Vad har den svenska journalistkåren presterat under den dryga månad som har gått sen Anna-Karin Hatt den 15 oktober gråtande höll presskonferens där hon meddelade att hon inte längre orkade fortsätta som partiledare för centern?
Då hade hon bara suttit på sin post i 132 dagar. Under den tiden har hon också haft sommarsemester, vilket innebär att den tid hon har varit i aktiv tjänst som partiledare har varit minst en månad kortare.
Det enda journalisterna har lyckats åstadkomma är varit att jamsa med den avgående centerledaren. Med hull och hår svalde medierna det bete som Hatt lade ut som en förklaring till sin avgång. Betet var allt det ”hat och alla de hot” som hade fått henne att fatta beslutet att efter rekordkort tid lämna partiledarskapet för centerpartiet.
Mycket få skribenter har ens försökt ifrågasätta Hatts märkliga motivering till sin avgång. Det är allvarligt eftersom det finns det en risk att mantrat ”hat och hot” om det upprepas tillräckligt ofta riskerar att urvattnas så till den grad att ingen tar det på allvar längre.
Politiker får allt svårare att hantera ”vanlig normal kritik”
Anna-Karin Hatts påfallande vaga förklaring till orsaken bakom hennes avgång lämnar därför stort utrymme för spekulationer. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är det många även inom hennes eget parti som tvivlar på hennes förklaring. Den är dessutom så vagt formulerad att hon slipper redovisa vad det egentligen är som ligger bakom.
För det första kan hon definitivt inte ha utsatts för mer hot och hat än någon annan partiledare eller känd politiker, snarare mindre. Tvärtom är hon en person som under sin korta partiledartid knappast har provocerat de skrikande gatudemonstranterna, de illvilliga twittrarna, de hänsynslösa nättrollen eller de blodtörstiga gamarna.
Anna-Karin Hatt är en ganska alldaglig och till det yttre en tämligen beskedlig person som under sin korta partiledartid knappast kan ha hunnit röra upp särskilt starka känslor hos ”hatarna” och ”hotarna”. Tvärtom har hon varit överraskande osynlig.
Var finns Anna-Karin Hatt? tänkte jag många gånger under hennes korta partiledarperiod. Centerkvinnor brukar ju inte vara tystlåtna av sig.
Hon har även fått intern kritik från sitt eget parti för att hon inte har gjort några profilerade utspel eller kommit med förslag på hur hon ville vrida om partiets politiska kurs i en mera framgångsrik riktning. Hon har legat så lågt politiskt att man knappast har vetat om hon ens fanns på riktigt.
Nej, jag tror inte på förklaringen om hat och hot. Det skrev jag redan i mitt tidigare inlägg om Anna-Karin Hatt den 16 oktober. Det finns sannolikt en helt annan förklaring till hennes oväntade avhopp men ingen journalist har krökt ett finger för att ta reda på vilken denna förklaring är.
Var det personliga skäl som låg bakom? Eller privata? Eller var det så att hon kände att hon inte skulle klara av Kamikaze-uppdraget att bryta den nedåtgående trenden för det borttynande centerpartiet?
Eller var det rentav så att hon hade sagt ja till jobbet och förhandlat till sig en fet fallskärm för att vara på den säkra sidan om det skulle visa sig att hon inte trivdes som partiledare? Då var det ju bara att hoppa av partiledarposten och lösa ut fallskärmen utan att riskera något.
Inom parentes kan jag berätta att jag själv i mitten av 80-talet under en kort period umgicks med en högt uppsatt kvinna inom näringslivet, en kvinna med både hög utbildning och hög svansföring. När jag träffade henne hade hon precis slutat på en stor och känd fondkommissionärsfirma i Stockholm. Hon hade sagt upp sig därifrån och tagit ut ett saftigt avgångsvederlag som hon sen under en tid kunde leva gott på. Redan detta gjorde mig misstänksam.
Hade hon fått sparken? Nej, det verkade inte så. Allt verkade frivilligt.
Strax innan våra vägar möttes hade hon blivit värvad till dåvarande PK-Banken där hon hade fått ett av de finaste jobb man kan tänka sig. Självfallet ingick ett rejäl fallskärm i hennes anställningsavtal med banken. Varje gång hon och jag träffades tog hon upp det där fallskärmsavtalet och sa: ”Jag kanske skulle säga upp mig på PK-Banken och lösa ut den där fallskärmen”.
