Ja, det är faktiskt en politisk tragedi, det vi bevittnade i morse när centerledaren Muharrem Demirok på en blixtinkallad presskonferens meddelade att han avgår från sin post som partiledare för centerpartiet. Detta efter att bara ha suttit som partiledare i två år.
Muharrem Demirok Bild: facebook.com
Visserligen har Demirok inte precis haft något flyt som partiledare under de här två åren. Han har varit osynlig för många. Många människor ute i landet vet inte ens vem han är. Hans turkiska namn och hans muslimska bakgrund kan också ha gjort vissa väljare avvaktande – trots att Demirok både är medlem i Svenska Kyrkan, trots att han är född och uppväxt i Huddinge, trots att han är och uppträder precis som vilken svensk som helst, trots att han har varit kommunalråd i Linköping i tretton år, ja trots en mängd andra faktorer som faktiskt talar till hans fördel.
Att det har funnits ett missnöje bland centerväljarna och de närmaste partivännerna har skymtat fram då och då. Han har ansetts vara alldeles för svag. Han har inte varit någon riktig ”ledare”. Han har inte varit någon Annie Lööf, som aldrig försatte ett enda tillfälle att beskriva självskryt och beskriva centerpartiet som universums medelpunkt.
Muharrem Demirok tillsammans med Annie Lööf Bild: Sabah.com
Visserligen vinglade hon fram och tillbaka. Man visste aldrig vad hon tänkte säga eller göra. Hon var oförutsägbar och nyckfull. Men under en lång period av sitt partiledarskap var hon avgudad av sitt parti, men knappast för hennes politiska skicklighet utan för hennes utstrålning och ofattbara förmåga att driva storhetsvansinnet i partiet till dess yttersta gräns.
Annie Lööf drev självhävdelsebehovet till sin yttersta spets. Hennes skugga kommer alltid att förfölja Muharrem Demirok. Bild: centerpartiet.
Hur skulle Muharrem Demirok kunna efterträda denna supermänniska som lyckades manipulera sina väljare så till den grad att de trodde att det var hon och centerpartiet som styrde Sverige, inte någon annan.
Om Muharrem Demirok istället hade valt att stanna kvar på sin post skulle Annie Lööfs skugga ständigt komma att förfölja honom. Han skulle hela tiden bli jämförd med henne. Han insåg nog ganska tidigt att han hade tagit på sig ett sisyfosarbete som han aldrig skulle klara av.
Demirok skulle för alltid ha blivit jämförd med Annie Lööf. Bild: centerpartiet.se
Jag har aldrig träffat Muharrem Demirok men för mig framstår han som en mycket sympatisk person med ett starkt politiskt engagemang. Han är sympatisk därför att han inte är en buse som till exempel GöranPersson eller en kallhamrad taktiker som Fredrik Reinfeldt.
Han är en mjukis, lite grand som Stefan Löfven men utan den pondus som Löfven faktiskt kunde visa ibland, även om han oftast var ganska lågmäld och eftertänksam.
Muharrem Demirok är en mjukis som gillar djur. Bild: facebook.com
Även Muharrem Demirok är nog också eftertänksam och lågmäld. Han beskrivs som en ”lyssnande” politiker. Det låter vackert men tyvärr är det nog omodernt att lyssna på andra i dessa tider. Ska man kunna hävda sin ställning i vårt iskalla samhälle med Sveriges enorma problem med kriminalitet, skjutningar, sprängningar, utanförskap, sociala konflikter och en stor, stor ensamhet, så måste man ryta till ibland och våga stå upp för sina åsikter.
Muharrem Demirok Bild: facebook.com
Jag tror att Muharrem Demirok kanske skulle ha kunnat lyckas som partiledare för centern men han verkar vara en person som behöver en lång startsträcka. Den startsträckan fick han inte eftersom hans parti ville se resultat o m e d e l b a r t.
Problemet med centern, som just nu enligt opinionsmätningarna bara har ynka 5 procent av väljarna bakom sig, är att man som väljare inte vet var partiet står någonstans. Vad står centern för? Vad får man som väljare om man röstar på centern? Kanske bara lite lull-lull.
