Ni tror inte att det är sant, men det är det. Inatt blev valberedningen i Svenska cykelförbundet klar med sitt förslag till nya ledamöter i förbundsstyrelsen. Till ny styrelseledamot på 2 år föreslås Elisabet Höglund, Tungelsta. Ja, det är faktiskt jag. Visst är det fantastiskt! Vid min ålder!

Redan tidigt i höstas blev jag uppringd av ordföranden i cykelförbundets valberedning, Jonas Sköld (se bilden ovan). Han frågade om jag med mitt mångåriga förflutna inom cykelsporten och mitt glödande intresse för cykel var intresserad av att ingå i styrelsen för Svenska Cykelförbundet.

Jag har ju två SM-guld i bagaget, 2 SM-silver, 2 SM-brons, samt ett otal SM-medaljer i lag. Jag cyklade i landslaget mellan 1971 och 1975. Jag har deltagit i 2 VM, i Frankrike och Spanien, där jag kom på 17:e resp. 21:a plats.

På den tiden var damcykelsporten något väldigt ovanligt och exotiskt i Sverige. Vi tjejer som tävlade på 70-talet var sportens kvinnliga pionjärer. Vi gjorde det bra, även internationellt. 1971 blev jag Sveriges första mästarinna på cykel. Så ung är faktiskt cykelsporten för damer i Sverige.

Sen dess har Sverige förstås hämtat hem en hel del medaljer på VM och OS. Främst gäller det förstås mountainbikeåkaren Jenny Rissveds fantastiska guldmedalj i Rio.

Emma Johansson har tagit silver i OS två gånger och tagit hem flera VM-medaljer för att bara nämna några.

Sverige har idag bara en enda manlig proffscyklist, Tobias Ludvigsson, som tävlar för det franska cykelstallet FDJ. Däremot är det flera svenska tjejer som tävlar som proffs i den internationella cykelsporten, t ex Emilia Fahlin (bilden nedan), Sara Mustonen, Sara Penton m fl.

När Jonas Sköld ställde frågan till mig om jag ville bli styrelseleledamot i cykelförbundet, svarade jag naturligt: ”Absolut” utan betänketid. ”Det vore skitkul”. Man får aldrig missa en chans att ha roligt, tycker jag, även om det naturligtvis inte är särskilt lönsamt att vara förtroendevald inom svensk cykel. Jag vet inte ens om man uppbär arvode för styrelsemötena.

Dessutom krävs det som styrelseledamot mycket hårt arbete och många egna initiativ för att svensk cykelsport ska kunna utvecklas. Det är jag plågsamt medveten om men jag är beredd att lägga ner en del kraft på detta.

Det flimrade för mina ögon när jag blev tillfrågad. Aldrig hade jag trott detta, jag som tjänat cykelsporten under så många år men som aldrig tidigare erbjudits något som ens liknar en förtroendepost. Än mindre har jag erbjudits att vara cykelkommentator på TV. Jag har väl heller inte kämpat för detta precis. Min håg ligger numera mest åt att själv få cykla, få träna, få känna vinden, dofterna från nyslaget hö, vit syrén och varm medelshavssand.

Hela hösten gick och jag hörde inget mer. Nähä, tänkte jag. Det var väl inte så allvarligt menat då. Men den 11 december ville hela valberedningen i cykelförbundet hålla en hearing med mig – via telefon. Jag frågades ut av ledamöterna om vad jag skulle kunna tillföra cykelsporten i Sverige.

Mycket, svarade jag förstås. Jag har många idéer om hur cykelsporten i vårt land skulle kunna utvecklas eftersom jag ser att den sporten idag, utåt sett i alla fall, för en tynande tillvaro. Inga medier skriver längre om svenska cyklister. Det rapporteras aldrig från några cykeltävlingar i Sverige. Intresset är noll. Obefintligt.

När jag själv tävlade på cykel mellan 1969-1975 var sporten stor i Sverige. Då hade vi bröderna Fåglum, som blev världsmästare i lagtempo vilket innebar ett stort fall framåt och en stor PR-vinst för svensk cykelsport. Jag är förvånad över hur lite intresse det finns i Sverige idag för cykelsporten som idrottsgren betraktat. Går vi till länder som Holland, Frankrike, Italien och Spanien så är folk däremot fullkomligt galna i sina cyklister. Cyklisterna är gudar.

Trots att Sverige har så goda betingelser för cykelåkning, förutom på vintern förstås, så verkar det vara svårt att rekrytera unga cyklister till sporten. Det måste bli en ändring på det. Cykel är en fantastisk sport och förtjänar ett bättre öde i Sverige.

Därför är det oroande att alltfler svenskar köper elcyklar. Folk orkar helt enkelt inte trampa själva längre. Jag förstår inte varför staten har gått in och subventionerat elcyklar, när det är mycket mindre energislukande att trampa själv – utan motor. Dessutom blir effekterna på folkhälsan betydligt större om man trampar utan el. Elcykeln är ett sjukdomssymptom, som diagnosticeras hos alltfler svenskar. Det är inte bra.

Nåväl, häromveckan meddelade Jonas Sköld mig i alla fall att en enig valberedning kommer att gå till Cykelförbundets årsmöte i Jönköping den 11 mars med förslaget att jag väljs in som ny styrelseledamot. Och inatt blev alltså förslaget offentligt.

Jag är förstås jätteglad. Och så s-m-i-c-k-r-a-d! Att ett stort svenskt idrottsförbund tror att jag har något att tillföra deras sport är en glädjande upptäckt, jag som i så många år har känt mig stå allt längre ut på det sluttande planet.

Nu gäller det att också bli vald på årsmötet. Visst finns givetvis en risk att någon i cykel-Sverige inte vill ha mig i styrelsen (”jag är för bråkig”) utan föreslår någon annan. Den risken måste man kalkylera med. Samtidigt är det ganska ovanligt att valberedningarnas förslag inte går igenom.

Så om en månad har jag sannolikt förvandlats till en cykelpamp! Det ni. Det är första gången i livet som jag blir en pamp. Men bättre sent än aldrig. (Eller bättre ”sänt än aldrig”, som vi sa på Rapport).

Avslutningsvis ska jag visa några skojiga bilder på cykelvurpor. Dessa visar att cykelsporten ingalunda är ofarlig. Det gäller förstås landsvägskörning men i ännu högre grad mountainbike, BMX och andra extremvarianter av cykelåkning.

Till sist: Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli.