De flesta skidentusiaster har idag förmodligen ägnat stort intresse åt damernas avslutande tremil i VM Oberstdorf – men inte åt Therese Johaugs överlägsna seger över landsmaninnan Heidi Weng och de andra konkurrenterna utan åt Frida Karlssons skadade vänsterarm.

Det blev dramatiskt när Frida Karlsson hade spurtat in som bronsmedaljör på dagens tremil. Omedelbart efter målgången drog hon upp ärmen på sin tävlingströja och visade upp en slapp och svullen underarm. Hon grät av smärta och fördes i ambulans till närmaste sjukhus för att få armen röntgad.

Snart kom dock lugnande besked. Fridas arm var inte bruten. Hon kunde åka tillbaka till hotellet igen för att senare på kvällen ta emot bronsmedaljen vid prisutdelningsceremonin.

Fridas skada uppstod när Ebba Andersson i en brant utförsbacke tappade balansen i den tjocka snön och drog med sig Frida i fallet. Norskan Heidi Weng som låg strax bakom lyckades ta sig förbi vurpan utan att ramla själv men körde enligt Frida Karlsson över hennes arm och förorsakade därmed skadan.

Ingen märkte något av Fridas armskada förrän hon hade gått i mål och började skrika av smärta. Förmodligen kände hon inte av skadan så länge hon kämpade i spåret och så länge adrenalinet fortsatte att pumpa men så fort hon slappnade av efter målgång kom smärtorna.

Dagens tremil för damerna blev ett alltigenom märkligt lopp. Efter tio minuters körning sa Therese Johaug tack och adjö till konkurrenterna och gav sig ut på en av sina vanliga soloresor i spåret. Hon vann till slut med nästan tre minuter. Även för att heta Johaug var hennes överlägsenhet iögonenfallande.

Hennes stjärnstatus bara växte för varje kilometer hon lade till mellan sig själv och sina konkurrenter. Till och med Ebba Andersson och Frida Karlsson framstod som amatörer när de så lättvindigt lät Johaug försvinna i fjärran.

Detta är visserligen en syn vi har lärt oss att leva med. Ändå är det varje gång lika plågsamt att skåda. Det är något som är sjukt när en åkare år efter år slår ut sina konkurrenter nästan utan att ens behöva anstränga sig. Självfallet skadar detta damskidsporten men ingen skugga ska falla på Johaug. Istället ska skuggorna falla över alla de andra åkarna som aldrig har en chans mot Therese. I Sverige är Ebba och Frida stora stjärnor men när de möter Therese Johaug framstår de som idrottsliga lättviktare.

Men det mest egendomliga idag hände långt bort ifrån bataljen mellan de åkare som skulle göra upp om medaljerna, nämligen Therese Johaug, Ebba Andersson, Frida Karlsson,  Heidi Weng och Österrikes Teresa Stadlober. Nåja, på slutet var Stadlober redan avhängd så slutstriden om silver- och bronsmedaljerna skulle komma att stå mellan två svenskor och en norska eftersom den bästa norskan (Johaug) redan hade gått i mål för längesen.

Vad jag menar är det som hände Charlotte Kalla under tremilen. Alla minns Kallas undermåliga insats i damstafetten i torsdags, den insats som blev den avgörande orsaken till att de svenska damerna inte fick sin förväntade guldmedalj.

Efteråt förklarades Kallas genomklappning med vallan. Hon hade fått alldeles för mycket klister under skidorna och hade varje glid eller fäste. Det var en djup tragedi att se hur Kalla för varje stavtag kom allt längre bort från de konkurrenter hon istället skulle köra ifatt.

Själv ställde jag mig redan då frågan om det verkligen bara var vallan som förklarade Charlotte Kallas kollaps. Jag tvivlade nämligen på det. Men i fredags förklarade de svenska ledarna att det enbart var vallamissen som låg bakom Charlotte Kallas bedrövliga åkning. Det var inte hennes hälsa eller form som sviktade. Det gjorde att hon igår, fredags, fick klartecken att ingå i det lag som skulle köra dagens tremil.

Hon var sprudlande glad över detta förtroende. I en SVT-intervju före start i morse förklarade hon att hon verkligen såg fram emot att få köra tremilen och att hon hade stora förhoppningar om att lyckas bra. Hennes mörka ögon lyste av glädje och optimism.

Ingen anade då vad som sedan skulle hända och vad som sedan skulle avslöjas.

Redan när starten hade gått såg vi alla på TV-skärmen hur Charlotte Kalla hamnade allt längre ner i klungan. Efter bara 3.7 kilometers åkning låg kalla 52.8 sekunder efter täten. När 7,6 kilometer hade passerats var avståndet till Johaug två minuter. Kalla låg då på 36:e plats helt ensam i spåret, långt efter de andra.

Så plötsligt klippte bildproducenten in en bild i TV-rutan där vi fick se hur Charlotte Kalla stod bredvid spåret och redan hade tagit av sig skidorna. Bredvid henne stod en svensk ledare. Då hade Kalla bara åkt i tjugonio minuter.

Kalla hade brutit. Jag blev inte det minsta förvånad. Tvärtom hade jag sagt till Bosse en stund innan att jag trodde att Kalla snart skulle bryta eftersom hon låg så långt efter. Jag fick rätt.

Det var något som inte stämde. Ganska snart fick vi veta att Kalla hade fått ont i magen. Vi fick sen veta att hon hade haft känningar av magen redan på morgonen, ja kanske ännu tidigare, och att hon hade varit osäker på om hon överhuvudtaget skulle kunna starta.

Men när SVT:s Moa Jörnmark intervjuade henne utanför hotellet i morse märkte man ingenting av dessa magproblem, smärtor eller tveksamheter. Istället såg vi en sprudlande glad Charlotte Kalla som fram emot att få köra sin favoritsträcka.

Senare idag kom en ännu märkligare förklaring. Efter fiaskot på damstafetten i torsdags hade Kalla fått en stressreaktion i magen. Vad är det för något? Stressreaktion i magen??? Konstig åkomma.

Sen kom ny information. Enligt Expressen var det landslagsledningen som hade uppmanat Charlotte Kalla att bryta tävlingen. ”Vi sa på radion att vi måste be henne kliva av”, säger landslagschefen Anders Byström enligt Expressen.

Hon fick alltså inte fortsätta loppet. Trots att landslagsledningen efter fiaskot på stafetten hävdat att Kalla var i fin form så hade det alltså funnits tveksamheter kring formen. Ändå blev hon uttagen till tremilen trots att det fanns andra svenska tjejer som istället kunde ha fått chansen.

Så det var ni som sa åt henne att bryta? frågade Expressens reporter Anders Byström:

”Ja, de snackade med henne i backen och sa:  `Är det verkligen värt det här. Du måste tänka på din hälsa`. Vi ville ju inte riskera hennes hälsa. Förhoppningsvis har hon ju en bit kvar av karriären”, svarade Byström enligt Expressen.

Vad sysslar den svenska skidledningen egentligen med? De såg Charlotte Kallas genomklappning på stafetten. De skyllde allt på vallan. Sen förstod de redan före tremilen att hennes form inte var den bästa. Ändå blev hon uttagen. För hon  v i l l e  själv åka den här tävlingen. Det är tydligen hon själv som får bestämma vilka tävlingar hon ska köra.

”Jag hade gjort mig förtjänt av den platsen”, sa Kalla till Expressen sen hon hade brutit loppet.

Samtidigt fanns det andra friska tjejer som ville åka tremilen. En av dem var Johanna Hagström som hade suttit sysslolös på sitt hotellrum i över en vecka utan att få åka mer än förra torsdagens sprinttävling. Hon ville gärna åka tremilen men fick inte. Linn Svahn hade ju heller inte åkt något lopp efter förra torsdagens sprint. Det har visserligen mumlats något om att hon hade blivit lite krasslig, hade fått nästäppa, men var det verkligen sant?

När jag i torsdags här på min blogg gissade det damlag som skulle köra lördagens tremil så var jag övertygad om att laget skulle bestå av Ebba Andersson, Frida Karlsson, Johanna Hagström och Linn Svahn. Charlotte Kalla fanns inte i min föreställningsvärld.

Ändå var det Kalla som fick köra – trots att hon flera gånger i vinter har gjort undermåliga resultat. Hon körde visserligen bra både på skiathlonen förra lördagen och på milloppet men hon ballade ur både på stafetten och så idag på tremilen.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Charlotte Kalla borde aldrig ha blivit uttagen till VM, både av hänsyn till henne själv, hennes hälsa och till det övriga landslaget.

Det finns något ouppklarat i Kallas relationer till landslagsledningen. Det är helt uppenbart att de prioriterar henne framför andra (duktigare) åkare. Detta är för mig obegripligt.

Samtidigt var det klokt av landslagsledningen att idag stoppa Charlotte Kalla från att fortsätta tävlingen. Annars hade det kunnat gå riktigt illa.

Kanske är det dags för Kalla att börja fundera på en framtid som inte i första hand ligger i skidspåren utan i något helt annat. Att fortsätta tävla, att fortsätta göra dåliga lopp, är skadligt både för hennes eget självförtroende och för hennes eftermäle. Charlotte Kalla har gjort något mycket stort för svensk skidsport och svensk damskidåkning. Men hon är idag inte längre där hon befann för några år sen. Jag vill inte se Charlotte Kalla förvandlas till en tragedi.

Man ska sluta när man befinner sig på topp, är en sliten klyscha men det är också en klok klyscha. Problemet är bara att alltför många idrottsutövare inte själva upptäcker när denna topp är passerad.