Det blir aldrig som man hoppas. Stenar och stridsvagnshinder rullas ständigt ut på vägen och hindrar oss från att göra det  vi har planerat och det vi drömmer om. Den här veckan har varit en sådan vecka – men den hade kunnat bli helt annorlunda om inte alla de där stenarna hade legat där på vägen.

I tisdags, den 8 oktober, skulle jag ha åkt till Spanien för att för första gången få se mitt nya lilla hus i verkligheten. Jag hade bokat en ovanligt dyr biljett med Ryanair från Västerås flygplats till Malaga med avgång klockan 10.45 på tisdagsförmiddagen. Eftersom jag numera bor i västra Bergslagen finns det inga andra flygplatser att flyga ifrån än Västerås om man vill åka till Malaga. Men Ryanair har numera bara enstaka avgångar från Västerås så jag var glad att jag hade lyckats få en biljett.

Men så hände något som gjorde att dessa planer kastades över ända.

Det handlade om min man Bosse.

Bosse har varit konstigt sjuk länge, ja i flera år, utan att någon inom vården har ansträngt sig för att ta reda på vad han egentligen lider av. Han har i flera år haft allt växande problem med sina lungor. Han har svårt att andas. Han får inte luft. Vid minsta ansträngning blir han dödstrött. Det tjuter i luftrören. Syret räcker inte till. Han hostar ständigt och harklar sig oupphörligt.

Han kan inte fylla lungorna med luft. Han kan inte djupandas. Det är något som sitter i vägen. Hans ständiga andnöd har gjort honom svårt handikappad.

Det är en plåga även för mig att höra hur han kippar efter andan, hur han stönar av utmattning varje gång han går uppför trappan till övervåningen. Han orkar inte ens bära en matkasse de få metrarna från bilen in i huset utan att det tjuter från hans lungor. Efter minsta ansträngning måste han lägga sig och vila för att orka med resten av dagen. Detta är inte normalt. Någon måste hjälpa honom.

Så här har det alltså varit i flera år men i somras märkte jag en tydlig försämring av hans hälsa och hans andningsproblem. Jag har i åratal bett olika läkare att undersöka hans lungor ordentligt men mina ord har alltid negligerats – eller glömts bort.

Tyvärr har jag själv kommit fram till vad som möjligen kan förorsaka hans andningssvårigheter. Jag tror att han kan lida av sviterna av att under många år i sin ungdom ha arbetat med asbest. Jag ryser invärtes när jag uttalar ordet  a-s-b-e-s-t. Något av det farligaste som finns är om lungorna år efter år efter år utsätts för angrepp från dessa mikroskopiskt små, smala, sylvassa, helt osynliga men potentiellt dödliga asbestfibrerna som gräver sig in i lungvävnaden och ”äter upp” lungorna inifrån.

På den tiden var arbetarskyddet ett skämt. Skyddsutrustning var det inte tal om. Själv förstod Bosse inte hur farlig asbesten var. Det var aldrig någon arbetsledare som hade talat om det för honom. Och någon skyddsutrustning var det aldrig tal om att använda.

Han körde på och hade heller ingen aning om att det kunde dröja 30-40 år innan konsekvenserna av att ha utsatts för asbestfibrer börjar visa sig i olika lungsjukdomar, t ex asbestos, mesoteliom (asbestcancer), lungcancer, pleuraplack men också lungsäckscancer och magsäckscancer. Den som arbetar i en förorenande asbestmiljö drar ju inte bara in asbesten i lungorna. Han sväljer också asbestfibrer hela tiden, fibrer som kommer ner i mag-tarmkanalen och ställer till oreda även där.

Asbest kan orsaka flera allvarliga, i vissa fall dödliga, sjukdomar. Under de senaste tio åren har mellan 70 och 100 personer om året i Sverige anmält att de lider av en asbestrelaterad sjukdom. Enligt Socialstyrelsens cancerregister avlider fortfarande 100 personer i Sverige varje år i den allvarligaste asbestsjukdomen mesoteliom, som är en dödlig cancersjukdom. Detta sedan de för många, många år sen exponerades för asbesthaltigt damm. Asbest totalförbjöds i Sverige 1982. Redan 1975 förbjöds de allra farligaste formerna av asbest. 

Ser vi runt omkring oss avlider mer än 200 000 människor varje år i världen av sjukdomar som har förorsakats av asbest. Och dödsfallen fortsätter. Trots att det kanske var 30 – 40 år sen en arbetare exponerades för asbest så är inkubationstiden för svåra lungsjukdomar så lång att många inte ens ser något samband mellan sina sjukdomar och asbesthanteringen.

En annan misstanke som jag har haft när det gäller Bosses lungor att han har drabbats av lungsjukdomen KOL (Kronisk Obstruktiv Lungsjukdom), trots att han inte har rökt en enda cigarrett i hela sitt liv. Men han har som byggnadsarbetare och murare haft ett smutsigt jobb som har medfört stora hälsorisker för honom.

