Elisabets filmtips

Jag har precis sett alla fem avsnitten av den hyllade HBO-serien ”Chernobyl”, en serie som har hållit mig i en gastkramande spänning under lika många kvällar. Det är ett storverk som manusförfattaren Craig Marzin och regissören Johan Renck har åstadkommit.

Johan Renck har inte minst med ”Chernobyl” visat att han tillhör världseliten när det gäller att regissera film. Johan Renck är den svenske civilekonomen som blev artisten Stakka-Bo, som blev en världsberömd filmregissör med filmer som ”Walking Dead”, ”Vikings”, ”Bloodline” och nu senast ”Chernobyl” i sitt innehållsrika cv.

Med filmen ”Chernobyl vill Craig Marzin och Johan Rench påminna världen om kärnkraftskatastrofen i Ukraina i det forna Sovjetunionen den 26 april 1986, en katastrof där minnena visserligen har bleknat hos många men en katastrof som fortfarande sätter sina spår i form av hundratusentals offer för cancer och andra sjukdomar som en direkt eller indirekt följd av det enorma radioaktiva nedfallet.

Det är nu mer än trettiotre år sen som Tjernobylkatastrofen inträffade – och det bara två månader efter det att Sveriges statsminister Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm. Vi som var med på den tiden minns kanske att det dröjde upp till tre dygn innan världen fick vetskap om att en kärnkraftsreaktor i Tjernobyl i Ukraina (strax intill gränsen till Vitryssland) hade exploderat och att en härdsmälta hade inträffat. De styrande i Moskva med president Michail Gorbatjov i spetsen gjorde allt för att hemlighålla och spela ner katastrofen.

För oss i Sverige avslöjades olyckan av att tekniker på Forsmarks kärnkraftverk i Uppland måndagen den 28 april uppmätte onormalt höga strålnivåer utanför anläggningen.

Först trodde ledningen för Forsmark att det hade skett ett utsläpp av radioaktiv strålning från det egna kärnkraftverket men världen blev snart  varse att strålningen kom från världens värsta kärnkraftsolycka, i Ukraina 1200 kilometer från Forsmark. Det radioaktiva molnet hade spritt sig med ostliga och sydostliga vindar upp över Finland, Sverige och ut över stora delar av Centraleuropa.

I Sverige drabbades Gävle-området mest av det radioaktiva nedfallet eftersom kraftiga regn drev ner mängder av den radioaktiva isotopen Cesium 137 mot marken. Cesium 137 har en halveringstid på 30 år vilket innebar att alla de områden som drabbades av nedfallet under decennier skulle komma att tvingas leva med följderna av detta.

Själv arbetade jag på den tiden som reporter på Aktuellt och var med och rapporterade om Tjernolbylkatastrofens konsekvenser i Sverige. Jag är dessutom övertygad om att den sköldkörtelcancer som upptäcktes på mig 2011 var en effekt av det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl. Den cancerform jag hade, papillär sköldkörtelcancer, har inga andra orsaker är just radioaktiv (joniserande) strålning.

Tillbaka till Johan Renck och filmen ”Chernobyl”. Filmen är fantastisk framförallt som ett historiskt dokument. Såvitt jag kan bedöma har filmskaparna försökt krypa så nära verkligheten som överhuvudtaget är möjligt. Skildringen av vad som hände, mörkläggningen av olyckan, uppröjningsarbetet och det sovjetiska systemets hänsynslösa sätt att bestraffa dem som försöker säga sanningen är nog så nära verklighten man kan komma.

Dessutom fascineras jag av de framstående rollprestationerna. Serien känns som en dokumentär. Ändå är det en spelfilm. De ”verkliga” figurerna är gestaltade av några av världens främsta skådespelare. Jag slås av vilken karaktärsskådespelare av internationell klass som Stellan Skarsgård har utvecklats till. Han gestaltar ”den gode” Boris Scherbina, som i sin egenskap av vice ordförande i Sovjetunionens Ministerråd utsågs till den som fick hantera Tjernobyl-katstrofen. Scherbina visade sig inte vara någon korrumperad partigängare utan en man som lyssnade på sitt eget hjärta och inte på diktaten från Kreml.

En annan lysande rollprestation gör Jared Harris som spelar kärnfysikern och kemisten Valerij Legasov, en annan sanningssägare som förödmjukades av politrukerna och fråntogs alla privilegier, sin position som vetenskapsman och som begick självmord två år efter katastrofen. Båda dessa sovjetiska ”hjältar” fanns i verkligheten och spelade en avgörande roll när det gällde att klarlägga kärnkraftskatastrofens orsaker och verkningar.

Den brittiska skådespelerskan Emily Watson spelar kärnfysikern Ulana Chomyiuk från Vitrysslands Kärnkraftsinstitut i Minsk. Hon hade upptäckt förhöjd strålning i sin hemstad och engagerade sig i arbetet på att kartlägga och klarlägga katastrofen. Ulana Chomyiuk är den enda rollfigur i filmen om Tjernobyl som är påhittad. Hon fanns inte i verkligheten.

Hon uppfanns av manusförfattaren Craig Marzin för att representera de många sovjetiska kärnfysiker och andra vetenskapsmän som reagerade på Tjernobylkatastrofen och som krävde att få veta vad som hade hänt, vilka som bar skulden och vilka som borde bestraffas. Emily Watson är en lysande skådespelerska. Som kvinna tillför hon dessutom filmen en särskild dimension.

Men det är osannolikt att en kvinnlig kärnfysiker i Sovjetuniononen på den tiden skulle ha tillåtits spela en sådan dominerande roll när det gällde att avtäcka mörkläggningen av världens värsta kärnkraftsolycka. Därför är Ulana Chomyiuk osannolik som rollfigur – men det här är en film och då måste man tillåta sig vissa friheter.

Det som stör mig mest med filmen ”Chernobyl” och det som förtar intrycket av dokumentär är att alla talar engelska, alltifrån ingenjörerna på kärnkraftverket och partifunktionärerna i Moskva till den lilla bondkvinnan som blev tvångsevakuerad från sin gård utanför Tjernobyl. Filmen hade vunnit på om alla hade talat ryska men det är väl ett krav som inte skulle gå att uppfylla. Det hade krävts att alla skådepelare var rekryterade från Ryssland eller talade ryska. Ett sådant krav hade varit svårt att förverkliga.

En annan känsla som filmen lämnar efter sig är att den i mångt och mycket slår in öppna dörrar. Den är gjord över trettio år efter själva katastrofen. Sovjetunionen finns inte längre, inte heller Kommunistpartiet. Trots hårt motstånd från ledarna i Kreml var det till sist möjligt att klarlägga vem som bar ansvaret  för Tjernobylkatastrofen, vilka misstag som begicks och det sovjetiska systemets oförmåga att erkänna dessa misstag. Det mesta är känt av vad som verkligen skedde.

Samtidigt är det viktigt att påminna mänskligheten om den här sortens katastrofer – framförallt för att de kan hända igen. Alla har något att lära av Tjernobyl.  På det sättet behövs filmen..

Framförallt är det bra TV och det känns skönt att den inte är alltför amerikansk utan ganska europeisk till sin karaktär.

 

 

Den får fem klappor av mig.