Det kan väl knappast ha undgått någon att den politiska och ekonomiska världsordningen har stjälpts över ända under den vecka som har gått sen amerikanska specialstyrkor den 3 januari slog till mot Venezuela, kidnappade landets illegitime president Nicolás Maduro och dennes hustru, förde paret till New York, där de ställdes inför en federal domstol anklagade för ”narkotikaterrorism”.

I ett enda slag visade Donald Trump hur enkelt det var att köra över folkrätten och hela det internationella regelverk som styr världsordningen. Därmed satte Trump också standarden för hur andra globala stormakter som t ex Ryssland och Kina kan agera i framtiden, något som är djupt illavarslande.

Och allt detta är en enda mans verk, nämligen USA:s president Donald Trumps.

Vi har sett det förut – många gånger. Rysslands folkrättsvidriga och fullskaliga invasion i Ukraina och Kinas krav på att ta över Taiwan är bara några exempel. Inte minst Donald Trumps historiska förebilder är skrämmande. Jag tänker då på Adolf Hitler och Nazi-Tyskland, den nutidshistoriens värsta exempel på en politisk ledare som var besatt av att lägga under sig stora delar av Europa och Sovjetunionen, utrota hela folkslag och utplåna alla motståndare.

Adolf Hitler var besatt av målet att Tyskland skulle utöka sitt ”livsrum”, sitt ”Lebensraum”, som det heter på tyska. Hitlers ”Lebensraum” var det centrala inslaget i den nazistiska ideologin som slogs fast redan 1920 i det Nationalsocialistiska Tyska Arbetarepartiets (NSDAP) 25-punktsprogram. Där stod det i klartext:

Det tyska livsrummet skulle framförallt erövras österut – och det med våld. Men det gick inte så bra som Hitler hoppades. Hans befälhavare på östfronten hade missat en avgörande faktor: den ryska vintern. I det berömda men fasansfulla slaget vid Stalingrad 1942/43 var det 760 000 tyska soldater ur Tysklands 6:e armé som dödades eller frös ihjäl. Antalet ihjälfrusna soldater steg i takt med att vinter- temperaturen sjönk.

Sovjetunionens förluster blev ännu större: 1 miljon ryska soldater fick sätta livet till, en dyrköpt seger för Sovjet. Tyskarna tvingades kapitulera och fly med svansen mellan benen. ”Operation Barbarossa”, som invasionen hette, blev ett gigantiskt fiasko för Adolf Hitler.

Slaget vid Stalingrad har beskrivits som världens längsta och blodigaste slag. Det har också benämnts som ”världshistoriens största slaktbänk”.

Så kan det gå om man tar för mycket mat i munnen.

Är då USA:s president Donald Trump ”den nye Hitler”? Att påstå det är förstås att gå för långt. Olikheterna och skillnaderna är enorma – men likheter finns. Den senaste tiden har präglats av återkommande krav på amerikanska territoriella och ekonomiska erövringar från Donald Trumps sida.

När det gäller amerikanska territoriella erövringar räcker det med att läsa vad som står i USA:s nya Säkerhetsstrategi som antogs i fjol för att förstå vad det handlar om. Om någon skulle ha missat detta så har ni Donald Trumps och USA:s expansionsplaner i svart på vitt:

När det slås fast att”USA ska återställa amerikansk överlägsenhet på västra halvklotet (”den västliga hemisfären”, min anm.) och sin tillgång till viktiga geografiska områden” finns det all anledning till oro. Donald Trump har under lång tid inte försatt ett enda tillfälle att framhålla USA:s territoriella ambitioner.

Och det har inte bara handlat om Venezuela. Det som nu är Europas värsta mardröm är Donald Trumps avsikter att ta över Grönland.

Att kidnappa Venezuelas diktator Nicolás Maduro och hans hustru var bara det första steget i en större erövringsstrategi. Kidnappningen skulle ge sken av att Trump och USA i sann demokratisk och altruistisk anda ville befria det hårt prövade venezolanska folket från en socialistisk diktator som hade terroriserat sina medborgare ända sen han tillträdde 2013 och enligt Trump smugglat narkotika i stora mängder.

Uröver sitt förakt för mänskliga och demokratiska rättigheter raserade Nicolás Maduro genom grova försummelser hela den venezolanska ekonomin, inklusive oljeindustrin. Han gjorde miljontals människor arbetslösa och fattiga. 20 miljoner venezolaner lever idag i flerdimensionell fattigdom och humanitär nöd med bristande tillgång till mat och läkemedel. Med en inflation på 220% i slutet av 2025 förvärrade Nicolás Maduro en redan katastrofal humanitär situation.

Tidigare var Venezuela ett av Sydamerikas rikaste och mest välmående länder. Idag är landet ett konkursbo.

För att inte tala om Nicolás Maduros förakt för demokratiska fri- och rättigheter. Den före detta busschauffören och fackföreningspampen Maduro undertryckte allt politiskt motstånd. Journalister och oppositionella medborgare fängslades om de ifrågasatte regimen. Till detta kommer att Maduro med hjälp av dekret och valfusk klamrade sig fast vid makten i år efter år.

Under Maduros presidentskap klassificerades Venezuela som en icke-fri auktoritär stat med all makt koncentrerad till presidenten och regeringen. Venezuela klassas som ett av världens minst demokra- tiska länder.

Maduros diktatoriska styre kännetecknades av valfusk, brott mot mänskliga rättigheter, korruption, censur och svåra ekonomiska umbäranden för folket. Organisationen Human Rights Watch har anklagat Maduros administration för rättsvidriga avrättningar av tusentals venezolaner. 8 miljoner människor har tvingats fly från sitt land på grund av den ekonomiska kollapsen.