När Bosse gjorde en hälsoundersökning på vårdcentralen för några år sen berättade en sköterska att hon misstänkte att han hade ett förstadium till KOL. Men några åtgärder vidtogs inte. Någon uppföljning var det aldrig tal om.

Nu tillbaka till nutiden:

Några dagar innan jag skulle åka till Spanien blev Bosse plötsligt allvarligt och akut sjuk. Han fick en våldsam hosta som höll honom vaken på nätterna. Han blev tröttare och tröttare. Han svettades. Han hade feber. Han hostade upp stora mängder slem. Han snöt sig hela tiden. Men det var hostan som var värst och jag kopplade den genast till hans kroniska lungproblem.

Visst kunde det vara symptom på en vanlig förkylning eller influensa – eller kanske rentav covid-19 – men det kunde också vara ett tecken på något mycket allvarligare. Jag tänker alltid långt framåt i tiden, drar alltid de mest skrämmande slutsatserna och oroar mig ständigt över alla hot som finns omkring oss. Bosses hälsa har varit ett dagligt bekymmer för mig i över fyra år nu.

I måndags kväll – kvällen före min resa till Malaga – frågade jag honom om han klarade av att vara ensam i elva dagar trots att han hade blivit så sjuk.

”Jodå, det är inga problem”, svarade han. ”Åk du. Jag mår bra. Jag fixar det här”.

Bosse har alltid varit en person  som ständigt har förnekat och viftat bort att han skulle må dåligt eller vara sjuk. En machostil som inte är ovanlig bland män, inte minst bland stolta yrkesarbetare med tunga och smutsiga jobb, som tror att ingenting biter på dem.

Men den här gången ville jag tro på honom – för jag ville så gärna åka ner till mitt lilla hus.

Klockan halv sex i tisdags morse ringde väckarklockan. Jag gick upp och satte på kaffe. Bosse gick också upp men jag såg på honom att något var väldigt fel. Hans hosta hade blivit värre. Harklingarna kom allt tätare. Han var hes och snuvig. Jag lade min hand på hans panna. Den var varm. Han var verkligen sjuk, sjukare än kvällen innan.

I detta ögonblick insåg jag att jag måste ställa in min resa. Jag kunde inte lämna Bosse ensam. Jag frågade honom hur han ställde sig till detta. Han måste få bestämma.

”Jo, det måste du nog göra”, svarade han med svag och hes röst.

Jag tog omedelbart fram min laptop och klickade in mig på Ryanairs hemsida. Jag bokade av resan och jag bokade även av den hyrbil som jag hade beställt. Samtidigt bokade jag en ny resa till Malaga den 19 oktober, alltså nästa lördag. Det var den enda dag under resten av hösten som Ryanair hade en flight från Västerås.

Något frukostkaffe blev det inte. Efter avbokningen gick jag direkt upp och lade mig igen och somnade omedelbart. Sex timmar senare, vid halv tolvtiden på dagen, vaknade jag. Jag frågade Bosse hur han mådde.

”Det är katastrof”, svarade han. ”Jag klarar inte det här längre. Jag orkar inte. Jag måste få hjälp.”

”Ska jag ringa 112?” frågade jag.

”Ja”.

Så blev det. Jag ringde 112 och förklarade för operatören att min man var väldigt sjuk och behövde komma till sjukhus. Den vänlige mannen i den andra telefonen hade inga invändningar. ”Vi ska ordna det”, svarade han. ”Det kommer en ambulans och hämtar honom”.

Efter drygt 20 minuter kom ambulansen. En kvinnlig och en manlig sjuksköterska knackade på. Jag förklarade hur sjuk Bosse var och att han måste få komma till akuten och få hjälp. ”Det är allvarligt”, betonade jag och beskrev också de ständiga lungproblem han led av och att jag var väldigt orolig för honom.

Ambulanspersonalen tog ut Bosse till ambulansen och gjorde en snabbundersökning av hans hjärta, lungor, tog några blodprover och kollade syremättnaden i blodet (den s k saturationen). Nedsjunken i soffan i vardagsrummet väntade jag nervöst på att de skulle köra iväg med honom.

Äntligen skulle han få en chans att bli ordentligt undersökt, tänkte jag. Han skulle få en chans att få sina lungor genomröntgade för att vi skulle få veta vad han led av. Det är aldrig trevligt när en anhörig blir förd med ambulans till sjukhus men den här gången visste jag att det kunde innebära ett hopp för honom, en chans för honom att få vård.

Jag kastade en blick ut genom fönstret. Plötsligt fick jag se de två ambulanssjuksköterskorna komma gående på uppfarten till huset med Bosse emellan sig.

