Så kom det då fram till slut, det som jag har gått och väntat på i många år: Beskedet att även svenska längdskidåkare använder astmamediciner även om de inte lider av astma. Detta för att utnyttja astmamedcinernas prestationshöjande och muskeluppbyggande förmåga.

Det är ingen mindre än Charlotte Kalla som i sin nyutkomna bok ”Skam den som ger sig” avslöjar det hon aldrig tidigare pratat med någon om, nämligen att hon använde astmamedicin när hon tävlade och tränade. Hon tog också flera krossade koffeintabletter före start för att pigga upp kroppen lite extra. Vid ett tillfälle ledde denna livsfarliga cocktail till en av de mest traumatiska händelserna i Charlotte Kallas liv.

Det har i flera år funnits starka misstankar om att flera svenska längdåkare har gått på prestationshöjande astmamediciner – men ingen har erkänt detta och de fjäskande svenska sportjournalisterna har heller inte försökt gräva fram något som skulle kunna stärka ryktena. Däremot har norrmännen ideligen häcklats av svenskarna på grund av de stora mängder astmamediciner som norrmännen tar inför tävlingarna. Många norska skidåkare har också öppet erkänt att de använt astmamediciner för att prestera bättre – trots att flera av dem inte ens lider av astma.

Varför tar man ett läkemedel för att behandla en viss sjukdom, i det här fallet astma, när man inte ens har diagnosticerats för astma? Jo, för att göra bättre resultat i skidspåret, förstås – utan att fördenskull riskera att åka fast för doping. Hyckleri på högsta nivå, alltså – och kanske även på gränsen till kriminellt.

Vissa astmamediciner, t ex Bricanyl (Terbutaline), är dopingklassade av Wada. Däremot är det ok att använda astmasprayer, t ex Ventoline, men högst mellan 1 och 4 puffar under en tolvtimmarsperiod.

Norska, svenska och säkert även andra skidåkare har under många år utnyttjat ”denna lucka i lagen”, d v s den gråzon som har uppstått när antidopingbyrån Wada har valt att inte dopingklassa alla astmamediciner. Däremot har Wada satt vissa gränsvärden för hur höga de doser får vara som skidåkarna får ta utan att åka fast för doping. I flera fall har vi sett enorma överdoseringar, så kraftiga att en norsk toppskidåkare för några år sen blev avstängd för doping. Mer om detta senare.

Nu åter till Charlotte Kalla. Man måste högakta en stjärna som Kalla, uppburen av en hel värld och under alla tävlingsår betraktad som en hundraprocentigt ”ren” idrottskvinna som inte har använt prestationshöjande preparat i syfte att åka fortare, och som nu när karriären är över går ut och avslöjar ”hur det egentligen var”.

När jag läser hennes ”bekännelser” vill jag gråta. Gud vad besviken jag är på henne! Jag hade aldrig trott detta om Charlotte Kalla, lika lite som någon annan hade trott detta. Vem som helst av de svenska damerna skulle kunna ha tagit astmamediciner och koffeintabletter för att vinna – men aldrig Charlotte Kalla, Hon har skördat inte mindre än  22 mästerskapsmedaljer för Sverige vid OS och VM och är en av Sveriges absolut mest framgångsrika längdskidåkare

. Men nu har kronan fallit av hennes huvud. Hennes i och för sig ärliga avslöjanden i boken har redan skadat hennes eftermäle. Charlotte Kalla visade sig inte vara något undantag. Även hon experimenterade med prestationshöjande medel  – som så många andra elitidrottare.

I början av sin skidkarriär hade Kalla haft vissa känningar av astma och därför börjat använda astmamedicin. Men astmaproblemen gick över och hon slutade med medicinen – men bara tillfälligt, skulle det visa sig. Till det kommer att hon under hela sin skidkarriär inför varje skidtävling i hemlighet tagit ett antal krossade koffeintabletter för att höja sin prestationsförmåga.

När Kalla började äta koffeintabletter före tävling var dessa inte längre dopingklassade. Däremot hade koffein varit dopingklassat i två omgångar, dels mellan 1962 och 1972, dels mellan 1984 och 2004. Efter 2014 har det varit fritt fram att använda koffein för att öka prestationsförmågan under tävling. Detta utnyttjade Charlotte Kalla systematiskt.

Trots att koffein är en av de kraftigaste prestationshöjare som finns så är det alltså tillåtet enligt Wada att ”dopa” sig med koffein. Forskning har visat på betydande positiva effekter av koffein under tävling och träning. Det gäller särskilt inom fysiskt krävande idrotter med långa och tunga träningspass.

I sin bok berättar Charlotte Kalla att hon under säsongen 2016/17 återigen började få besvär med lungorna. Tester på sjukhus visade dock att hon inte led av astma.