Partiet har isolerat sig i den politiska mitten utan att egentligen stå för någonting förutom att vara alla till lags. Centern ska både vara landsbygdsparti, bondeparti, skogsparti, storstadsparti, miljöparti, företagarparti, klimatparti, utbildningsparti, sjukvårdsparti, ja hela paketet.
Muharrem Demirok och sambon Sara under Nobelfesten i december. Bild: facebook.com
Det går inte i längden att sitta på 47 stolar samtidigt. Kanske skulle Muharrem Demirok med tiden ha kunnat mejsla ut en politik som gjorde centerpartiet igenkännbart, ett parti som människor skulle kunna identifiera sig med, ett parti som väljarna trodde på. Men för det krävs mod och ett visst mått av auktoritet och djävlar anamma.
Muharrem Demirok hann börja dra upp riktlinjerna för denna nya politik. Han bestämde sig tidigt för att orientera sig vänsterut och lämna den politiska mitten tom, eftersom den politiska mitten ändå alltid är tom. Han gick ut öppet och föreslog att hans parti inför valet 2026 skulle föra fram socialdemokraten Magdalena Andersson (hoppsan!) som statsministerkandidat.
Idé och grafik: Elisabet Höglund
Det skulle han aldrig ha gjort. Han hade på denna viktiga punkt inte sitt parti med sig. Centern är i grunden ett borgerligt parti men med en viss känsla för ”småfolket” men några socialistiska tendenser finns inte i det partiet. Den saken är klar.
Om man ska kunna göra ett så radikalt politiskt lappkast som att flera år före ett val utse ett annan partiledare till statsministerkandidat än sig själv så måste detta lappkast vara väl förankrat i partiet. Här visade Demirok en politisk-taktisk omognad som nu blev hans fall.
Magdalena Andersson Bild: socialdemokraterna.se
Oavsett vad man tycker om hans ”kärleksförklaring” till Magdalena Andersson så var det ändå ett slags uttryck för en politisk strategi. Han visade att centerpartiet ville lämna sin isoleringscell och vara med och dela makten efter nästa val.
Samtidigt visste han så innerligt väl att man som ett litet parti inte klarar av det på egen hand. Han var tvungen att hålla Magdalena Andersson i handen. Men aj, vad den handen brändes!
Muharrem Demirok tillsammans med sin hund Bild: facebook.com
Jag ska ikväll inte spekulera i vem som kommer att ta över partiledarposten i centern efter Demirok men jag tror att Magdalena Andersson-spåret är kört nu. Centern avbryter med all sannolikhet sin vänstersväng och går tillbaka in i mitten igen – eller så lierar sig partiet med de övriga borgerliga partierna med undantag för Sverigedemokraterna.
Detta vet vi ingenting om ännu men Muharrem Demirok har i varje fall medverkat till att flera politiska dörrar nu har stängts, i varje fall vänsterut.
Muharren Demirok föreslås till partiledare för centern av en enig valberedning i januari 2023. Bild: centerpartiet.se
Så tillbaka till det resonemang jag inledde med, nämligen skyldigheten för en partiledare att i god tid före sin avgång se till att det finns minst en men helst flera lämpliga kandidater som kan ta över partiledarposten. Det gjorde inte Annie Lööf. Hon skolade inte in Muharrem Demirok i det tuffa arbetet som partiledare. Hon var alldeles för egotrippad för det.
Annie Lööf Bild: centerpartiet.se
Men hon är ingalunda ensam i den politiska nutidshistorien om att bara tänka på sig själv och inte på partiets framtid. Jag har flera andra utmärkta exempel på detta.
När Carl Bildt 1999 avgick som partiledare för moderaterna la han knappast två fingrar i kors för att i förväg ha skolat in en kompetent efterträdare. Partiet valde förre skatteministern Bo Lundgren till partiledare, medan Carl Bildt cyklade iväg till sin bostad på Östermalm.