Jag förstod ingenting – eller så gjorde jag det. Några sekunder senare fick jag svaret:

”Vi kör inte Bosse med ambulansen till sjukhuset”, förklarade den kvinnliga sjuksköterskan. ”Jag har beställt en vanlig sjuktransport till honom istället. Den kommer om en timma. Då får han åka till Karlskoga lasarett och han måste till akuten.”

Varken Bosse eller jag förstod någonting av detta. Hur kunde de bara lämna honom så där? Ansåg de att han inte var tillräckligt sjuk? Var han inte tillräckligt sjuk för att åka ambulans? De hade tagit ett EKG på honom i ambulansen. Provet hade visat hyggliga värden – i alla fall med tanke på hans ålder. Men ett EKG säger väl inte allt!!!

Mannen och kvinnan tog adjö och gick tillsammans ut till ambulansen och körde iväg. Jag tittade på Bosse. Han var grå i ansiktet. Trots att han var svårt sjuk och hade en sådan hemsk hosta och ständiga lungbesvär så ansågs han tydligen vara alldeles för frisk för att få åka ambulans de 25 kilometrarna till Karlskoga lasarett!

Bosse berättade efteråt att sjuksköterskan i alla fall hade visat en viss oro för hans lungor. Hon hade lagt märke att han inte kunde djupandas, att han inte kunde få ner tillräckligt med luft i lungorna. Det var något som tog emot, som satte stopp för den syrerika luften – och det som stoppade luften från att nå lungornas nedre delar handlade inte bara om de svåra besvär han hade drabbats av de senaste dagarna. Det var hans kroniska lungsjukdom hon hade lagt märke till – men utan att förstå vad det handlade om. Eller också brydde hon sig inte.

Därför tog hon beslutet att inte köra honom till sjukhuset.

Det var plötsligt som om svarta mörkläggingsgardiner hade dragits ner för våra fönster. Jag skakade i hela kroppen av ilska och besvikelse. Ett nyväckt hopp hade dött lika fort som det föddes. Vi fick finna oss i att vänta på sjuktransporten (som inte är någon ambulans utan en slags taxi för folk som är för krassliga för att kunna åka vanlig taxi men för friska för att få åka ambulans). Bilen skulle komma kvart över ett.

Men transporten kom aldrig. Klockan kvart över två ringde jag till bokningscentralen i Örebro och undrade vart den sjuktransport hade tagit vägen som skulle hämta Bosse kvart över ett. ”Vi har varit hos er men det var ingen som öppnade”, fick jag till svar.

”Vad menar du?” röt jag. ”Vi har väntat i över en timma och det har inte varit någon sjuktransport här”.

Jag stängde av mobilen med en smäll. Nu hade jag fått nog. Jag frågade Bosse om jag skulle beställa en ny transport. ”Nä”, svarade han. ”Gör inte det. Jag känner mig lite bättre nu än förut.”

Det var förmodligen inte alls sant. Han ville bara inte vara till mer besvär.

Så fick det bli. Jag gick och lade mig i sängen igen och sov i nästan 20 timmar i olika omgångar. Jag åt inte middag varken på tisdagskvällen eller onsdagskvällen. Jag hade gett upp. Jag orkade inte längre. Jag hade bokat av min Spanien-resa för Bosses skull – och så var det ingen som ville köra honom till sjukhuset. Dessutom började jag själv känna mig förkyld.

Det kanske var lika bra att jag inte åkte till Spanien om nu även jag hade drabbats av influensa eller förkylning eller covid. Men det som hände var definitivt inte bra för Bosse. Han mår fortfarande dåligt – och har fortfarande lika svårt att andas.

Och utanför mitt sovrumsfönster vräker regnet ner. Nästan alla löv har nu fallit från träden. Det börjar likna november trots att det fortfarande bara är den 12 oktober.

Piss, säger jag. Livet är surt. Och mitt huvud dunkar. Jag håller på att få feber.

Efter att ha vaknat alldeles för tidigt igår morse och legat och grubblat över min kommande ombokade resa till Spanien fattade jag ett nytt drastiskt beslut: JAG AVBOKAR HELA SKITEN. Jag åker inte till Malaga på lördag den 19 oktober heller. Bosse behöver mig länge till.

Därför gick jag än en gång in på Ryanairs sajt och klickade mig fram till den senaste bokningen och klickade bort den resan också. För att inte förlora för mycket pengar bokade jag en ny resa till Malaga – men långt fram i tiden. Den resan skulle inte äga rum förrän den 30 mars nästa år! Det kändes som en evighet.

Ryanair har nämligen inte en enda flight från Västerås till Malaga vare sig under resten av hösten eller under hela vintern. Den 30 mars var den första avgången på flera månader.

Samtidigt sörjer jag över att inte få se mitt lilla hus i Cómpeta på länge. På något sätt måste jag åka dit ner – men jag vet inte när. Dessutom har jag så här i efterhand blandade känslor för de beslut jag har fattat men jag hoppas att det var rätt beslut.