Igår möttes EUs stats- och regeringschefer i Valletta, huvudstaden på den undersköna medelhavsön Malta, som under det här halvåret är ordförandeland i EU. De viktigaste frågan på mötet var hur EU ska kunna stoppa den nära miljonen afrikanska flyktingar som befinner sig i Libyen men som inget högre önskar än att få komma till Europa – där de tror att lyckan och friheten väntar.

Nu blir det inte så. EU-ledarna hade nämligen kommit på ett smart knep att slippa ta emot dessa hundratusentals afrikaner. EU skänker nämligen 200 miljoner €, motsvarande nästan 2 miljarder svenska kronor, till Libyens regering för att denna på olika sätt ska förhindra att flyktingarna söker sig till Europa.

– Ingen mer flykting ska behöva dö på Medelhavet, förklarade Sveriges statsminister Stefan Löfven med darr på rösten efter EU-mötet på Malta igår eftermiddag, fredag.

På ytan lät det vackert – men i själva verket var Löfvens ord den värsta formen av politisk cynism. Självklart kommer kanske ingen flykting att dö i en rankig, undermålig och sjöoduglig båt på Medelhavet. De kommer ju inte ens att kunna stiga ombord på några sådana livsfarliga farkoster, om myndigheterna i Libyen gör som EU-ledarna säger.

Det är naturligtvis inte så att EU:s stats- och regeringschefer i första hand är ute för att rädda människor undan döden på Medelhavet. Nej, deras avsikt är att slippa ta emot den nya enorma flyktingvåg som skulle välla över Europa om de afrikanska flyktingarna från Somalia, Etritrea, Sudan och Gambia, som under lång tid överlevt (eller dött) i inhumana flyktingläger i Libyen i väntan på att giriga människosmugglare för stora pengar ska placera dem i livsfarliga farkoster och sen lämna dem åt sitt öde på Medelhavets nyckfulla vågor.

EU – och inte minst Sverige och Tyskland – vägrar att få tillbaka den situation som drabbade Europa under hösten 2015 när 180 000 flyktingar tog sig över Medelhavet till Europa, varav nästan 5 000 drog drunkningsdöden. Nu är dessutom Balkanrutten stängd. Inga flyktingar kan längre ta sig till Europa via Grekland och Balkan. Och i torsdags krattade den italienska regeringen manegen för EU-kollegorna genom att underteckna ett avtal med den FN-stödda regeringen i Libyen om att Libyen för 2 miljarder svenska kronor behåller flyktingarna på libysk mark och förhoppningsvis gör flyktingarnas tillvaro i de fattiga, urusla lägren något mindre inhuman.

Därför gick det snabbt för EU-ledarna att fatta beslutet om att muta Libyen med pengar.

Visst är det mumma för den libyska regeringen att ta emot 2 miljarder kronor på ett bräde. Visst är det lätt för denna regering att utlova kraftfulla humanitära insatser så att de afrikanska flyktingarna kan stanna i de libyska lägren och inte gör några försök att ta sig över Medelhavet till Italien eller Spanien.

Men hur sjutton ska marionettledaren och nickedockan till premiärminister, Fayez al-Serraj, som tillträdde på posten 2016, lyckas med konststycket att skapa ordning i ett land där kaoset blir värre och värre för varje dag och där han och hans regering i praktiken saknar legitimitet hos det djupt splittrade libyska folket.

En del av EU-pengarna ska gå till den libyska kustbevakningen för att den ska kunna skapa kontroll över Medelhavet. Men hur vet man att kustbevakningen inte styrs av maffiakungar, kriminella och människosmugglare? Det vet man inte alls.

Den stora frågan är därför hur EU kan träffa ett avtal om så mycket pengar med en regering i Libyen som inte ens har kontroll över sitt eget territorium. Sen Muhammad Khadaffi störtades 2011 är Libyen ett land i kaos och anarki. Libyen har två konkurrerande territorier och tre regeringar (!). Det är den s k övergångsregeringen staden Tobruk (inte huvudstaden Tripoli) som stöds av FN som EU förhandlar med.

Sönderfallet i Libyen påskyndas av att IS skaffar sig allt större inflytande över landet. Libyen styrs i praktiken av olika militärfraktioner, milisgrupper, kriminella gäng, maffiagrupper – och numera också IS. Libyen är världens sjätte mest korrupta land i hård konkurrens med Somalia, Nordkorea och Angola. Det är till detta land som EU nu ska skänka motsvarande 2 miljarder svenska kronor – pengar som dessutom kommer att tas ur EUs biståndsbudget för fattiga länder i Afrika.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Förmodligen borde jag gråta. Det är ett häpnadsväckande cyniskt politiskt spel vi nu bevittnar mellan EU:s medlemsstater och en stat i sönderfall i Nordafrika.

En förklaring till EU-ledarnas ovilja att ta emot flyktingar från Libyen är att dessa afrikaner inte i första hand flyr undan krig, tortyr och död. De är i huvudsak ekonomiska flyktingar som vill skaffa sig ett bättre och rikare liv i Europa. De flesta av dem har därför ingen asylrätt. Av det skälet kan man förstå EU-ländernas motvilja att ta emot en ny gigantisk flyktingström när flertalet flyktingar ändå inte har möjlighet att få asyl i något EU-land.

Men säg då detta öppet för sjutton. Hyckla inte som Stefan Löfven gör om att EU-ledarna vill rädda dessa fattiga människor undan döden på Medelhavet, när det i själva verket handlar om att Europa inte vill ta emot dessa flyktingar. Hade EUs medlemsländer solidariskt och gemensamt ställt upp på kravet att ta emot flyktingar, så kanske även denna nya flyktingström skulle kunna härbärgeras men när det i praktiken bara handlar om två länder, Sverige och Tyskland, som får bära hela flyktingbördan så blir situationen omöjlig.

Oavsett detta så är EU-ledarnas beslut på Malta ytterligare ett bevis på EU:s moraliska haveri.