Det är det svenska politiska etablissemanget, tjänstemannaeliten och stora delar av den svenska journalistkåren som bär huvudansvaret för den gängkriminalitet och den klankultur som vi ser i Sverige idag och som har odlats fram under en längre tid.

Visserligen förekommer kriminalitet och klanstyre i många andra länder, till exempel i Tyskland, men Sverige slår mångdubbla internationella rekord när det gäller mord och gängskjutningar. Hur kan detta komma sig i ett så välordnat land som Sverige, där välfärdssystemet är så väl utbyggt att alla har möjligheter att ta del av det och få hjälp? Ja, kanske är det just därför.

Ett alltför generöst välfärdssystem lockar till sig bedragare och fuskare.

Att många utländska ligor, klaner och andra kriminella grupperingar i så stor utsträckning har sökt sig till Sverige beror på oss själva och vår egen blindhet.  Sverige har alltid haft en generös flykting- och invandringspolitik. Vi har välkomnat människor från förtryckta regimer och krigshärjade länder – och det med all rätt. Vi har faktiskt haft råd att hjälpa dessa människor.

Men samtidigt har det slunkit in kriminella element som enbart har sökt sig till Sverige för att kunna begå brott och utnyttja det svenska välfärdssystemet. Så var det väl inte tänkt från början men så har det blivit. Det finns otaliga exempel på detta.

Hur har då detta tillåtits fortgå under så många år utan att någon har ingripit med kraft? Jo, många människor har faktiskt under årens lopp reagerat och slagit larm men den politiska eliten och journalistkåren i skön förening har hela tiden bromsat. De har viftat bort visselblåsarna som invandrarhatare med grumliga motiv. Vad vi under alla år har sett är ett offentligt förnekande av att de här problemen har funnits.

Länge påstods det att invandrare inte alls var överrepresenterade bland kriminella. Det var en statistisk felsyn. Och om det ändå var sant så berodde det på att invandrarna samlades i de så kallade utanförskapsområdena och drabbades av fattigdom, social utslagning, otillräcklig utbildning och arbetslöshet. Så sent som de senaste dagarna har statsminister  Stefan Löfven förklarat att gängkriminaliteten i stor utsträckning har berott på trångboddhet.

Detta är naturligtvis nonsens. Felet är istället hans eget och hans politiska företrädares på statsministerposterna, inte minst de socialdemokratiska. Det har varit fult och politiskt inkorrekt att påstå att invandrare är mer kriminella än andra. Det har varit omoraliskt att påstå att invandrare fuskar till sig bidrag i större omfattning än andra. Det har varit omoraliskt att hävda att kriminaliteten har varit en livsstil som vissa unga killar med invandrarbakgrund  har valt helt frivilligt. Istället har det varit synd om de stackare som har hamnat i kriminalitet.

Problemen har förminskats eller förtigits. De som  har vågat lyfta fram problemen har misstänkliggjorts och anklagats för att vara kryptorasister, ja till och med nazister.

Förtigandet och tystnadskulturen i Sverige har därför blivit den bästa tänkbara grogrund för gängkriminalitet, bedrägerier inom välfärdssektorn, skjutningar, sprängningar och kriminella nätverk och familjer som har kunnat styra och ställa i förorterna utan att någon har vågat protestera eller vittna mot dem.

Vi svenskar, i varje fall många av oss, har oss själva att skylla. Vi har varit naiva. Vi har odlat en snällhetskultur som har förbytts i en bedrägerikultur. Godheten och snällheten har alltid fått stå överst på den svenska dagordningen. Vi skulle inte misstänkliggöra någon. Istället var det synd om de unga kriminella som hamnade i nätverken och blev lydiga redskap åt bossarna.

Sverige har blivit offer för sin egen godhet. Och sin egen godtrogenhet. Det är absurt att behöva uttrycka sig på det här sättet men så är det. Den som har försökt föra en konstruktiv och upplysande debatt om kriminaliteten har tystats ner och misstänkliggjorts.

Nu har äntligen locket lyfts av från den kokande grytan. Nu talar polisen öppet om klaner och kriminella nätverk som hittills har kunnat härja fritt därför att polisen inte har varit där. Nu ser vi hur statsminister Stefan Löfven varje dag tvingas göra den ena reträtten efter den andra från sin gamla ståndpunkt att allt i Sverige är bra och gängkriminaliteten är något som illvilliga människor förstorar upp för att skrämma oss och skaffa lätta politiska poäng åt Sverigedemokraterna.

Det är tragiskt att vi har så svaga politiska ledare i vårt fina land. Det är tragiskt att Sveriges tidigare goda rykte och ställning som socialt föregångsland har svärtats ner genom vår egen förskyllan.

Sverige har varit som de tre japanska aporna. Den ena apan håller för sina öron. Den andra håller för sina ögon och den tredje håller för sin mun. Denna världsberömda och urgamla japanska bild uttrycker mottot att ”inte se något ont, inte höra något ont och inte säga något ont”.

Säg ingenting för då har du ingenting sagt.

Frågan är om vi hinner stoppa kriminaliteten, fusket, morden och sprängningarna? Frågan är om det kanske inte redan är för sent? Vi hade tid att göra något för 10-20 år sen men nu har kriminaliteten och gängkulturen etablerat sig så fast i vårt samhälle att den kanske inte går att rubba.

Många, inklusive statsministern, erkänner nu att den stora migrationen till Sverige är en av förklaringarna till den omfattande kriminaliteten. Detta kan säkert delvis vara sant även om många av de migranter som har kommit till Sverige är allt annat än kriminella utan istället goda svenska medborgare eller blivande svenska medborgare.

Visst kan vi stänga gränserna helt och hållet. Detta är dessutom lätt att säga i tider när trycket från flyktingströmmarna är så lågt som det är just nu. Men det hjälper föga att stoppa nya migranter när problemen redan finns inom vårt eget lands gränser.

Det är gårdagens misstag och felaktiga beslut som har skapat dagens problem.