Charlotte Kalla är just nu världens bästa kvinnliga skidåkare. Det visade hon med emfas under helgens världscuppremiär i finländska Ruka. Det var särskilt med dagens jaktstartslopp som Kalla visade att hon är i bättre form än på många år, kanske lika bra som 2008 när hon bl a vann den prestigefulla Tour de Ski.

Inför dagens jaktstartslopp fick Kalla starta först eftersom hon ledde minitouren i Ruka efter helgens tävlingar. Knappt 3 sekunder efter henne startade Marit Björgen. Alla räknade med att Björgen snabbt skulle åka upp Kalla för att dessa två sedan skulle göra sällskap under resten av loppet.

Så skedde också. Marit Björgen har redan visat en storstilad skidform och många, inklusive jag själv, var nog lite oroliga för att Björgen i vanlig ordning skulle åka ifrån Charlotte Kalla strax före mål och vinna minitouren i Ruka.

Det blev inte alls så. Istället var det Charlotte Kalla som en dryg kilometer före mål och i den hårdaste uppförsbacken plötsligt bara åkte ifrån Marit Björgen. Det var en vidunderlig syn att se hur Björgen tappade meter efter meter på Kalla. Björgen gjorde allt hon mäktade med för att köra ifatt men lyckades inte.

Det blev istället Charlotte Kalla som krossade mållinjen först av alla. Aldrig har jag sett henne så lycklig. Jag vet hur hon tänkte: All hennes plågsamma träning inför den här OS-säsongen hade burit frukt. Nu var hon i den form hon ville vara.

Det var så underbart roligt att få se Charlotte Kalla vinna på det här mästerliga sättet. Ingen trodde att hon någonsin skulle klara av att köra ifrån Marit Björgen, en kvinna som nästan aldrig har tagit stryk i en skidtävling, i varje fall inte sen Therese Johaug lämnade scenen. Men det gjorde Charlotte Kalla.

Tyvärr blev Charlotte Kalla det enda riktigt starka ljuset på en ganska mörk svensk skidhimmel denna första världscuphelg i norra Finland. Både Ida Ingemarsdotter och Stina Nilsson får i och för sig godkänt men den här dagen orkade ingen av dem att hålla de bästa åkarna bakom sig. Stina Nilssons insatser i fredagens sprinttävling var naturligtvis precis som de brukar – nämligen utmärkta. Hon vann ju sprinten i övertygande stil.

På herrsidan ser det i år för svenskt vidkommande mycket dystert ut. Varken Calle Halvarsson eller Marcus Hellner pallade för trycket utan fick nöja sig med ganska mediokra placeringar i dagens jaktstartslopp. Det känns som om ingenting egentligen har hänt för de svenska skidherrarna sen tidigare säsonger. Sverige har ingen stor manlig skidåkare längre, i varje fall inte som det ser ut idag.

Det är istället Norge och Ryssland som sätter standarden. Norges nya stjärnskott, Johannes Kläbo, har redan axlat Peter Northugs fallna mantel som Norges skidkung, även om Martin Johnsrud-Sundby i söndagens tävling visade upp lite grand av sin forna storhet.

Det märkliga är att det är Charlotte Kalla, hon som under två års tid har stått utanför det svenska skidlandslaget, hon som har tränat ensam tillsammans med sin personlige tränare Magnus Ingesson, hon som inte har uppburit några pengar från skidförbundet eftersom hon obstruerat och valt att träna efter sitt eget huvud, det är denna Charlotte Kalla som är bäst i Sverige idag!

Vad lär man sig av detta? Jo, naturligtvis att Charlotte Kalla är en idrottskvinna utöver det vanliga, som orkar träna ensam och hårt, som vågar gå sina egna vägar och som litar på sig själv och på sin tränare. Men vi lär oss också att Svenska Skidförbundet tyvärr inte lyckas odla fram skidåkare av yppersta världsklass längre. Det betyder inte att Stina Nilsson eller Calle Halvarsson ska lämna landslagsträningen och öppna eget. Nej, det är skidförbundets ledning som måste lära sig läxan.

Visserligen har satsningen på unga tjejer inom skidsporten gett ett visst resultat i år även om de stora framgångarna (utöver Charlotte Kallas) hittills har uteblivit.

Men på herrsidan ser det rent ut sagt bedrövligt ut. Sverige kör med samma laguppställning som man haft under de senaste fem åren: Calle Halvarsson, Marcus Hellner, Daniel Richardsson, Teodor Peterson, Jens Burman och några till.

Den svenska skidledningen har t ex inte lyckats få fram en enda ny svensk megastjärna i klass med Norges 21-årige storåkare Johannes Kläbo. Ingen av de unga killar som landslagsledningen har satsat på har hittills visat att de är kommande storstjärnor i spåren.

Detta är inte bra – särskilt inte som OS avgörs om drygt två månader.