I tisdags, den 6 september, åkte jag ner till Spanien på en resa som jag beställde redan i maj. Man måste ju välja de resor som är billigast och då kan man inte alltid bestämma resdagen själv. Jag ångrar den här resan eftersom jag borde vara hemma istället. Inte bara därför att det nu är blott två dagar kvar till valet men också för att en kvinna som bor ungefär 800 meter från oss häromdagen såg Kalinka utanför sin tomt. Hon var säker på att det var Kalinka eftersom signalementet stämde in till alla delar.

Men jag valde ändå att inte boka av resan. Den gångna sommaren har tärt på mig så till den grad att jag till slut inte kände igen mig själv. Jag avskyr uttryck som ”utbränd”, ”gå in i väggen”, ”drabbas av psykisk ohälsa” etc. Många av de här s k diagnoserna är egentligen inte alls några sjukdomar utan bara beskrivningar av ett visst mående och vissa symptom.

Många tror att en diagnos är detsamma som en sjukdom. Men en diagnos är ingen sjukdom. En diagnos är en benämning på en grupp symptom som ofta förekommer tillsammans. Diagnosen säger ingenting om orsakerna till ett problem, och därför kan man säga att en diagnos förenklar verkligheten och lurar folk. Ändå slänger sig folk med sina diagnoser hit och dit som om det är stolta över dem. Ibland känns det som om en s k diagnos är en innegrej. Den som inte har en eller ett par diagnoser är det något fel på. Ha ha ha!

Jag har ingen diagnos. Jag är inte sjuk. Jag har bara varit så fruktansvärt trött och stressad hela sommaren, dels över Bosses sjukdom, som han aldrig får någon hjälp mot, dels över det grymma öde som i sommar drabbade våra älskade katter. Den ständiga oro jag har burit på har gjort mig handlingsförlamad. Som jag tidigare har nämnt här på mitt blogg känner jag ofta inte igen mig själv. Jag har tappat intresset för allt det som så sent som i våras gav mitt liv mening och innehåll, t ex politiken, den här bloggen, att få skriva och kunna påverka debatten. I sommar har inte detta känts viktigt längre – något som har oroat mig djupt.

Nu ett stycke in i september tycker jag mig känna att mitt gamla jag är på väg tillbaka. Det var därför jag bestämde mig för att göra den här resan till Spanien – trots att rekordvärmen är outhärdlig. Med eftermiddagstemperaturer på uppemot +34 grader och nattemperaturer på +26-27 grader befinner man sig på randen till värmekollaps, uttorkning av hjärnan och en överhettad kropp.

Hör här: Till detta kommer att min luftkonditionering (AC) har varit ur funktion sen ifjol. Det har inte gjort så mycket när jag har varit här och temperaturerna har varit ”normala”  – men i sommar har de inte varit ”normala”.

När jag i tisdags kväll öppnade dörren till min lägenhet slog en vägg av hetta (ingen semla, d v s hetvägg) emot mig. Jag rusade igenom lägenheten, slog upp alla fönster och dörrar och försökte få ut den värsta värmen. Men vad hjälpte det när det var lika varmt ute som inne?

Sen kastade jag mig över AC-anläggningen, d v s de två små termostater som sitter på en vägg i vardagsrummet. Är hela AC-systemet trasigt eller handlar det bara om ett programmeringsfel? Med tiden skulle jag få veta.

Fram till igår kväll, torsdag, kämpade jag – endast med uppehåll för cykelträningen – med den här luftkonditioneringsanläggningen. Jag ringde eller skrev till spanska firmor som jobbade med AC. Inga svar. Jag kontaktade svenskar som brukar bo här och bad dem om hjälp. Inga svar. Jag laddade ner minst 50 manualer över just den här sortens termostater och försökte följa beskrivningarna på de korta youtube-klippen. Jag tyckte att jag gjorde rätt – ändå funkade det inte. Jag stängde av och på funktionerna för AC:n på den stora elpanelen (tidigare proppskåp på svenska). Att stänga av och på ett system brukar ju vara ett bra sätt att få det att fungera igen. Men icke.

Jag provade allt – samtidigt som överhettningen av min egen hjärna och kropp fortskred okontrollerat. Tänk om jag ligger och dör här av värmeslag och ingen hittar mig, tänkte jag.

En sista gång igår kväll – jag tror att klockan var halv 9 – och jag nästan hade gett upp sa jag till mig själv: Elisabet, gör ett försök till. Jag angrep då den andra termostaten, som kallas Airzone och som tydligen var viktigare än allt annat.

Jag stängde av den från nätet och lät den vara avstängd i en kvart. Sen började jag knappa på Airzonen. Jag vet egentligen inte vad jag gjorde. Allt skedde i desperation – TILL PLÖTSLIGT EN RÖD LAMPA BÖRJADE LYSA OCH LUFTKONDITIONERINGEN BÖRJADE BRUMMA!!!