Det tyckte jag lät konstigt och började undra vad det var för slags person jag hade börjat umgås med. Jag drog mig försiktigt tillbaka från umgänget med henne eftersom jag hade börjat uppfatta henne som en kylig och beräknande person som bara var ute efter att skaffa sig ekonomiska fördelar vart hon än drog fram. Jag vill minnas att hon också lämnade PK-Banken men minns inte exakt när.
Självfallet vill jag inte jämföra Anna-Karin Hatt med den här smarta och ekonomiskt sinnade kvinnan. Med berättelsen vill jag istället visa hur stora möjligheter det finns (och framförallt fanns) att förhandla sig till feta fallskärmar och under långa perioder leva på dessa pengar istället för att arbeta – samtidigt som vanligt folk får slita häcken av sig för att få ekonomin att gå ihop.
Vi har sett åtskilliga exempel på detta under årens lopp. Värst var det under 80- och 90-talen.
Den värste av dem alla var dåvarande chefen för svensk-schweiziska ABB (Asea Brown Bovery), Percy Barnevik. När han slutade sin tjänst på ABB 1996 fick han ett avgångsvederlag på hisnande 900 miljoner kronor. Hela företagarvärlden protesterade, däribland den svenska organisationen Aktiespararna. ABB var ju ett globalt företag.
Till slut var han tvungen att betala tillbaka cirka 500 miljoner av fallskärmen för att inte alltför mycket äventyra sitt eftermäle. Men den hiskliga pensionen hade redan klistrat sig fast på Percy Barneviks rykte.
Anna-Karin Hatt är självfallet inte en sådan person. Hon har ju försäkrat att hon verkligen tänker skaffa sig ett nytt jobb. Och jag tror henne.
När Anna-Karin Hatt valdes till partiledare på extrastämman den 3 maj i år omfamnades hon av jublande centerpartister som i henne såg den stora räddaren i nöden, som en kvinnlig Messias, som en stark och erfaren kvinna som kanske till och med skulle kunna segla upp till de höjder som Annie Lööfs hade nått under hennes storhetstid?
Hatt gav sig själv aldrig tid att visa detta. Mycket talar istället för att hon inte orkade ta den fighten eftersom hon innerst inne visste att hon skulle misslyckas. Och det skulle inte se snyggt ut i hennes i övrigt innehållsrika och mycket imponerande cv:
Sexton olika styrelseuppdrag
Som om det inte vore nog med hög lön och vd-jobb på Almega och LRF hade Anna-Karin Hatt – hör och häpna – mellan åren 2015-2025 dessutom 16 olika styrelseuppdrag, alltså uppdrag vid sidan av sina båda vd-jobb, både som styrelseordförande och som ledamot. Hon var med andra ord nedlusad med uppdrag – och pengar. Se här:
Så vid sidan av sina feta vd-löner kan man anta att hennes otaliga styrelseuppdrag också fyllde hennes bankkonton till bredden. Några ören borde hon väl ha sparat av detta. Att ändå hänvisa till sitt enorma behov av en fallskärm från centerpartiet kan för många te sig magstarkt eftersom Anna-Karin Hatt minst av allt var en fattiglapp.
Sedan undrar jag om hon verkligen hann med sina ”riktiga” jobb på Almega och LRF eftersom sidouppdragen måste ha tagit massor med tid att sköta.
”De som mycket har åt dem skolen mycket varda givet”
Det finns ett uttryck i Bibeln som lyder:
”De som mycket har åt dem skolen mycket varda givet”.
Jag ogillar de moderna och opoetiska bibelöversättningarna och använder därför det bibelspråk som jag fick lära mig i skolan. Orden står att läsa i Nya Testamentet, bl a i Matteus kap. 13:12 och i Lukas kap. 12:48 – för den som vill botanisera ytterligare i denna eviga fråga.
Anna-Karin Hatt är definitivt ett person som har fått mycket av det goda – även om det naturligtvis finns både män och kvinnor som är betydligt rikare än hon. Hon har också haft ett antal politiska uppdrag för centern, bland annat som minister i Fredrik Reinfeldts Alliansregering:
Dessa politiska uppdrag har hon heller inte gått lottlös ifrån. I själva verket fick hon i sin egenskap av statsråd ett avgångsvederlag på 1.5 miljoner kronor när alliansregeringen förlorade valet 2014 och alla ministrarna, inkl. Fredrik Reinfeldt själv, tvingades sluta. Så hon har faktiskt två fallskärmar att glädjas över.
