Jag är en varm vän av det europeiska samarbetet. Ändå blev jag inte bara upphetsad utan också i viss mån skadeglad när jag tidigt i morse fick veta att det brittiska folket sagt ja till att lämna EU. Missförstå mig rätt. Skadeglädjen berodde inte på att jag tyckte att britterna hade gjort rätt. Den berodde istället på att Brexit, alltså Storbritanniens utträde ur EU, måste ses som en allvarlig varningssignal till de styrande i EU.

 

Idag har massmediebevakningen varit fullproppad med de mest dramatiska skräckvisioner om allt hemskt som kommer att drabba Storbritannien, EU och inte minst Sverige, när britterna om cirka två år (så lång tid kommer det att ta) lämnar unionen. Det är naturligt att den första chocken över det oväntade och ofattbara blir sådan: Storbritanniens utträde ur EU innebär jordens undergång, Harmageddon, skärselden och allt ont som överhuvudtaget kan drabba mänskligheten.

 

Så blir det naturligtvis inte. Britterna är i grunden kloka människor, inte minst de britter som arbetar som experter och diplomater i Bryssel. Under mina år som korrespondent i Bryssel hörde jag varje dag lovord över de brittiska diplomaternas skicklighet och oslagbara förhandlingsförmåga, erfarenhet och kunnighet. Denna förmåga kan ingen ta ifrån britterna. Britterna har tillfört EU stora intellektuella resurser. Det är kanske mest dessa som EU-länderna och EU-byråkratin kommer att sakna,

 

 

Svenska politiker gråter idag öppet över det brittiska utträdet. Alla talar om hur viktig alliansen mellan Sverige och Storbritannien har varit. Det är sant att Storbritannien har varit Sveriges viktigaste bundsförvant. Svenskar och britter har haft samma syn på vikten av frihandel, på jordbrukspolitiken och på risken att EU håller på att utvecklas till ett Amerikas Förenta Stater med allt vad det innebär i form av gemensam skattepolitik, gemensam näringspolitik, gemensam arbetsmarknadspolitik och gemensam socialpolitik – för att inte tala om gemensam försvarspolitik. Allt detta räds svenska politiker – liksom brittiska, som i försvarsfrågar står betydligt närmare USA och Nato än EU. Rädslan för ökad överstatlighet inom EU har fört Sverige och Storbritannien i armarna på varandra. Den åsiktsgemenskapen har Sverige ingen nytta av i framtiden.

 

 

Britterna har tillfört EU mycket – men britterna har också varit ständiga bråkmakare och bromsklossar i EU. Britterna har på flera områden vägrat samarbeta med övriga EU, t ex när det gällt flykting- och migrationspolitiken. Det var just flyktingfrågan som fick de flesta ja-sägande britter att rösta för ett utträde ur unionen. Britterna vill stänga sina gränser.

Detta gissade vi från början. Britterna har alltid varit osannolikt osolidariska och självupptagna. De ställde sig utanför Schengen-avtalet för att slippa den fria rörligheten. De ställde sig utanför euron (liksom Sverige) för att slippa tvingas in i den finanspolitikens tvångströjan. Pundet, det gamla hederliga pundet, var viktigare än alla eurosedlar i världen.

Britterna tilltvingade sig tidigt undantag efter undantag från EU:s regelverk. Vem minns inte hur Margaret Thatcher på 80-talet tilltvingade sig en rabatt på den brittiska medlemsavgiften till EU genom att gång på gång dänga sin handväska i förhandlingsbordet i Bryssel. ”We want our money back. We want our money back”, skrek hon. De andra EU-länderna gav med sig. Britterna fick sin rabatt. Britterna har med andra ord tillhört de bråkigaste medlemsländerna i EU.

 

 

Idag, midsommarafton, meddelade premiärminister David Cameron att han avgår från sin post både som partiledare för Tories och som premiärminister i oktober. Det var naturligtvis ett logiskt beslut, för det är David Cameron som är den huvudansvarige för det totala kaos som britternas beslut om utträde ur EU nu har skapat. Oprovocerad och på eget initiativ förde han fram förslaget om en folkomröstning om EU – trots att det brittiska folket inte hade krävt någon sådan. Detta för att de konservativa tories skulle vinna det brittiska parlamentsvalet för några år sen.