Bo Lundgren höll inte måttet. Moderaterna gjorde ett katastrofval 2002. Därmed var också Bo Lundgrens dagar som partiledare räknade. Han satt bara som partiledare i fyra år, vilket är ovanligt kort tid för just det partiet.
Men det fanns fler moderater som inte gjorde sitt jobb när det gällde att skola in sin efterträdare. Ett annat exempel är Fredrik Reinfeldt. När Reinfeldt avgick efter valet 2014 fick valberedningen som brukligt är den otacksamma uppgiften att föreslå en partiledarkandidat. Kandidaten hette Anna KinbergBetra.
Hon gjorde sig politiskt omöjlig efter bara några år och tvingades avgå redan den 1 oktober 2017 efter att bara ha suttit som partiledare i två år och nio månader. Nästan svenskt rekord.
Sen till Göran Persson. Han avgick (lite oväntat faktiskt) omedelbart efter valnederlaget 2006. Men dessförinnan hade inte heller han skolat in någon efterträdare på partiledarposten. Det talades flera år tidigare om att Anna Lindh i hemlighet hade utsetts till kronprinsessa men ödet ville något annat. Anna Lindh knivmördades av en vettvilling den 11 september 2003 på varuhuset NK i Stockholm. Hon blev aldrig partiledare.
Efter Göran Perssons avgång fick den politiska veteranen Mona Sahlin ta över partiledarskapet i socialdemokraterna. Varför, vet jag egentligen inte, men jag tror att det även den här gången handlade om kandidatbrist.
Grafik: Elisabet Höglund
Men som alla vet blev inte heller Mona Sahlin långvarig på partiledarposten. Hon tillträdde i mars 2007 och avgick i mars 2011 efter bara fyra år som partiledare. Sen vet alla vad som hände. Sahlin efterträddes av Håkan Juholt eftersom det då var slut på villiga partiledarkandidater – utom Håkan Juholt själv.
Håkan Juholt skulle visa sig bli en parentes i svensk politik men också i det socialdemokratiska partiets historia med sina tio månader på partiledarposten. Bild: Imago-Images.com/köpt bild
Juholts tid på partiledarposten blev inte bara historiskt kort. Den blev också historiskt farsartad. Han tillträdde den 25 mars 2011 och avgick redan den 21 januari 2012, alltså efter blott 10 månader påsin post. Håkan Juholt visade sig inte hålla måttet och gjorde bort sig genom att avslöja allvarliga kunskapsluckor.
Då tog istället Stefan Löfven över rodret för partiet, vann valet 2014 och 2018 och avgick av egen fri vilja 2021 efter nästan tio år som partiledare och sju år som statsminister.
Stefan Löfven tog över efter Håkan Juholt som partiledare 2012 och avgick 2021 av egen fri vilja Bild: regeringen.se
Till skillnad från de flesta andra partiledare var Stefan Löfven noga med att skola in sin efterträdare i god tid före 2022 års val, nämligen den tidigare finansministern Magdalena Andersson. Löfven krattade manegen för Andersson på ett föredömligt sätt.
Stefan Löfven syntes ofta tillsammans med Magdalena Andersson. Bild: Imago-Images.com/köpt bild
Nu sitter Magdalena Andersson i opposition sen den borgerliga treklövern tog över makten efter valet 2022 med stöd av Sverigedemokraterna. Hon var nog den som blev mest besviken idag när Muharrem Demirok tillkännagav sin avgång.
Demiroks utfästelser att Magdalena Andersson skulle bli hans och centerpartiets statsministerkandidat i valet 2026 hade väckt hopp hos Andersson.
Magdalena Andersson under sin tid som statsminister. Bild: regeringen.se
Tillsammans med centern plus miljöpartiet har nog Magdalena Andersson på senare tid drömt om en efterlängtad comeback som statsminister. Dessa förhoppningar grusades idag. Nu får hon leta efter andra samarbetspartners för att kunna regera.
Och det lär inte bli lätt.
”Det lär knappast bli lätt för Magdalena Andersson att hitta en lika tillgiven stöttepelare igen som centerledaren Muharrem Demirok”