I did it! I did it! I did it!. Det var som en dröm. En mardröm hade förvandlats till en dröm. Jag lyckades själva bubba om i ett ogenomträngligt tekniskt system som jag inte hade en aning om hur det fungerade.

Fortfarande känner jag att pauserna mellan varje gång som AC:n slår till  är för långa. Det behövs ytterligare en omprogrammering men jag väntar lite och ser. I nästa vecka ska det ju bli lite svalare och då kanske jag klarar mig.

Nej, betrakta mig för guds skull inte som ett tekniskt geni! Det var rena slumpen att jag råkade trycka på rätt knappar.

Så till valet i Sverige. Som jag inledde med har den här valrörelsen, som jag följt ganska förstrött, varit obegriplig, barnslig, infantil och synnerligen kontraproduktiv. Sverige står inför en rekorddjup lågkonjunktur. Elpriserna fortsätter att skena. Regeringen har utlovat ersättning till elkunderna. Detta löfte tror jag inte ett dugg på. Det är bara valfläsk som smälter undan så fort valdagen är över.

Fastighetspriserna sjunker, inflationen når tvåsiffriga tal, folk tvingas sälja sina hus därför att de inte klarar att betala elräkningarna.

Kriminaliteten fortsätter att förfasa oss och smutsa ner vårt samhället. Antalet dödssjutningar under de första åtta månaderna i år var rekordhögt.

Detta är bara några exempel på de problem som möter den regeringen som kommer att ta över i höst – vilken regering det nu blir. Magdalena Andersson ska inte känna sig säker på att få regera. Sverigedemokraternas starka frammarsch har gjort det borgerliga blocket starkare. Opinionssiffrorna står och väger. Jämnare än nu kan det knappast bli.

Ändå snackar politikerna mest skit. Ebba Busch visar upp en falukors i en radioutfrågning (!). Vem kan se den. Det är ju  r a d i o!

”Klimatet kräver vår handlingskraft”, säger Annie Lööf på en av de tusentals affischer och annonser från centerpartiet som alla nättidningar, gator och torg är nedlusade med. Vilken handlingskraft? Jag har inte sett någon. Plattityderna på årets valaffischer är häpnadsväckande. Här är ytterligare några exempel på centerns påkostade valaffischer:

Ja, vem tycker inte det. Flummiga löften om att alla problem ska lösas och att allt ska bli bättre, inget annat.

Och Jimmie Åkesson slåss för att stärka storsjöfisket i Östersjön!!! Varför det? Är inte våra andra problem större än så eftersom SD måste stödja yrkesfiskarna. De är ju ändå en utdöende skara. Sluta med fisket i Östersjön! säger jag. Fisken är full med bly, dioxin och andra tungmetallerna efter sekler av farliga miljöutsläpp från industrin längs Östersjön och Bottenhavet.

Det var bara ett axplock ur den flod av dumheter som har strömmat igenom denna valrörelse.

I måndags hade jag trots alla tokerierna tänkt förtidsrösta eftersom jag skulle resa till Spanien dagen därpå. Det finns en lokal i bakom Konsum i Tungelsta där man brukar kunna förtidsrösta. Det gjorde jag förra gången. Jag visste vilket parti jag skulle rösta på och Bosse hade tänkt rösta likadant.

När vi kom fram till den s k vallokalen visade det sig att man hade öppet för förtidsröstning bara några timmar varje tisdag och några timmar på lördag. Det var måndag. På tisdag var jag på väg till Malaga. Visst hade vi kunnat köra flera mil till Brandbergen eller Tyresö eller till kulturhuset i Haning för att rösta men vi orkade inte. Vi sket i röstningen. Jag rev sönder mitt röstkort och kastade pappersbitarna i en papperskorg. Bosse gjorde likadant.

Där förlorade en av de tunga kandidaterna i valet två viktiga röster. Jag fattar inte hur en ort som Tungelsta med sina 4 150 invånare inte kan fixa en lokal för förtidsröstning som inte bara är öppen några timmar på tisdagar och lördagar! Skit, säger jag.

PS: Och så dog Drottning Elizabeth II av Storbritannien igår och försatte det brittiska folket – ja, kanske hela det brittiska samväldet – i svår chock. Här i Sverige sörjer kungavännerna förstås. Kan Drottning Elizabeths död möjligen också påverka det svenska valet? Varför inte. Under tider av svåra katastrofer (i varje fall i Storbritannien) så brukar folket sluta upp kring sittande regering, d v s i det här fallet Magdalena Andersson. Skulle Elizabet II:s död gynna svenska Magda? Possibly.

Men Magdalena Andersson förlorade å andra sidan två viktiga röster från Tungelsta häromdagen, när lokalen för förtidsröstning var stängd.

Till sist några söta bilder på vår nya katt Ingrid som idag passade på att riva ner alla blomkrukor i hela huset och leka med krukorna medan blomjorden spriddes över golv och äkta mattor.

Vi hörs snart igen!