Stort grattis till Martin Ponsiluoma som tog silver i herrarnas masstart idag, en dryg halvminut efter oslagbare norrmannen Johannes Tingnes Boe. Det var en bragd av Ponsiluoma, som normalt inte har masstarter som sin favoritdistans. Desto gladare blev Ponsiluoma själv, som efter loppet berättade att han grät under hela slutsträckan in i mål när han förstod att han äntligen skulle ta en OS-medalj.

Ponsiluomas silvermedalj var också ett rejält plåster på de djupa sår i självförtroendet som det här OS:et har åsamkat för de svenska skidskyttekillarna, Fram till dagens silvermedalj var de svenska herrarna inte ens i närheten av medalj.

Det råder stora tvivel om förmågan hos Sebastian Samuelsson, Jesper Nelin och Peppe Femling för att inte tala om det manliga lagets femte skidskytt, Malte Stefansson, som hela tiden har funnits med i den svenska herrtruppen i Zhangjakou men på samma sätt som Stina Nilsson inte fått köra en enda tävling. Man undrar varför Stefansson överhuvudtaget togs ut i truppen. Samma fundering har jag även kring Stina Nilsson.

De svenska skidskyttetjejerna har däremot rosat marknaden. Elvira Öberg har kammat hem två individuella silvermedaljer. Samtidigt tog de svenska damerna guld i skidskyttestafetten i onsdags. Det var en briljant uppvisning i styrka och precision. Däremot kvarstår ett visst tvivel kring Hanna Öbergs form. Hon har inte visat samma glans som tidigare. I dagens masstart, som var en katastrof för tjejerna, kom Hanna Öberg in på 25:e plats och var sist bland de svenska damerna. Förutom stafettguldet kan Hanna Öberg efter det här OS:et bara kassera in en 16:e plats i distansloppet, en 19:e plats i sprinten och en 18:e plats i jaktstarten samt alltså den 25:e platsen i dagens masstart. Den svenska skidskyttedrottningen är långt ifrån sin forna form.

I och med dagens båda masstarter är skidskyttehelvetet i Kina över. Det är dags för åkarna att ta första plan hem till Sverige och börja ladda inför nästa världscuptävling som avgörs i finska Kontiolahti mellan den 3-6 mars, följd av tävlingar i estniska Otepää veckan därpå. Världscupen för skidskyttarna avslutas i Holmenkollen under helgen de 17-20 mars.

Man får då hoppas att Stina Nilsson får chansen att köra åtminstone någon av dessa tävlingar. Annars får hennes första riktiga debutsäsong som skidskytt i världscupen betraktas som tämligen misslyckad.

Men den andra stora nyheten idag är att Frida Karlsson på landslagsläkarens inrådan nu bryter OS och åker hem till Sverige. Själv hade hon hoppats att få köra den avslutande 3-milen på söndag men landslagsläkaren Johan Wall har äntligen tagit sitt förnuft till fånga och stoppat Frida från att tävla  på söndag.

”Den medicinska bedömningen är att hon skulle må bra av lite mer återhämtning. Hon kan ställa sig på startlinjen till tremilen, men bedömningen är att det på längre sikt är bäst att stå över på söndag”, säger Jan Wall i ett pressmeddelande.

Varför kunde han inte ha klämt ur sig detta tidigare. Vi har alla sett vilka svårigheter Frida Karlsson har haft under hela OS:et. På den inledande skiathlondistansen blev hon femma men kollapsade och svimmade när hon kom i mål. På 10 km klassiskt slutade Karlsson som tolfte tjej. Även då kollapsade när hon hade gått i mål. Det gick brutalt tungt för henne även på damstafetten,

Ingen, förutom Frida Karlsson själv, har trott att hon skulle hinna återhämta sig tillräckligt mycket att hon skulle kunna köra maratonsträckan 30 km nu på söndag.

Så blir det nu inte.

Det svenska laget på tremilen består istället av Ebba Andersson, Charlotte Kalla, Emma Ribom och Jonna Sundling. Jag har svårt att se att någon av svenskorna – inte ens Ebba Andersson – har förutsättningar att ta medalj på 3-milen. Ebba Anderssons form har inte övertygat under OS. Charlotte Kalla och Emma Ribom får betraktas som ”utfyllnadsåkare” under 3-milen. När det gäller Jonna Sundling så är jag osäker på om hon orkar fightas mot loppets givna vinnare, Therese Johaug, i det ödsliga och karga ökenlandskapet i Zhangjiakou. Nej, jag tror inte på någon framskjuten svensk placering.

Under morgondagens femmil för herrarna är väl William Poromaa och Jens Burman lågoddsare medan det nog inte kommer att gå så bra varken för Calle Halfvarsson och nykomlingen Leo Johansson.

