Ja, det här är faktiskt jag. Men tro för guds skull inte att jag har blivit misshandlad av min man, även om det ser ut så. Nej, det är jag själv som har ställt till detta elände för mig.

Mitt på dagen idag hade jag tid hos min tandläkare, som har sin mottagning här i Tungelsta. Det är exakt 4,8 km dit från vårt hus. Eftersom det var en underbar vårdag bestämde jag mig för att gå med stavar till tandläkaren och även gå tillbaka hem efter besöket. Det skulle bli totalt 9.8 km, en bra promenad, tyckte jag.

Det gick väldigt bra på ditvägen. Jag anlände till tandläkaren något försenad. Behandlingen tog en timma. Därefter bar det hemåt igen – med stavar och målsättningen att gå ännu lite fortare, även om jag visste att det blåste motvind. Ju mer motvind, desto bättre träning.

Utanför Konsum i Tungelsta satt en romsk kvinna och tiggde pengar. På ett brunt papper bredvid henne satt ett fotografi på fem barn uppklistrat. Av texten att döma var det hennes barn, som hon tiggde pengar för. Eftersom jag inte hade ett öre med mig fick hon inga pengar. Men jag tror att det straffade sig.

Efter att ha gått en kilometer hände något konstigt. Jag bara snubblade till – jag vet inte hur det gick till – och föll framstupa och slog ansiktet och huvudet hårt i asfalten. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag hade också skadat båda knäna, särskilt det högra. Men det kändes som om den högra höftleden, där höftledsprotesen sitter, hade klarat sig. Jag var så omtöcknad att jag inte klarade av att resa mig. Jag låg kvar där i dikeskanten med mina skidstavar bredvid mig. Jag undrade: Varför hände detta? Var det för att jag inte gav pengar till den romska kvinnan?

Plötsligt dök det upp flera bilar. En ung kvinna rusade ur sin bil och sprang fram till mig. Hon undrade vad som hade hänt. Jag har ramlat, svarade jag. Men du blöder ju i ansiktet, sa hon. Och du har en jättestor blå bula i pannan. Hon tog fram mobilen. Jag ringer efter en ambulans, sa hon. Nej, protesterade jag. Jag behöver inte åka till sjukhuset. Jag klarar mig ändå. Jag ringer till min man.

Jag tog fram mobilen ur jackfickan men kunde i mitt omtöcknade tillstånd inte slå hans nummer. Hon ringde från sin egen telefon istället:

– Hej, sa hon till Bosse. Jag har hittat din fru. Hon ligger här i diket.

Det blev en chock för honom att höra detta: "Hon lägger här i diket". Som om jag redan var död. Han grät hela
eftermiddagen.

Samtidigt stannade ännu en bil. En man klev ur, gick fram till mig, böjde sig ner och tog mina händer:

– Vad har hänt, Elisabet? Jag känner ju dig. Jag har sett dig cykla massor av gånger på den här vägen.

Han var så oerhört vänlig, varm och hjälpsam. Likaså den unga kvinnan, som också stannade kvar tills Bosse dök upp. De hjälpte mig upp. Jag kände att jag nästan inte kunde gå på högerbenet. Knäet vek sig och värkte. Hade jag brutit det också.

Väl hemma bytte jag om. När jag tittade på mitt ansikte i spegeln fick jag en chock. Vad jag såg var ett blåslaget, blodigt och svullet kvinnoansikte. Detta är inte jag, tänkte jag, tog fram en bomullstuss och började torka av blodet. Ett långt djupt sår gick från ögat ner mot kinden. Jag räknade ut att såret hade uppstått när mina vackra lila glasögon slog mot asfalten. Den högra skalmen hade slitits av och förmodligen rivit upp det långa djupa såret.

Nu gäller det att inte visa sig för folk på ett tag. Men ni ser ju hur jag ser ut i alla fall. Men sådana här skador brukar gå över. Först förändras den lila färgen till blått. Det blåa övergår i grönt. Det gröna övergår sedan i gult för att så småningom försvinna helt. Vi får hoppas att det blir så det blir så även den här gången.

I värsta fall finns det ju smink att tillgå.

Till sist vill jag rikta mitt allra varmaste tack till de underbara människor som hjälpte mig idag. Tack Camilla för att du tog dig tid och brydde dig. Tack du okände man som kramade mina händer. Tack också till alla er andra som passerade olycksplatsen, stannade upp och frågade om de kunde hjälpa till. Ur djupet av mitt hjärta vill jag säga att ni var underbara. Jag älskar er.