen av oss var särskilt rädda. Det förekom ingen panik. Blev man själv inte smittad så brydde man sig inte. Blev man smittad, ja då fick man stanna hemma från skolan ett tag.

Detta berodde naturligtvis inte på att pandemierna då var mindre allvarliga än idag. Tvärtom. Det berodde på en helt annan attityd från massmediernas, myndigheternas och regeringarnas sida. Jag tror att många ville tysta ner de här sjukdomarna. Ingen ville skapa panik. Det fanns på den tiden heller inte samma stigmatiserande inställning till ”virus” som det finns idag. Pandemierna fick inte störa den s k utvecklingen.

Virusepidemier ses idag som ett helt annat hot mot mänskligheten än vad det gjorde för 40-50 år sen. Då fanns visserligen kärnvapenhotet men samtidigt en framtidsoptimism i världen under efterkrigstiden. Ingenting tilläts störa denna framtidsoptimism.

Idag råder istället en katastrofal framtidspessimism. Ingel talar numera om världens stora framtidsmöjligheter utan om alla hot som har tornat upp sig mot världen, mot den mänskliga existensen, mot allt liv på jorden, ja hela den framtida existensen för planeten Tellus. Det handlar om global uppvärmning, klimatförändringar, naturkatastrofer, svältkatastrofer, översvämningar, tornados, orkanen och cyklon. Allt detta är hot.

Jag tror att denna undergångspanik är kraftigt överdriven. Vi är så rädda för allt som kan hota vår välfärd och vår rikedom. På 60-talet var ingen särskilt rik – förutom ett antal kapitalister förstår (familjen Wallenberg m fl).. Då hade man heller inte lika mycket att oroa sig över. Minnena från andra världskrigets fasor fanns kvar i bakhuvudet men överskuggades av lyckan över att kriget var slut och att det alltid skulle förbli fred på jorden – i alla fall hos dem som inte satt på makten och inte hade någon knapp att trycka på för att starta ett kärnvapenkrig.

Det vore bra om vi kunde coola ner oss lite grand. Corona-pandemin kommer inte att betyda jordens undergång. När pandemin väl är över (det kan dock dröja i flera år eftersom alla pandemier har en tendens att komma tillbaka i vågor) så tror jag att många vill att livet på jorden ska återgå till ett så normalt tillstånd som möjligt.

De självläkande krafterna hos både mänskligheten och planeten är enorma, liksom överlevnadsinstinkten. Vi kommer att klara det här också.

Säg gärna emot mig om jag har fel!  Optimism kanske inte är särskilt passande i dessa undergångstider.