Hela den internationella skidskyttevärlden hade sett fram emot den gångna helgens svenska skidskyttepremiär i Idre i Dalarna. Men det var inte för att få titta på Hanna Öbergs eller Mona Brorsons eller Sebastian Samuelssons framfart i spåret eller nollskytte på skjutvallen. Nej, inte alls.

Det var för att få se hur Stina Nilsson skulle klara av sitt livs första riktiga skidskyttetävling. Stina Nilsson hoppade ju i vintras av längdåkningen för att fullt ut satsa på en helt ny sport, nämligen skidskytte.

Den som tror att skillnaden mellan längdsprint (som var Stinas specialitet) och skidskytte bara är några gevärsskott bort misstar sig. Det handlar om två helt skilda idrottsgrenar. Visserligen tar man sig i båda sporterna fram på skateskidor men det är den enda gemensamma nämnaren.

En skidskytt ska dessutom till fullo behärska även en helt annan idrottsgren, nämligen skytte, och det inte vilket skytte som helst. Det räcker inte att ha skjutit några älgar på hösten för att bli en bra skidskytt. Kämpande mot maxpuls och bendarr på skjutvallen ska skidskytten dessutom pricka in fem skott och sen fem igen och sen kanske ytterligare tio skott.

Dessutom ska skidskytten kämpa mot en ofta brutal vind som rycker tag i geväret. Till råga på allt finns det risk för dimma och dålig sikt som inte gör skjutningen enklare.

Precis sådana var förhållandena i Idre i helgen. De sämsta tänkbara för en nybörjare som Stina Nilsson, alltså. Lördagens korta sprint med två skjutningar gick OK. Det blev tre bom men placerade ändå Stina Nilsson på elfte plats. Hon var överlycklig. Även jag tyckte att hon fick en lyckad start.

Men sprinttävlingen i lördags var inte särskilt utslagsgivande. Stina kunde då kompensera sina bommar med snabb skidåkning. Men det gick inte i söndagens distanslopp. Här handlade det om en längre distans, med fyra skjutningar och med 45 sekunders tidstillägg för varje bommat skott.

Stina sköt tio bom av tjugo möjliga. Det var inget bra resultat. Det visade att hon har en oändligt lång väg att gå innan hon får chansen att åka en ”riktig” världscuptävling. Hon kommer inte att få något snabbspår in i världscupen.

Jag anser att de flesta sportjournalisterna i Sverige har grovt överskattat Stina Nilssons möjligheter att snabbt bli en lysande skidskytt. Även om man som Stina har radat upp seger efter seger, guldmedalj efter guldmedalj, i längdsprint, så är denna gren väsensskild från skidskytte, som inte bara är en sport utan två.

Stina Nilsson är en utpräglad sprintåkare. Med det menar jag korta sprintlopp på mellan 1,5 till 3 km som tar cirka 3 minuter att köra. Stina Nilsson hade en särpräglad styrka i skidsprint: När hon kom till en brant uppförsbacke på sista varvet satte hon in en våldsam attack i slutet av backen och såg till att vara först över krönet.

Då kunde hon i ensamt majestät susa utför utförsbacken utan att några konkurrenter hann komma in i suget efter henne. Hon fick alltid ett rejält försprång och detta försprång bar hon med sig ända in i mål.

Det har varit denna taktik, denna explosivitet, denna förmåga att sätta in attackerna vid exakt rätt tidpunkt som gjorde Stina Nilsson till den mest segerrika längdsprintåkaren i världen. När hon vräkte sina 68 kg utför backen fanns det ingen konkurrent som hade en chans.

I skidskytte finns inga av dessa moment. Som skidskytt måste man självfallet vara snabb på skidorna men det handlar inte om någon sprintåkning à la längdsprint även om en av grenarna i skidskytte kallas just sprint. Men sprint för damer handlar om två skjutningar (en ligg och en stå) på en 7,5 km lång bana.

Själva skjutningen är A och O. Den som kan pricka tjugo skott på ett distanslopp har stora chanser att vinna. Men Stina Nilsson lyckades bara pricka in tio av de tjugo skotten och hamnade  långt ner i prislistan –  på 27:e plats. Eftersom varje skott i ett distanslopp kostar en tilläggsminut till den totala tiden tiden finns det ingen chans i världen att köra in så många tilläggsminuter hur snabb man än är i spåret.

Stina Nilsson var snabb som längdskidsprint. Men som distansåkare (som det oftast handlar om i skidskytte) har hon aldrig nått toppen. Hennes styrka har varit sprinten. Hennes stora utmaning har varit distansåkningen.

När hon förra vintern insåg att hon inte skulle bli någon bra distansåkare och kunna konkurrera med Therese Johaug, Frida Karlsson och Ebba Andersson och när hon dessutom upptäckte att hon inte längre vann ens sprintduellerna så valde hon att söka sig till en helt ny sport: skidskyttet. Jonna Sundling, Johanna Hagström och inte minst Linn Svahn var plötsligt bättre på längdsprint än Stina Nilsson.

Det var djärvt av Stina att byta sport. Det var överraskande. Det var tufft. Jag kan bara hoppas att Stina, som idag är 27 år gammal, orkar uthärda alla de år på skjutvallen som krävs för att bli en bra skytt. Efter gårdagens nederlag på distansloppet sa hon att hon nu måste åka hem och ”fila på detaljerna”.

Det är nog inte bara detaljerna hon måste fila på. Hon måste lära sig att hantera ett gevär från grunden, hantera hårda sidvindar, dålig sikt, darriga ben och ett gevär som kanske inte alltid gör som hon vill.

Helgens skidskyttepremiär visade att man inte blir en skidskytt av världsklass på några månader. Det är ett långt och mödosamt arbete. Till och med rutinerade skidskyttar som Elisabeth Högberg, Anna Magnusson och Emma Nilsson som har kämpat med sitt skytte i många år har idag svårt att ta sig in i A-landslaget. Och då har de ändå hållit på länge med sin sport.

Stina Nilsson kan kanske bli en duktig skidskytt, Men för henne gäller det att orka härda ut under alla år av hård skytteträning och alltför många bommar som krävs för att bli en skidskytt i världsklass. Hon är långt ifrån denna position idag. Det var inte så enkelt som många trodde.

Jag hoppas att hon orkar härda ut. Än så länge lever hon på sin fantastiska vilja och glittrande entusiasm. Hon ler även när hon skjuter tio bom. Men ler hon om fyra år när kulorna fortfarande inte hamnar där de ska på skjutvallen?

Lycka till i alla fall, Stina Nilsson!