Tillbaka till hennes senaste avgång och märkliga bortförklaringar om hat och hot.
Vad utsattes inte Annie Lööf för? Hon blev till och med utsedd till mordoffer av en högerextremistisk terrorist som knivdödade en kvinnlig överläkare i psykiatri under Almedalsveckan i Visby 2022.
Kvinnan, som hette Ing-Marie Wieselgren, satt i lugn och ro och drack kaffe på en uteservering vid Donners plats i hjärtat av Visby när hon brutalt knivmördades av galningen Theodor Engström mitt på ljusan dag och därtill på ett torg där det vimlade av Almedalsfirande människor.
Allt detta känner Anna-Karin Hatt till. Som politiker och makthavare är man ständigt utsatt – i större eller mindre utsträckning. Ändå hade Hatt ändå totalt missbedömt samhällsklimatet i Sverige. Under de tio år som hon var borta från politiken har samhällsdebatten hårdnat. Ändå verkade hon vara överrumplad av att vissa människor var så ondskefulla.
Alla vi andra har däremot känt till det här hela tiden.
På sin presskonferens den 15 oktober fick Anna-Karin Hatt många frågor om det fanns någon enskild händelse i form av hat eller hot som hade gjort att hon fattade beslutet att avgå efter bara drygt 5 månader på sin post.
Nej, svarade hon. Det fanns ingen enskild händelse som hade utlöst beslutet. Hon hade heller inte polisanmält någon incident. Säpo hade inte fått någon information om att Anna-Karin Hatt hade blivit utsatt för hatbrott eller dödshot. Nej, det var det hårda samhällsklimatet och den oförsonliga tonen i debatten som var orsaken.
Har hon bott under en sten?
Jag ställer mig än en gång frågan om Anna-Karin Hatt har bott under en sten under de senaste tio åren eftersom hon inte tycks ha lagt märke till det allt hårdare samhällsklimatet.
Hur kan hon annars som erfaren och meriterad makthavare med förankring både i politik och näringsliv ha lyckats undgå att Sverige inte längre är något Astrid Lindgrenskt Bullerby-land med röda stugor och glada barn som tumlar om i gröngräset?
Kriminaliteten och dödsskjutningarna har ökat i takt med politikerföraktet och den allt vulgärare tonen på sociala medier. Sociala medier är kaptenerna på de fartyg som ramponerar allt vad ömsesidig respekt, sammanhållning och tolerans heter. Den politiska debatten har varit brunfärgad sen Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010.
Var det först när hon blev partiledare som hon upptäckte detta hat. Eller är man så skyddad i näringslivet att man inte märker vad som händer runtomkring? Ibland verkar det så. Direktörerna lever i sin egen lilla värld där allt bara handlar om att tjäna pengar. Och d ä r har Anna-Karin Hatt lärt sig något.
Det här gör att jag osökt kommer in både på hennes lön som centerledare och hennes fallskärmsavtal med partiet. Häromdagen meddelade hon nämligen att hon avsåg att lösa ut fallskärmen. Eftersom hennes månadslön var 223 000 kronor samtidigt som hennes anställning i centern bara hade vara i mindre än 7 månader säger den enkla matematiken att hon får ut ca 1.6 miljoner kronor. Inte fy skam det heller! 
Anna-Karin Hatt i samband med den partiledardebatt som föregick hennes beslut att avgå. Bild: centerpartiet
Det är självklart inte beloppets storlek som har piskat upp indignationen mot Anna-Karin Hatt. Det är istället den korta tid som hon ägnade åt partiledarskapet i centerpartiet. När hon tillkännagav sin avgång hade hon bara suttit i 132 dagar.
Drar man därtill bort minst 30 dagar för (betald) semester var det inte många dagar som hon hade synts till på centerkansliet. Det är detta som mest upprör folk, inte fallskärmens storlek i sig.
Men det finns en reservation att göra här. Om en partiledare eller en vd regelrätt får sparken från sitt jobb antingen därför att han eller hon inte har lyckats leverera det som uppdragsgivarna hade förväntat sig eller om de har begått lagbrott eller någon annan juridiskt eller moraliskt förkastlig handling så brukar det nästan alltid utgå ett avgångsvederlag, ofta i form av en årslön.
Detta eftersom man tvingas bort. Men Anna-Karin Hatt avgick ju helt frivilligt.
