När den nye talmannen Andreas Norlén tillträdde sitt ämbete tidigare i höst visste han att han hade en svår uppgift framför sig när det gällde att få till stånd en regering i Sverige. Men jag tror inte att han ens i sin vildaste fantasi kunde drömma vilken omöjlig uppgift det skulle bli.

Det har nu gått nio veckor sen valet och fem veckor sen Stefan Löfvén röstades bort av riksdagen som statsminister. Ännu har Sverige inte fått någon ny regering.

I morse tillkännagav Stefan Löfvén att han ger upp försöken att bilda regering. För två veckor sen meddelade Ulf Kristersson samma sak. Detta trots att Andreas Norlén med en dåres envishet vädjat till partiledarna att ompröva sina gamla ståndpunkter och låsa upp de låsta dörrar som finns för att göra det möjligt att bilda en handlingskraftig regering – innanför eler över blockgränsen.

Men Norléns vädjanden har klingat ohörda. Ingen har lyssnat. Alla har fjättrat fast sig vid sina gamla master och vägrat släppa taget. Trots att flertalet politiska partier i Sverige åsiktsmässigt nästan skulle kunna samsas på en femkrona så är klyftorna när det gäller förmågan att bilda en regering avgrundsdjupa.

Ingen skugga ska falla över talmannen. Hans uppgift är omöjlig. När medierna kritiserar honom för att ha dragit benen efter sig och själv fördröjt regeringsbildandet, så är denna kritik obefogad. Det är inte talmannens fel att Sverige står utan regering. Det är partiledarnas fel eftersom dessa har grävt sig så djupt ner i sina skyttegravar att de kanske aldrig mer kommer att kunna klättra upp ur dem igen.

Det som händer (eller snarare: inte händer) i Sverige hösten 2018 är inget mindre än en politisk skandal. Visserligen vet alla varför det strular. Det beror på det politiska landskap som uppstod efter valet med två nästan jämnstora block (de rödgröna+alliansen) och Sverigedemokraterna som ett eget block med 62 mandat.

Vad allt handlar om är om man ska regera eller inte regera med stöd av SD. Här har alla partiledare utom möjligen Ebba Busch Thor från KD förklarat att de omöjligen kan sätta sig i en regering som stöds av Jimmie Åkessons parti.

Men de kan heller inte sätta sig i en regering tillsammans med riksdagens största parti, socialdemokraterna – samtidigt  som alla har talat varmt om värdet av ett blocköverskridande regeringssamarbete. Dessa fagra ord har vi inte hört någon partiledare försöka leva upp till under någon enda sekund under hösten.

Jag vet inte vad talman Andreas Norlén tror ska komma ut av hans planerade gruppsamtal med olika regeringskonstellationer. Varje tänkbar koalitionsalternativ har ju alla redan sagt nej till. Kommer de att ändra sig bara därför att talmannen bjuder in dem på kaffe en gång till? Det är mycket svårt att tro – även om det precis är detta som är nödvändigt.

En partiledare som har gjort bort sig rejält i höst är centerledaren Annie Lööf. Samtidigt som hon har svamlat om blocköverskridande samarbete så har hon sagt nej till allt sådant samarbete i verkligheten. Var finns logiken och konsekvensen?

Dessutom har hon och Jan Björklund sagt nej till en moderatledd regering – trots att Lööf samtidigt hävdar att hon vill se Ulf Kristersson som statsminister. Var finns logiken?

I fredags kväll i SVT-programmet Skavlan började Annie Lööf svamla om att Sverige behöver en kvinnlig statsminister och att hon själv skulle kunna vara en sådan. Idag på en presskonferens sa hon blankt nej till alla tankar på att bli statsminister och regeringsbildare. Var finns logiken och det konsekventa resonemanget? Inte hos Annie Lööf i alla fall.

Annie Lööf har med sin osläckliga törst efter att höras och synas i media skadat mycket av den politiska tilltron både till henne själv och till alliansen.

Låt oss slippa flera sådana här soloturnéer i fortsättningen, tack!