Den som sår vind får skörda storm. Det är denna storm, för att inte säga orkan, som Cameron nu befinner sig mitt inne i. Han får skylla sig själv, Han har visat prov på total brist på politiskt omdöme genom att genomdriva folkomröstningen. Han har också agerat partiegoistiskt, vilket alltid straffar sig. David Cameron går till historien som Europas mest omdömeslöse premiärminister,  som dessutom försatte den europeiska unionen och det europeiska samarbetet i ett kristillstånd som ingen idag vet hur man ska ta sig ur.

Men det finns också positiva saker med det brittiska utträdesbeskedet. Detta ska nämligen ses som en protest mot hela EU-projektet med dess demokratiska underskott, med dess dyra och ineffektiva byråkrati och med dess oförmåga att uträtta kraftfulla handligar när EU verkligen behövs.

Det jag närmast tänker på är förstås flykting- och migrationspolitiken där EU totalt misslyckats med att genomdriva de beslut unionen själv har fattat. Det är en skandal utan like. Men det beror inte bara på brister hos EU:s institutioner, t ex EU-kommissionen i Bryssel, utan framför allt på ovilja och brist på solidaritet hos EUs övriga medlemsstater. Här har Storbritannien verkligen gått i bräschen för att säga nej, nej, nej till all invandring, till alla flyktingar, till alla människor från de krisdrabbade länderna i Mellanöstern som nu behöver Europas hjälp. Kanske vill flera EU-länder nu gå samma väg som britterna.

 

 

Men britterna kommer snart att drabbas av eftertankens kranka blekhet, när pundet rasar, världens börser rasar och när brittiska företag inte kommer att veta vilka handelsvillkor som gäller. Detta drabbar givetvis den brittiska ekonomin mer än den europeiska. Dessa konsekvenser tänkte tydligen aldrig Cameron på när han utlyste sin folkomröstning. Han trodde att det skulle vara lätt som en plätt att lämna EU. Nu får britterna på något sätt sy ihop något slags handelsavtal med EU och rädda vad som räddas kan. Men det kommer att ta tid och innan dess kommer mycket blod (symboliskt sådant) att flyta.

 

 

Samtidigt måste EU som organisation börja fundera på hur unionen verkligen ska utformas i framtiden. Motståndet mot den allt ökande federalismen oron för överstatligheten ökar bland medlemsländerna. EU måste göra om hela sin konstitution och skriva en ny grundlag som bl a ger medlemsländernas egna parlament större inflytande, som minskar det s k demokratiska underskottet och som inte leder till att ett medlemsland dras inför EG-domstolen så fort man bryter mot EU:s direktiv och lagar.

Detta är i så fall en utveckling som passar Sverige bra. Sverige vill inte ha ett federalistiskt, toppstyrt och överstatligt Europa, så innerst inne borde Stefan Löfven vara hoppfull om att något gott kanske kommer ut ur det dramatiska brittiska utträdet ur unionen – även om han inte vill säga det högt.

Om det nu blir något brittiskt utträde! Tänk om britterna ångrar sig? Ingen har fört fram den tanken ännu men jag gör det nu. Tänk om kaoset blir så stort att britterna och deras ledare inser att det trots allt kanske är bättre att stanna kvar i unionen. Tänk om det anordnas en ny folkomröstning i Storbritannien, där britterna röstar för ett fortsatt medlemskap i EU? Ingen vet. Just nu ser det mörkt ut men ingenting säger att saker och ting inte kan ändra sig. Politik är det möjligas konst.

När britterna vaknar upp på midsommardagen och inser vilket kaos de har ställt till med över hela världen, ja då kanske eftertankens kranka blekhet infinner sig även hos britterna. Osvuret är alltid bäst.

Vad som än händer så ser jag själv inte att världen skulle gå under därför att britterna lämnar EU. EU finns ju kvar. Storbritannien finns kvar. Allt annat finns kvar. Det gäller att börja om på nytt och hitta nya former för samarbetet.

Men som sagt: britterna har helt provocerat skapat en situation i Europa som EU:s medlemsländer inte har förtjänat men som kanske EU-byråkratin i Bryssel har förtjänat. EU har inte bara fått en knäpp på näsan. EU har inte bara fått en käftsmäll. EU har fått en rejält slag mitt i solar plexus.