Ändå kom Kalla överens med landslagsläkaren Per ”Pliggen” Andersson om att hon skulle testa astmamedicin. ”Pliggen” föreslog att hon dagligen skulle ta en långtidsverkande sort. Till det skulle hon använda en luftrörsvidgande astmamedicin. Den skulle tas vid behov, det vill säga i samband med tävlingar och intervallpass  vid träning.

Så trots att Charlotte Kalla inte hade diagnosticerats med astma ”rörde” landslagstränaren ihop en cocktail åt henne bestående av både långtidsverkande och korttidsverkande astmamediciner. I kombination med koffeintabletterna, som Kalla sen tio år tillbaka åt inför alla tävlingar, hoppades hon förstås på en dundersuccé i spåret.

Istället visade sig beslutet om astmamedicinerna vara ett ödesdigert, ja snudd på livshotande, beslut. 

Allt detta inträffade strax före världscuppremiären i finländska Ruka i slutet av november 2016. I Ruka skulle Charlotte få visa hur stark hon hade blivit med hjälp av sina nya mediciner. När hon gav sig ut i tävlingsspåret hade hon använt medicinen under ett dygn, både på kvällen och på morgonen före loppet.

Jag satt själv och tittade på tävlingen från Ruka i SVT och upplevde en av skidhistoriens mest dramatiska fysiska kollapser, när Charlotte Kalla plötsligt började stappla fram i spåret. Den ena åkaren efter den andra körde ifrån henne. Jag trodde att vår stora skidstjärna var på väg att dö i spåret. TV-kommentatorerna skrek hysteriskt. Med uppbjudande av sina sista krafter tog sig Kalla sig i mål. Hennes placering blev 75:a av 79 möjliga.

Det var inget mindre än en katastrof. Vad hade hänt med Charlotte Kalla? Hade hon fått en hjärtinfarkt? Frågorna efter tävlingen var många men svaren dröjde. Till svenskspråkiga Hufvudstadsbladet sa Kalla efter tävlingen:

”Jag kan inte förklara vad det var som hände. Det kändes ju inte bra. Det var stumt i kroppen, inget som jag känt tidigare. Det var som att det inte fanns någon energi alls i kroppen.”

 Kallas pulsklocka hade visat en maxpuls på skyhöga   212 och att den höga pulsen inte ville gå ner. Hennes normala maxpuls låg på 185. Något var väldigt fel. Efter kollapsen bestämde sig Kalla för att ta en paus från allt tävlande för att få tid att tillsammans med landslagsläkaren utreda vad som hade hänt i kroppen den där dagen i Ruka.

Senare kom det fram att hon hade drabbats av arytmi, alltså rubbningar i hjärtrytmen. Det kallas ibland för förmaksflimmer. Det var dramatiskt eftersom Charlotte Kalla var en så utomordentligt vältränad idrottskvinna. Något hade under de senaste dagarna hänt som gjort att inte ens hennes starka hjärta, hennes motor, lyckades stå emot:

Det var cocktailen bestående av en långtidsverkande och en korttidsverkande astmamedicin som Per ”Pliggen” Andersson hade skrivit ut. Till denna cocktail tog Charlotte enligt gammal vana även ett par krossade koffeintabletter före start. Det skulle hon inte ha gjort. ”Pliggen” drog slutsatsen att hjärtrusningen berodde på kombinationen av luftrörsvidgande astmamedicin och koffein.

Charlotte höll med. Samtidigt bestämde hon och läkaren att aldrig prata om vad som hade hänt i Ruka och orsakerna bakom kollapsen eller astmamedicinen. Ingen skulle få veta något.

”Inte ens de andra åkarna i landslaget visste det. Jag vågade inte säga något till dem”, säger Charlotta Kalla i sin bok. Efter Ruka slutade hon ta koffeintabletterna men fortsatte att inhalera astmamedicin.

Locket lades effektivt på och förblev pålagt under hela sju år – ända tills Kalla efter att ha lagt tävlandet på hyllan själv valde att lyfta av locket i sin bok. Orsaken till tystnadskulturen var förstås den turbulens som under flera år hade omgärdat de norska längdskidåkarna, framförallt Marit Björgen och Martin Johnsrud Sundby efter deras mångåriga och omfattande (miss)bruk av astmamediciner. Ett missbruk som blev det bästa exemplet på hur framgångsrika skidåkare kunde bli när de använde sig av astmamediciner – oavsett om de led av astma eller ej. ”Pliggen” Andersson:

”Det är inte tu tal om att väldigt många idrottare har väldigt god nytta av den här behandlingen.”

