”Den vår de svaga kallar höst …” – Ja, hösten har kommit med alla dess underbara färger men också med det svåruthärdliga vemodet, sorgen och saknaden efter det ouppnåeliga – men också skräcken inför döden.
Idag ska jag för ovanlighetens skull börja mitt inlägg med en dikt. Det är en av de vackraste dikter jag vet – trots att det gammaldags språket gör det svårt att förstå vad skalden egentligen menar.
Det är lätt att tro att dikten är en hyllning till våren men den handlar i själva verket om hösten, samma slags höst som nu omger oss alla varje dag och varje natt. Så här lyder den första strofen i dikten, som bär namnet Höstens vår och som är hämtad ur diktsamlingen ”Fridolins lustgård” från 1901:
””Nu är den stolta vår utsprungen
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.”
Skalden ja, det är Erik Axel Karlfeldt (1864-1931), en av Sveriges mest älskade poeter. Karlfeldt tilldelades postumt (alltså efter sin död samma år) Nobelpriset i litteratur.
Även om det alltså är lätt att tro att dikten är en hyllning till våren så är i själva verket en hyllning till hösten, samma slags höst som nu omger oss varje dag och varje natt och som fyller oss med minst sagt blandade känslor.
Förr var hösten min favoritårstid, framförallt på grund av höstens rika färgprakt. Som konstnär är det både lätt och tacksamt att inspireras av hösten. Det finns ju en uppsjö av färger att ösa ur. Samtidigt frammanar hösten naturens vildaste krafter:
Samtidigt älskade jag hösten för att den representerade lugnet och harmonin för mig.
Våren och sommaren däremot var alltid en plågsam tid. Det var då allt skulle hända. Det var då man skulle träffa sitt livs stora kärlek. Det var på sommaren man skulle leva. Det var då man skulle leva ut alla sina känslor, all sin längtan och alla sina passioner. Det var då man skulle uppleva ALLT.
Men det blev aldrig så. Sommaren blev aldrig den sommar jag drömde om. Det jag hoppades skulle hända på sommaren, det hände aldrig. Den där himlastormande kärleken som jag hade drömt om, den kärleken mötte jag aldrig. Jag levde aldrig ut på sommaren som man skulle göra. Jag levde nästan inte alls. Jag arbetade mest – och tränade.
Därför såg jag alltid fram emot hösten. Då skulle alla de där omöjliga kraven släppa. Då behövde jag inte längre kämpa för att få alla de där omöjliga önskningarna uppfyllda. På hösten fick jag ro i min själ. Lugnet och harmonin passade mitt vemodiga sinnelag. Hösten var kravlös. Jag kunde äntligen få vara mig själv. Jag kunde äntligen få ro.
Det var nog också så Erik Axel Karlfeldt tänkte och kände när han skrev sin dikt.
Hösten betydde också tända stearinljus, mörker eller halvmörker, mysstämning, det behagliga ljudet från eldens sprakande i vedspisen, regnets rytmiska smattrande mot yttertaket. Hösten var tiden för återhämtning och vila. På hösten kunde man rulla in sig i en mjuk varm filt, i en kokong, som stängde ute alla krav, alla förväntningar och alla ouppfyllda önskningar.
Men idag känner jag annorlunda. Jag avskyr hösten – trots dess färgprakt.
Hösten kom tidigt i år. Här i Älvhyttan är gräsmattan längs skogsbrynet redan täckt av gulnade höstlöv trots att vi fortfarande befinner oss i september. Det är kallt ute – och inne. Det regnar och naturen omkring mig gråter.
Naturen gråter därför att den snart ska dö. Jag känner på samma sätt. Den enda skillnaden – och den är inte så liten – är att naturen kommer att bli återuppväckt till våren igen, och till nästa vår och till många vårar framöver.
Den dagen vi människor dör är allt slut. Vi blir aldrig återuppväckta. Vi får aldrig uppleva någon ny vår. Därför känner jag en djup sorg när hösten nu är här. Jag har tagit lite bilder till det här inlägget som får symbolisera mina – och naturens – vemodiga känslor.
Inte ens lilla Ingrid vill gå ut i ösregnet. Hon sitter och spanar ut genom glipan i fönstret och ser fundersam ut:
Nej, tänker hon. Det är inget för mig. Jag tar mig hellre en liten tupplur på den varma handduken på fönsterbänken:
Och så till något helt annat, nämligen till avslutningen. Jag tänkte nämligen avrunda det här inlägget med ännu en dikt av Erik Axel Karlfeldt, en dikt som jag har kunnat utantill i nästan hela mitt liv och som jag fortfarande kan utantill och som jag dessutom kan sjunga. Dikten är nämligen tonsatt. Jag tänker på ”Dina ögon äro eldar …”: