Det finns ett gammalt svenskt (ja, kanske till och med ett internationellt) ordspråk som lyder: ”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”.

Det är precis vad Storbritanniens konservativa premiärminister Theresa May nu har gjort. Tidigt i våras, när hennes opinionssiffror var på topp, bestämde hon sig mycket överraskande för nyval – enbart i syfte att stärka sin egen ställning bland väljarna men också stärka sitt politiska mandat inför Brexit-förhandlingarna med EU.

Theresa May ville ha ett politiskt starkt Storbritannien som till midsommar ska inleda dessa förhandlingar i Bryssel. Mrs May trodde att hon skulle gå en jordskredsseger till mötes. Men ack så fel hon fick. Efter gårdagens parlamentsval står det klart att Tories, alltså Mays parti, har förlorat sin majoritet i det brittiska parlamentet. Ska May kunna bilda en stark regering så måste hon söka stöd bland andra partier.

Theresa Mays nederlag var oväntat men eftersom ingen längre vågar lita på de brittiska opinionsmätningsinstituten, som i val efter val har lyckats träffa fel varje gång, så borde man ha kunnat förutse ett nederlag. I opinionsmätningarna före valet gick ju det svårt sargade Labour-partiet under ledning av den nyckfulle och impopuläre Jeremy Corbyn starkt fram. På den punkten fick opinionsinstituten rätt. Labour gjorde ett av sina bästa val på många år – trots den impopuläre Corbyn.

Som det ser ut just nu – fredag vid lunchtid – får Theresa Mays parti Tories 315 mandat i parlamentet. Labour erövrar 261 mandat. Vad som har hänt är att Theresa May ha förlorat elva mandat och kan därför inte längre bilda en majoritetsregering, vilket försvagar hennes ställning avsevärt.

Somliga spekulerade i morse om att May skulle avgå. Men dessa spekulationer har hittills kommit på skam. Hon har redan uppvaktat drottning Elizabeth och bett om att få bilda en ny regering. Men någon majoritetsregering kan det alltså inte bli. Theresa May kommer att tvingas söka stöd hos andra partier i parlamentet.

Jeremy Corbyn, som i flera år har dissats både av väljare och av politiska analytiker, gjorde det ingen trodde att han kunde göra. När valresultatet klarnade på förmiddagen och Corbyn insåg att han stärkt sin politiska ställning uppmanade han omedelbart och föga överraskande Theresa May att avgå. Han sa också något kryptiskt om att han tänkte ta ansvar för landet. Det har tolkats som om han skulle vara beredd att bilda en minoritetsregering.

Nu blir det inte så, i varje fall inte just nu.

Vad förklarar Theresa Mays om inte dåliga så i varje fall försvagade ställning bland de britttiska väljarna? Jo, hon har uppfattats som kall och okänslig. Hon har gjort politiska grodor, t ex det idiotiska förslaget om en s k demensskatt, som hon snabbt tvingades retirera ifrån.

Samtidigt tycker jag personligen att Theresa May är en häftig, tjusig, tuff och stark politiker, betydligt tuffare än de veklingar till karlar som de senaste åren har figurerat på den politiska scenen i Storbritannien, män som smet undan med svansen mellan benen när folkomröstningen om Brexit visade att det brittiska folket faktiskt ville lämna EU. Trots att Theresa May själv tidigare drivit linjen att Storbritannien borde stanna kvar i EU, så ändrade hon raskt taktik när folkomröstningsresultatet väl var klart.

När hon utlyste nyvalet i våras gjorde hon det i en stämning av hybris. Hon trodde att hennes ställning i brittisk politik var starkare än den nu visar sig vara.

Det blir en försvagad brittisk regering som nu ska sätta sig ner med byråkraterna i Bryssel och förhandla fram ett utträdesavtal med EU. Tuppkammarna på de brittiska förhandlarna kommer sannolikt inte att bli så röda och upprättstående som många hade trott före det här parlamentsvalet. Nu gäller det för britterna att rädda vad som räddas kan.

Man ska aldrig ta för mycket mat i munnen. Det gjorde Theresa May. Nu får hon problem att svälja maten.