Sen förra torsdagen pågår en revolt i diktaturens och mullornas Iran. Hittills har minst 23 människor dödats i kravallerna, varav enligt uppgift två barn. Även två poliser har dött. Under den nästan en vecka långa revolten har nästa 500 människor tagits till fånga. Många av dem har dock släppts.

Ingen vet egentligen varför det iranska upproret började. Det startades med en demonstration i den konservativa staden Mashhad i västra Iran, hemort för Irans president Hassan Rohani. Demonstrationerna spred sig till andra städer i andra delar av landet.

Den iranska revolten, om man kan kalla den så, grundar sig enligt vissa källor på ett folkligt missnöje med höjda matpriser, höjda drivmedelspriser och hög arbetslöshet. Men det finns också de som menar att demonstrationerna är framprovocerade av det iranska s k Revolutionsgardet, som står i opposition till den styrande regimen med president Rohani i spetsen. Detta får dock än så länge ses som konspirationsteorier.

Många är förvånade över att det uppstår en revolt i Iran just idag. Den nuvarande presidenten Rohani har visat ett visst mått av reformvilja. Han har utlovat ekonomiska förbättringar som dock ännu inte har materialiserats i praktiken.

Även chefsmullan, Irans andlige ledare Ayatollah Ali Khamenei, har visat mera mänskliga sidor än sin föregångare Ayatollah Khomeini. Khamenei har skyllt upproret på dåliga inflytelser ”utifrån” (läs: bl a USA och Donald Trump) och har inte i första hand lagt skulden för upproret på folket.

Däremot har regimen blockerat kommunikationsappar som iranska Telegram och Instagram. Facebook och Twitter är nedtystade sen tidigare. Det betyder att den informationen som går ut till omvärlden inte avspeglar de åsikter som finns bland det upprörda folket utan är regimens röst.

Demonstranterna har under den gångna revoltveckan krävt ”död åt president Rohani” och ”nej till en islamsk republik”. Upproret har självklart redan skakat om de iranska ledarna. Det sägs att regimen är beredd att sätta in sin elitarmé mot folket, om kravallerna fortsätter och utvidgas.

Det märkliga i den senaste iranska revolten (den förra genomfördes 2009 och kallades ”den gröna revolutionen” som riktades mot misstänkt valfusk i presidentvalet) är att det inte har utkristalliserat sig någon tydlig ledare av bakom upproret. Därför vet man inte vad som egentligen ligger bakom, om det är en ren folklig missnöjesprotest eller om det är ett politiskt uppror i syfte att störta presidenten.

I omvärlden, bland annat här i Sverige, har en del kommentorer välkomnat det iranska upproret och uttryckt förhoppningar om att det ska utveckla sig till ”den iranska våren”. Uttrycket är en analogi med ”den arabiska våren”, som skakade om hela Mellanöstern under 2011 och som fortfarande lämnar djupa blodiga spår efter sig.

Vad som kännetecknade den arabiska våren till skillnad från dagens uppror i Iran var mängden av information via sociala medier som araber och andra folkgrupper i de olika länderna kunde förse omvärlden med. Sällan har en revolution varit så väl dokumenterad som just den arabiska våren. Sociala medier gjorde att den arabiska våren blev hela världens revolution. Stödet för revoltörerna i olika länder var starkt.

Från Iran hörs idag bara tystnad eftersom kanalerna via sociala medier är stängda. Folk kan dock fortfarande tala med omvärlden via mobiltelefon.

Men jag önskar det iranska folket något mera framgångsrikt än ”en iransk vår”, om man ser denna ur det perspektiv som den arabiska våren skapade. Den arabiska våren, som så många trodde skulle bli en genomgripande demokratisering och reformering av regimerna i hela arabvärlden, blev istället dess motsats. En ny mardröm. Den arabiska våren blev ett gitantiskt nederlag och ett av världshistoriens största misslyckanden vad avser folkliga revolutioner.

Endast Tunisien – där det arabiska upproret startade den 17 december 2010, när den tunisisk grönsakshandlaren Mohamed Boazizi brände sig själv till döds i protest mot fattigdomen och förtrycket – är idag, exakt sju år senare, det enda exemplet på ett land där den arabiska våren ledde till mera fred och mera demokrati.

Visserligen störtades Egyptens hatade president Hoshni Mubarak i februari 2011.

Libyens ännu mer hatade diktator Muhamar Khadaffi dödades på ett förödmjukande sätt den 20 oktober samma år. Två av arabvärldens värsta diktatorer försvann från scenen – men deras försvinnanden ledde inte till politiska förbättringar. En diktator byttes istället ut mot en annan.

När revolten under den arabiska våren nådde Syrien så vet alla vad som hände. Ett av de mest blodiga inbördeskrigen som världen skådat tog sin början. Och upp ur det brinnande infernot reste sig den Islamiska Staten, terrororganisationen IS, som inte behöver någon ytterligare presentation.

Trots sju år av inbördeskrig i Syrien och Irak sitter Syriens president Bashar Al-Assad kvar på sin tron, skyddad av regimen i Iran och av Rysslands president Vladimir Putin.

Spåren efter den arabiska våren avskräcker. Om en arabisk ”vår” nu ska följas av en ”iransk vår”, så blir jag rädd. Exemplet Syrien visar på ett tydligt sätt att starka makthavare inte låter sig kväsas av folkets uppror. Möjligen är jämförelsen med Syrien något haltande eftersom Syrien hade starka bundsförvanter som skyddade Al-Assad och försåg den syriska armén med vapen, medan Irans vänner är lätt räknade idag.

De närmaste dagarna får vi se om den iranska våren är i antågande eller om den har kommit av sig.