För någon vecka sen skrev jag om vår egen lille terrorist som härjar på tomten och som inte lämnar någon lugn, allra minst småfåglarna. Ekorren – eller egentligen ekorrarna, för jag tror att de är minst två, kanske tre.
Den lille (lilla) ungen är värst. Så idag ska jag avslöja ännu mera om de små gynnarnas framfart, inte bara i småfåglarnas fröhållare för solrosfrö, utan också för Bosses och min egen personliga säkerhet.
Ekorren (ekorrarna) tillbringar i stort sett hela dagarna i fröhållaren. Den är gjord av hårdplast och hal som ett dansgolv, så det är inte någon salongsmatta att gå på precis.
Det roligaste hände i lördags. Den lilla ekorren hade som vanligt invaderat fröhållaren, som är fastsatt med sugproppar på rutan till vårt ena köksfönster. Han (hon) åt och åt och åt och åt, De små framfötterna jobbade frenetiskt och den lilla munnen likaså. Han (hon) blängde då och då ilsket på mig, som stod tryckt intill fönsterrutan med min mobil och filmade hela tiden.
En liten del av fönstret stod öppen. Det var ju en av de där heta dagarna som ni kanske minns. Plötsligt öppnade ekorrungen fönsterspringan och klev in på fönsterbrädan. Så upptäckte han (hon) mig och fick panik, kastade sig över mig som satt i kökssoffan, rev ett litet hål i min näsa och störtade sedan ut i biblioteket och ut genom ytterdörren som stod öppen.
Jag följde efter. Efter några sekunder hörde jag ett märkligt prasslande bland granarna som växer framför vårt hus. Det lät mystiskt, så jag gav mig ut med mobilen i högsta beredskap. I en av de höga granarna sitter en fågelholk. Och vad fick jag se:
Den lille gynnaren satt fullkomligt orörlig med huvudet utanför hålet i fågelholken. Ögonen stirrade stelt. Jag var övertygad om att han (hon) var död, att ekorren fått en hjärtattack efter paniken i köket och gått över gränsen till dödsriket när han (hon) väl kommit in i fågelholken.
– Bosse, skrek jag. Ekorren är död.
– Nänä, svarade Bosse. Han är bara rädd.
Han var inte död. När jag inspekterade fågelholken efter tio minuter fanns det lilla ekorrhuvudet inte kvar.
Efter denna fasansfulla skräckupplevelse var jag övertygad att ekorren (ekorrarna) aldrig mer skulle komma tillbaka till fröhållaren. Men där bedrog jag mig. Redan på eftermiddagen var de tillbaka igen. Sedan dess har de suttit där hela dagarna och ätit fågelfrön. Och han (hon) använder allt våldsammare metoder för att få tag i fröna, t ex som att slita av locket till fröhållaren:
Den ovälkomna gratisätaren har nu till och med retat upp lilla Sigrid, som då och då kliver upp i fönstersmygen och håller uppsikt över vad sin sker utanför:
Det är ändå fantastiskt att få bo så här, att få leva så här nära naturen och se hur djuren beter sig. Ekorrar är faktiskt ovanligt intelligenta. De är mästare på att hitta mat – och de ligger verkligen inte på latsidan. De små liven kämpar och kämpar för att överleva. Och vi hjälper gärna till.
Nu gäller det bara att se till så att inte den elaka och blodtörstiga Sigrid sätter sina vassa klor i ekorrungen. Det pågår nämligen en stenhård maktkamp i vår familj, mellan Bosse och mig som gör allt för att våra små gratishyresgäster ska överleva och Sigrid som inte vill göra annat än döda,
Bilder: Elisabet Höglund