Studier har visat att astmamedicin ökar kraften i musklerna. Musklerna blir mer explosiva. Medicinen ökar också graden av avslappning i de muskler som sitter i luftrören, vilket ger en effektivare återhämtning. Just på grund av dessa fördelar ville Charlotte Kalla utåt inte bli sammankopplad med dopingmisstankar, eftersom bruk av astmamedicin ligger i gränslandet till dopingmissbruk. Det handlar helt enkelt om hur hög dos man tar. Hon ville inte att hennes namn och hennes tidigare framgångar skulle svärtas ner.

Det har det tidigare rått delade meningar bland forskare och läkare om huruvida astmamediciner är prestationshöjande eller ej. Men professor Vibeke Becker vid Rigshospitalet i Köpenhamn har tillsammans med en grupp forskare studerat astmamedicinernas prestationshöjande effekter och kommit fram till följande slutsats:

”Medicinerna har positiva effekter oberoende av om man har astma eller inte”.

Hoppsan, där kom det. Man behöver inte ens ha astma för att få använda astmamedicin! Konstigt, eller hur? Fast man måste ha dispens från Wada för att få använda astmamedicinen men det är inga problem att få. Dessutom har Wada satt gränsvärdena för hur mycket astmamedicin man får ta så högt att nästan ingen ska behöva åka dit.

Även andra studier har visat att höga doser av astmamedicin ger betydande fördelar för idrottsutövarna. Det är därför bruket (eller missbruket) av astmamediciner har ökat så kraftigt under senare år. Idrottare som har fått en astmadiagnos dominerar idag medaljligan i de stora mästerskapen i flera uthållighetsidrotter. Över 70 procent av alla norska OS-medaljörer från 1992 och framåt har visat sig vara astmatiker (eller påstådda astmatiker).

Det är sannerligen högst märkligt att personer med svåra lungproblem kan vara så framgångsrika i konditionsidrotter. Det borde vara tvärtom. Det är ju lungorna som ska göra jobbet. Svaret på frågan är: Höga doser av astmamedicin.

Flera stora idrottsstjärnor har på senare år åkt fast i dopingkontroller med onormalt höga mängder astmamedicin i kroppen. Men rekordet slogs nog av den norske längdåkaren Martin Johnsrud Sundby som år efter år skördade medalj efter medalj. Det var känt att Sundby ska ha varit astmatiker och regelmässigt använde astmamediciner, vid vissa tillfällen i skyhöga doser, skulle det visa sig.

Missbruket upptäcktes och 2016 fälldes Sundby för doping med astmapreparatet Salbutamol. Fällningen gällde tävlingar under säsongerna 2014/2015. I efterhand fråntogs han också segern i Tour de Ski och dömdes till två månaders avstängning.

Martin Johnsrud Sundby använde regelbundet astmamedicinen Salbutamol (ett annat namn är Ventoline). Vid ett känt tillfälle hade han inhalerat en tio gånger högre dos än vad som är tillåtet av Wada. Wada tillåter 1 600 mikrogram salbutamol per dygn. Martin Johnsrud Sundby tog 15 000 mikrogram inom loppet av bara några timmar!

Professor Vibeke Becker i Köpenhamn hävdar att Sundby självfallet visste vad det handlade om. Allt var gjort med stor medvetenhet och det var landslagsläkaren som hade ordinerat medicinen – precis som ”Pliggen” Andersson var ansvarig för medicineringen av Charlotte Kalla. Andra läkare delar hennes uppfattning:

”Det måste ha skett i dopingsyfte”, säger Leif Larsson, docent i lungmedicin och ordförande i Riksidrottsförbundets dispenskommitté. ”Det här (Sundbys medicinering, min anm.) var ingen normal medicinsk behandling av astma. Det fanns ett annat syfte”.

En annan f d norsk skidåkare, Marit Björgen, var känd för att regelbundet använda astmamedicin mot sin astma. Till skillnad från Charlotte Kalla försökte hon dock aldrig dölja det. Björgen är världens hittills mest framgångsrika längdskidåkare – trots sin astma. Hur framgångsrik hade hon varit om hon  i n t e  hade gått på astmamediciner?

Marit Björgen blev chockad när hon nyligen fick veta att även Charlotte Kalla hade gått på astmamediciner. Hon är också märkbart irriterad över att Kalla fegade ut och aldrig vågade prata om sin astmamedicin – som Kalla alltså använde utan att vara diagnosticerad med astma.

Björgen är idag också bitter över att Norge och de norska skidåkarna har fått schavottera utåt på grund av sin astmamedicin medan Sverige har gjort allt för att dölja att Charlotte Kalla – och sannolikt flera svenska åkare med henne – använt astmamedicin i prestationshöjande syfte.

Jag har all förståelse för Björgens bitterhet.