Moderatledaren Ulf Kristersson framstod idag som en minst sagt ynklig figur när han på en presskonferens tvingades meddela att han har misslyckats med att bilda den regering som talmannen har gett honom i uppdrag att göra. Det blev en högst pinsam tillställning även om beskedet absolut inte var oväntat, snarare tvärtom.

Ulf Kristersson åtog sig en uppgift som han egentligen bara kunde misslyckas med när han på talmannens begäran för knappt två veckor sen åtog sig jobbet att försöka bilda regering. Eftersom de fyra allianspartierna inte är det största blocket och dessutom har frånsagt sig allt stöd från Sverigedemokraterna, så var det inte många som trodde att Kristersson skulle lyckas. Dessutom är hans eget parti det parti som förlorade mest väljarstöd i valet. Han gick som en förlorare in i uppgiften att sondera fram en regeringslösning. Det är ingen bra förutsättning.

Ulf Kristersson är starkt bunden av sin ideologi. Han har tydligt sagt ifrån att han aldrig kan tänka sig att bilda en koalitionsregering med Socialdemokraterna, något som många politiska tyckare, däribland jag själv, skulle se som en stor politisk framgång och ge Sverige en mycket stark regering.

Sedan har hans alliansvänner, framförallt Annie Lööf, gjort vad hon har kunnat för att sabotera Ulf Kristerssons regeringsbildningsarbete. Hon har flera gånger klampat omkring som en elefant i en porslinsbutik, gett motstridiga besked och varit allmänt omdömeslös.

I och med att Kristersson nu kastar in handduken är det svårt att se att en stabil borgerlig regering skulle kunna bildas under den här mandatperioden, försåvitt de borgerliga inte plötsligt vänder på en femöring och accepterar stöd från Sverigedemokraterna, något som dock inte är särskilt sannolikt.

Vad händer nu? Jo, talman Andreas Norlén kommer i morgon att göra nya sonderingar bland de övriga partiledarna för att se om någon av dessa skulle vara beredd att åta sig det dödsdömda uppdraget att ge Sverige en regering. Flera av dessa sonderingar kommer bara att bli formella och ett spel för galleriet.

Med 99 procents säkerhet kan jag säga att den person som talmannen inom något eller några dygn kommer att ge uppdraget att försöka bilda regering är socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven. Alltså samme person som riksdagen för bara några veckor en röstade bort från statsministerposten. En politisk piruett som uppenbarligen inte tycks betyda något längre.

Har då Stefan Löfven bättre förutsättningar än Ulf Kristersson att sy ihop en fungerande regering? Ja, jag tror faktiskt det, men det förutsätter att vissa andra partier lägger den poltitiska demonstrationspolitiken åt sidan och på fullaste allvar går med på att ingå i en koalitionsregering med socialdemokraterna. Den partiledare jag först tänker på här är förstås Annie Lööf. Hon har hela hösten pläderat för ett samarbete över blockgränserna även om hon samtidigt har haft den något dåliga smaken att ibland säga tvärtom.

Det finns ett regeringsunderlag i riksdagen som Stefan Löfven skulle kunna luta sig tryggt mot. Det är en regering över blockgränserna bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och möjligen även Liberalerna. En sådan fyrpartiregering skulle tillsammans få 167 mandat i riksdagen. Med parlamentariskt stöd från vänsterpartiet (som dock inte kommer att ingå i denna regering) blir övervikten i riksdagen inte mindre än 195 mandat, alltså en mycket stark konstellation. Den skulle inte kunna vältas omkull av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i skön förening, eftersom dessa tillsammans bara kommer att ha 154 mandat.

Nu hänger det alltså på Annie Lööf och kanske även på Jan Björklund på den borgerliga sidan om en så här stark regering skulle kunna bildas. Det handlar bland annat om att Lööf/Björklund accepterar passivt eller aktivt stöd från vänsterpartiet. Annars blir inte heller den här regeringskonstellationen tillräckligt stark. Utan stöd från (V) får en fyrpartiregering över blockgränserna bara 167 mandat och det räcker inte för politisk majoritet.

Trots att Stefan Löfven faktiskt har ganska goda möjligheter (i varje fall teoretiskt och matematiskt) att bilda en stabil regering så kommer han med djup bävan och oro att åta sig det här sonderingsuppdraget. Samtidigt inser nog Stefan Löfven att det snart är dags att sluta dribbla och istället se till att Sverige får en regeringsduglig regering. Det vet Löfven. Det vet också Annie Lööf och Jan Björklund.

Eftersom den borgerliga alliansen nu de facto har spruckit behöver de båda mittenpartierna inte längre bry sig om vad moderaterna och kristdemokraterna säger, ännu mindre vad Sverigedemokraterna tycker, eftersom en sådan här regeringskonstellation definitivt skulle vrida det politiska vapnet ur händerna på Jimmie Åkesson och hans kamrater.

Skulle Löfven misslyckas också, ja då förtjänar det politiska Sverige inte det ansvar som väljarna har gett sina partier. Internationellt skulle Sveriges ledande politiker framstå som en samling tomtar utan vilja och förmåga att ta ansvar, att bryta tabun och att låsa upp hittills oupplåsta ideologiska bindningar.

Skulle Stefan Löfven däremot lyckas, ja då kommer han att gå till historien som den förste svenske partiledare som lyckades bryta upp blockpolitiken. Och det är stort, mycket stort.