”Jag behöver en omställningsperiod för att kunna landa i en ny verklighet. Därför behöver jag pengarna.”
Anna-Karin Hatt sa upp sig själv helt frivilligt
I Anna-Karins fall handlade det alltså inte om att hon fick sparken av partiet. Hon sa upp sig själv helt frivilligt samtidigt som hon krävde att hennes fallskärm skulle utlösas. Det är inte bara magstarkt utan tecken på en betydande girighet.
Om man som ”vanlig” anställd säger upp sig själv, så inte f-n får man tolv månadslöner i avgångs- vederlag. I bästa fall får man en blombukett. Men andra regler gäller för politikens gräddskikt, som Hatt tillhörde – i alla fall fram till den 13 november.
Anna-Karin Hatt talar om ”en ny verklighet”. Nej, fru Hatt, det finns bara en verklighet, om du inte kryper tillbaka in under din sten igen förstås. Den verkligheten får man lära sig att leva med – eller arbeta för att förändra. Eftersom du nu hoppar av ditt politiska jobb har du försatt den möjligheten.
Men det är alltså inte någon fattiglapp som nu landar mjukt tack vare den generösa fallskärmen. Hon kan nämligen stoltsera med tre tidigare jobb som verkställande direktör i näringslivet.
Under sina år som vd och koncernchef på LRF tjänade hon 330 000 kronor i månaden, förmodligen mer eftersom nämnda belopp avsåg år 2023. Hur mycket hon tjänade som vd på Alecta vet jag inte eftersom det är superhemligt.
Man kan anta att det handlade om ett ännu högre belopp.
Förra torsdagen den 13 november avgick Anna-Karin Hatt formellt vid partiets stämma i Karlstad. Hennes efterträdare är en annan lätt rödhårig, lite fräknig kvinna (varför är alla kvinnliga partiledare i centern lätt rödhåriga och fräkniga?), nämligen riksdagsledamoten Elisabeth Thand Ringqvist, en kvinna som gång på gång har ratats när det har varit dags att välja en ny centerledare.
Thand Ringqvist är för den absoluta majoriteten av svenska folket en fullkomligt okänd person. Det behöver inte betyda att hon inte är kompetent. Tvärtom misstänker jag att Elisabeth Thand Ringqvist kommer att överraska på partiledarposten, inte på grund av någon karisma utan på grund av att hon verkar vara både hårdhudad och målinriktad. Hon kommer säkert inte att ge upp för lite ”hat och hot”, som Anna-Karin Hatt gjorde.
Det ska faktiskt bli spännande att se vad Elisabeth Thand Ringqvist kommer att uträtta. Det hittills bästa med henne är att hon länge har v e l a t bli partiledare. Att v i l j a något kan man komma långt med.
Men tiotusen-kronors-frågan för centerpartiet är vem man tänker regera med efter 2026 års val om partiet sitter kvar i riksdagen. Visserligen ligger partisympatierna idag på futtiga 5 procent men om Thand Ringqvist inte gör bort sig helt kanske hon kan pumpa upp den siffran en aning.
Partiet har ju sagt benhårt nej till samarbete med Sverigedemokraterna – och därmed också till Ulf Kristersson. Vad Elisabeth Thand Ringqvist tycker om att hamna i vänsterfållan under ledning av Magdalena Andersson vet vi ännu inte.
Så till Thand Ringqvists lön som partiledare. Det stormrika centerpartiet var inte lika generöst med att ge Thand Ringqvist en lika fet månadslön som den som Anna-Karin Hatt fick. Se själva:
Medan Anna-Karin Hatt beviljades 223 000 kronor per månad i partiledarlön får Elisabeth Thand Ring-qvist nöja sig med 161 000 kronor, en differens på hela 62 000 kronor. Nåja, inte heller Thand Ringqvists lön är någon svältlön. Hon kommer definitivt att kunna överleva på den.
Till sist: Även när det gäller Anna-Karin Hatts äktenskapliga relationer har hon uppenbarligen varit ombytlig och tröttnat fort. Mellan 1996 och 2020 (fjorton år) hann hon med att både gifta sig och skilja sig tre gånger. Hon har varit gift med Ola Alterå 1996–2002, med Greger Hatt 2009–2012 och med Pierre Sandberg 2019–2020. Med sin senaste make var hon alltså bara gift i ett år.
Jag trodde att det bara var amerikanska skådisar som gifte sig och skilde sig på löpande band men på den punkten har jag tydligen haft fel.