Även om det har regnat medaljer över Sverige under det här OS:et så är det inte i paradgrenarna längdåkning och skidskytte som medaljregnet har varit som mest intensivt. Istället har medaljerna varit spridda över ett stort antal grenar. Därför finns det anledning för Skidförbundet och Skidskytteförbundet att efter hemkomsten sätta sig ner och fundera över vad som har varit rätt och vad som har varit fel.

Frida Karlssons hälsoproblem är som jag ser det som lyst mest i ögonen. Hon har varit en skugga av sitt forna jag. Hon är dock bara 22 år gammal och borde inte vara slut som skidåkare. Men det blir en delikat uppgift för tränare, psykologer, dietister och läkare att lappa ihop Frida Karlsson igen. Inför den här säsongen har entouraget kring Frida Karlsson misslyckats totalt. De har inte tagit sitt ansvar som ledare, tränare och medicinskt ansvariga. De har låtit Frida själv bestämma hur mycket hon ska tävla och de har, liksom hon själv, hoppats att misslyckandena bara har varit tillfälligheter som i första hand skulle ha berott på den höga höjden, den vassa blåsten, den kärva snön, tidsomställningen och vallamissar.

Nu vet vi att problemet ligger djupare än så. Vi tittare vill inte se ett nytt bondoffer för att potentaterna i Skidförbundet och Svenska Olympiska Kommittén ska kunna glänsa internationellt. Sponsorerna har också ett tungt ansvar. Artister som Frida Karlsson har ju inte bara kravet från sig själv, sina tränare, landslagsledningen och svenska folket på sig. Skidförbundet är ekonomiskt totalt beroende av de ekonomiska insatser som huvudssponsorer som Vattenfall, Life, Volkswagen, Bauhaus och alla de andra bidragsgivarna. Dessa vill naturligtvis ha betalt för sitt satsade kapital – på samma sätt som aktieägare vill ha både feta utdelningar och kraftiga kursuppgångar som de kan tjäna pengar på när aktierna säljs. Sen har vi skidfabrikanterna och stavfabrikanterna som också vill visa att just deras skidor glider och fäster bäst.

Bland de svenska damerna åker bland andra både Frida Karlsson, Ebba Andersson på Fischers skidor Charlotte Kalla. När Frida Karlsson upprepade gånger misslyckas på dessa skidor så är det förstås ingen bra reklam för Fischer. Detta dominerande skidmärke vill ju inte se sitt anrika firmanamn solkas ner av dåliga resultat.

Elitidrott är som många har sagt före mig inte längre sport utan en gigantisk industri, en del av den globala kapitalismen, när de stackars åkarna bara är brickor i ett ekonomiskt spel. Alla ska tjäna pengar på en framgångsrik idrottsman eller idrottskvinna – även om han eller hon också har möjlighet att tjäna en del.

Men detta får naturligtvis inte ske till priset av en utsliten och misshandlad kropp.

Jag är väl medveten om att man inte kan sätta stopp för idrottsindustrin och prestationskarusellen men någonstans måste någon gå in och sätta stopp, där helvetet håller på att spåra ur. Under och efter sommar-OS i Tokyo i fjol var utbrändhet bland idrottarna en hårddebatterad fråga.

Kanske borde vi få se en upprepning av den debatten även efter OS i Peking 2022. Det finns ju ett antal svenska åkare som uppenbarligen inte har mått särskilt bra under den här kalla resan till de kinesiska ökenbergen. Först att nämna är för svenskt vidkommande förstås Frida Karlsson.

Men sent ska vi glömma bilderna på hur norska skidskytten Ingrid Landmark Tandrevold bärs bort av norska ledare efter sin kollaps i skidspåret och hur schweiziska Irene Cadurisch kollapsar i mål när hon ska lämna över stafettpinnen till Lena Häcki i samband med damstafetten i skidskytte häromdagen. I båda fallen handlade det om cirkulationssvikt. De unga kvinnornas hjärtan och lungor orkade inte syresätta blodet i den tunna luften utan de segnade ner i spåret och fördes till sjukhus.

Sådant orkar man inte se så många gånger innan man ställer sig fråga hur sund – eller osund – är egentligen idrotten?

Jag har själv under min tid som elitcyklist varit med om att kollapsa under tävling så jag vet hur det är. Men det ska jag berätta om i en senare blogg.

”Mens sana in corpore sano”, heter ett känt latinskt uttryck. ”En sund själ i en sund kropp” har blivit en klyscha som ingen längre tror på.

Tyvärr är inte alla idrottare inte så friska, sunda och glada som de ser ut.