På samma sätt som himlen öppnade sig en aning i morse och släppte fram både lite av det blå och lite av solljuset så känns min och vår situation idag lite lättare än tidigare. Den senaste tidens mörka och deprimerande höststämning förbyttes under några timmar idag till en explosion av ljus.

Det är dessutom den 30 november idag, dagen då Anders har namnsdag. Grattis, Anders!

Ett gammalt talesätt lyder: ”När Anders slaskar så braskar julen”. Det betyder att när det är vått, slaskigt och plusgrader utee den 30 november så blir det vinter och minusgrader på julafton. Själv tror jag inte på detta ordspråk eftersom det så många gånger har visat sig att det inte stämmer. Vädret är oförutsägbart och slumpmässigt. Ändå hoppas förstås både jag och alla andra på en vit jul.

Flera av de trogna läsare av min blogg har bett mig berätta hur det har gått, både med Ingrids tillfrisknande efter den dramatiska akutoperationen i förra veckan och med Bosses och mitt tillfrisknande. Därför kan jag rapportera följande:

Bosse och jag har nästan hämtat oss från den misstänta covidinfektion som vi drabbades några dagar efter min konstvernissage den 12 november. Sen jag hade gjort ett antal snabbtester på mig själv och dessa visade positivt för covid-19 så insåg jag att Bosse och jag trots alla våra vaccinationer inte skulle undgå denna förfärliga infektion. De snabbtester jag gjorde gav ett klart positivt utslag. (Positivt = negativt).

Jag testade sen Bosse en gång. Det testet var mera svårtolkat och inte lika tydligt positivt för covid-19 som mina tester men eftersom vi var sjuka exakt samidigt och precis lika illa däran utgår jag ifrån att vi båda hade drabbats av covid. Man måste ta det säkra före det osäkra. Den här sjukdomen lekar man inte med eller viftar bort.

Jag har nästan aldrig varit så sjuk i hela mitt liv som jag var i förra veckan. Jag var sängliggande varje dag med huvudvärk, halsont, hosta, snuva, svår trötthet och feber, traditionella förkylningssymptom, men den här gången värre än normalt. Bosse var lika illa däran även om han valde att inte ligga till sängs utan försöka hålla sig uppe. Han måste ju bära in ved hela tiden så att vi kunde hålla varmt i vårt timmerhus.

Min sjukdom fick en allvarlig konsekvens: Jag var tvungen att hoppa av en förmodligen jättetrevlig frågesporttävling i en av våra reklamfinansierade kanaler (inte Alla mot alla). Jag vill inte avslöja programmets titel eller upplägg eftersom inget förmodligen är officiellt ännu. Jag hade redan skrivit på kontraktet när jag blev sjuk men tvingades ställa in min medverkan eftersom inspelningarna av programmet/progammen äger rum om bara några dagar. Jag ville inte medverka om jag fortfarande bar på covidsmitta. Det är djupt osolidariskt.

Det här är förstås tråkigt eftersom jag efter denna långa och deprimerande höst hade sett fram emot att få delta i det här programmet, som jag vet både kräver sin man och sin kvinna. Men nu är det som det är. Det finns inget att göra åt saken.

Bosse och jag är inte alls återställda ännu men det akuta skedet av sjukdomen är över och vi befinner oss båda i något slags konvalescensstadium. Jag har inte tränat på två veckor och har dessutom haft stora sömnproblem. Det gör att min fysiska form är i botten. Det måste jag åtgärda så fort som möjligt.

Så till vår lilla älskade Ingrid, som i förra veckan fick svåra komplikationer efter att ha blivit kastrerad veckan innan. Hon drabbades av ett bråck på bukväggen/bukhinnan och var så illa däran att hon måste akutoperas i torsdags. Hade hon inte blivit opererad fanns risken att hon skulle ha dött i bukhinneinflammation. Jag vet vad bukhinneinflammation vill säga eftersom jag själv drabbades av den sjukdomen (tillsammans med flera blodförgiftningar) efter min canceroperation sommaren 2011 och var nära att dö. Bukhinneinflammation är dessvärre en dödlig sjukdom som kräver omedelbar vård och medicinering.

Igår var Bosse och jag med Ingrid på ännu en efterkontroll hos veterinären. Hon tyckte att Ingrid verkade ha återhämtat sig bra. Magen var inte lika svullen längre. Den kändes mjuk när hon palperade den. Hon hade ingen feber. Hon hade ingen ömhet i buken, normal hjärtrytm och friska slemhinnor i munnen. Det såg riktigt bra ut – särskilt med tanke på att jag var livrädd för att hon skulle dö ifrån oss. I morgon ska vi på en ny kontroll och efter helgen kanske hon slipper ha på sig den där förfärliga röda bodyn som klämmer överallt.

Ingrid har lidit av att ha tvingats att leva i denna tvångströja. Hon har haft svårt att gå eftersom bodyn har spänt över bakkroppen och hindrat henne från att ta ut stegen ordentligt. Det har gjort henne dämpad, för att inte säga deprimerad. Katter är ju frihetsälskande djur som alltid tar för givet att de kan röra sig obehindrat.

Tyvärr förstår inte Ingrid själv varför hon måste bära en body trots att den är till stor nytta för henne. Dels hindrar den henne från att slicka på operationssåret. Dels pressar den ihop buken så att bukväggen kan återgå till sin normala status. Det är viktigt när man som Ingrid har haft ett stort hål i bukväggen och bukhinnan, som nu visserligen är igensytt men som fortfarande inte tål alltför halsbrytande rörelser.

Så just nu är jag lite mer optimistisk än tidigare. Att skidskyttesäsongen dessutom inleddes igår och idag med stora svenska framgångar gör inte saken sämre. Det gäller även längdskidsäsongen.

Utan skidtävlingar och skidskyttetävlingar är ju livet mycket fattigare, eller hur?