Igår kväll kom jag tillbaka hem till Tungelsta efter tretton dagar i Estepona, Spanien, Jag åkte ner ensam eftersom Bosse inte ville följa med. Trots min relativa ensamhet upplevde jag många sköna ögonblick där nere. Jag tränade flitigt på cykeln. Avverkade åtta träningspass på elva dagar. Det var jag ganska nöjd med.

Den största känslomässiga upplevelsen där nere var emellertid den fasansfulla skogsbranden i bergskedjan Sierra Bermeja utanför Estepona som rasade i nästan en vecka och som delvis ödelade 10 000 hektar skogsmark. Tusentals människor i sex byar evakuerades under några dagar och branden, som misstänktes vara anlagd, var en av de mest svårbemästrade i Spanien i modern tid.

Så länge branden härjade kunde man bara följa dess hänsynslösa framfart genom att studera ”molnet” och mängderna av vattenånga som bildades när brandflyget vattenbombade den brinnande skogen i den populära naturparken Sierra Bermeja med bergstopparna Los Reales.

När branden var släckt – tack vare det regn som började falla efter några dagar – hävde polisen alla avspärrningar. Därefter var det  fritt fram för allmänheten att åka på vägarna upp i bergen igen.

Detta gjorde jag själv i onsdags den här veckan, min näst sista dag i Estepona. Det skulle visa sig bli en upplevelse svår att glömma. Det var då jag verkligen med egna ögon blev vittne till ödeläggelsen och förödelsen. Det var då jag insåg vidden av naturkatastrofen.

Det jag såg däruppe i bergen har jag aldrig sett i hela mitt liv. Det var ett sagolandskap som bredde ut sig framför mina ögon. Allt hade förändrats. Jag såg med fasa på de delar av skogarna och bergen som tidigare hade grönskat men som nu var svarta och sönderbrända och där det synbarligen inte fanns något liv kvar.

Men så var det inte överallt. Tvärtom. Det trädslag som dominerar i Sierra Bermeja är pinjeträd, ett barrträd med långa ljusgröna barr och kottar. På långt håll ser träden ut som lövträd men det är bara en visuell villfarelse.

I de områden där elden hade dragit fram hade den skapat ett helt nytt landskap med helt nya färger. Eldslågorna hade förvandlat de ljusgröna barren på pinjeträden till guldgula. Men längst upp var många av trädtopparna fortfarande klargröna. Elden hade aldrig orkat ta sig upp till de övre delarna av träden utan hade svept fram över marken, färgat trädstammarna i sotsvart, förgyllt de gröna barren men inte orkat upp till topparna som därför hade förblivit gröna.

Detta fenomen, om man får kalla det så, skapade en upplevelse av en förtrollande skönhet. Det är förstås cyniskt att kalla en eldhärjad skog för vacker men det här var en av de vackraste naturupplevelser jag har haft.

Terrängen där branden drog fram var så svårtillgänglig att jag när jag stod där och tittade ner i de djupa ravinerna inte kunde begripa hur räddningspersonalen hade lyckats bekämpa elden. De tidigare skogsklädda bergssidorna stupade nästan brant ner. Där var nu allt svart och förbränt. Det som tidigare hade varit grönskande träd hade nu förvandlats till kolsvarta pinnar till synes utan liv.

Det ska sägas att det regn som föll i början på den andra veckan av skogsbranden var av avgörande betydelse. Utan regnet hade branden kanske fortfarande lyckats hålla sig vid liv.

Det är/var inte bara pinjeträd som klär bergsbranterna i Sierra Bermeja. Här finns fantastiska odlingar av kastanjeträd. Här finns korkek och framförallt den sällsynta och unika granarten, som på spanska heter ”pinsapos”. Myndigheterna var oroliga för att detta unika träd, som bara växer i Sierra Bermeja, skulle bli lågornas offer.

Det var en mulen och regntung onsdag som jag åkte upp till Los Reales i Sierra Bermeja för att betrakta förödelsen. Serpentinvägarna upp till bergen är populära träningsvägar för många elitcyklister och mountainbikeåkare. Jag kan utan omsvep erkänna att jag själv inte skulle klara av att ta mig uppför backarna till Los Reales. Det är bara ett erkänna. Men med bil går det bra.

Jag tog över hundra bilder från de ömsom förkolnade, ömsom till oigenkännlighet förvandlade skogarna och bergssluttningarna i denna unika och tidigare så artrika naturpark. Jag visar bilderna här på min blogg. Jag visste redan från början att min lilla mobilkamera aldrig skulle klara av att ge rättvisa åt den storslagna skönhet och den apokalyptiska stämning som jag upplevde på den nu övergivna brandplatsen. Men jag måste ändå göra ett försök.

Det finns experter och botaniker som menar att skogsbränder är det bästa som kan hända ett skogsområde då och då. Det kan vara svårt att tro när katastrofen fortfarande pågår. Men ur den förkolnade askan växer så småningom nya arter upp, arter som tidigare inte har fått någon chans att växa till sig därför att andra växter har tagit överhanden.

Om några år kanske Sierra Bermeja därför kommer att vara en ny och ännu mer unik naturupplevelse med en helt ny flora som nu kanske får chansen att växa upp.