Så det var i sanning ”rätt person” som USA kidnappade. Problemet var bara att USA samtidigt bröt mot folkrätten, något som Donald Trump med rätta har fått hård kritik för från många håll.

Med tanke på vilken sorts makthavare Nicolás Maduro var är det lätt att få blandade känslor visavi den amerikanska interventionen i Venezuela. Attacken var ju å ena sidan ett klart brott mot FN-stadgan och all internationell rätt. Å andra sidan ”befriade” USA Venezuelas folk från en kriminell och korrupt envåldshärskare. Som bedömare känner man sig som åsnan mellan hötapparna.

Men när världen förstod att Donald Trumps verkliga avsikter bakom attacken mot Venezuela inte alls var att befria Venezuelas folk fick många en dålig smak i munnen. USA installerade inte alls någon demokratisk president efter envåldshärskaren Maduro. Istället upphöjdes Nicolás Maduros vicepresident till president. Det är alltså fortfarande den gamla Maduro-regimen som styr landet – men utan Nicolás Maduro.

Varför blev det så? Jo, Trump hade aldrig någon avsikt att omvandla Venezuela till ett fritt land med respekt för mänskligattigheter, tryck- och yttrandefrihet och ett fungerande demokratiskt system. Det visade sig istället att det ”bara” var Venezuelas oljetillgångar som Trump var ute efter.

Venezuela är världens mest oljerika land. Landets oljereserv är större än Saudiarabiens och USA:s  oljereserver tillsammans – och det vill inte säga lite. Den reserven ska amerikanska oljebolag nu få tillgång till enligt Donald Trump.

”Vi kommer att låta våra mycket stora amerikanska oljebolag, de största i världen, gå in, spendera miljarder dollar, laga den svårt trasiga infrastrukturen för oljan och börja skapa intäkter åt Venezuela”, påstod Trump.

”Vi kommer att använda olja”, fortsatte han. ”Vi kommer att ta olja. Vi kommer att få ner oljepriserna. Vi kommer att sälja mycket olja och ge pengar till Venezuela.”

’”Vi kommer att sälja stora mängder olja till andra länder, mycket större än Venezuela lyckades med, eftersom de inte kunde producera särskilt mycket på grund av den usla infrastrukturen,” utlovade Trump och fortsatte:

”Vi ska tjäna mycket pengar”.

Trump hävdar att det nu i praktiken är USA som styr Venezuela – kanske för flera år framöver. En viktig effekt av det blir att de amerikanska i oljejättarna nu enligt Trump ska kunna återvända, modernisera och utveckla Venezuelas oljeindustri som idag är inte mindre än ett moras.

Men USA:s president glömde en liten liten detalj när han så storstilat avslöjade sina planer för en chockad värld,  nämligen att kolla med de amerikanska oljebolagen själva om de överhuvudtaget var intresserade av att investera i den venezolanska oljan. Det borde han ha gjort.

Natten till i lördags svensk tid bjöd Donald Trump därför in representanter för USA:s största oljebolag till ett möte i Vita Huset. Bland de inbjudna fanns chefer från Exxon, Shell, Chevron och Conoco. Det enda av dessa bolag som har verksamhet i Venezuela är Chevron. 

Men mötet blev ett fiasko för den amerikanske presidenten. De hurrarop från oljeindustrin som Trump hade räknat med uteblev helt. Istället var kommentarerna från de höga oljecheferna återhållsamma – för att inte säga negativa.

Så här beskrev Exxons vd Darren Woods läget i Venezuela:

”Venezuela är för närvarande oinvesteringsbart.”

Han hänvisade dels till de politiska riskerna med att investera i Venezuela. Dessutom hade Venezuela tidigare lagt beslag på amerikanska tillgångar, något som sågs som ett stort svek.

Oljebolaget Chevron och några andra bolag visade ett visst intresse – men bara om Washington kunde garantera säkerheten och ge bolagen juridiskt skydd och finansiellt stöd. Chevron, det enda amerikanska oljebolag som idag har verksamhet i Venezuela, ville först ha tillstånd från USA:s regering innan de kunde öka produktionen.

Alla oljebaronerna var överens om att det skulle krävas enorma investeringar och att de amerikanska oljebolagen behövde tid för att kunna genomföra dessa investeringar.

Så den storsatsning på oljeborrning i Venezuela som Trump hade sett framför sig uteblev, i varje fall för tillfället. Donald Trump tvingades lämna mötet utan några löften om investeringar. Trumps mål om 100 miljarder dollar i nya oljeinvesteringar i Venezuela är ännu långt ifrån verklighet.

Kanske hade även Donald Trump under natten mellan fredag och lördag redan mött sitt Stalingrad.

Men det är inte bara Venezuelas olja som Donald Trump vill komma åt. Hans expansionistiska ambi-tioner är större än så. Han har hotat flera andra länder i Latinamerika, uttalat sig föraktfullt om deras ledare och uttryckt sig på ett sätt så att man kan ana att han gärna skulle vilja införliva dessa länder i sitt ”Lebensraum”. Titta på den här kartbilden:

Förutom på Venezuela har Trump även kastat sina blickar på Venezuelas grannland Colombia, världens största exportör av kokain. Han har till och med anklagat Colombias folkvalde president för att vara involverad i kokainaffärerna.

Trump har också sagt sig vilja ta över Panamakanalen som förbinder Atlanten i öster med Stilla havet i väster. Panamakanalen är en av de viktigaste transportvägarna för världshandeln. Uppemot 14 000 fartyg passerar varje år genom kanalen. Att äga Panamakanalen skulle inte bara skapa kontroll över världshandeln och vilka fartyg som passerar. Kanalen är också en viktig inkomstkälla för det land som förvaltar den.