Elisabets film- och boktips I 

Idag är det återigen dags för mig att lämna lite tips och idéer om vilka böcker ni bör läsa (eller inte läsa) och vilka filmer ni bör se (och inte se). Låt mig börjar med filmerna – eller rättare sagt filmen.

Jag har under lång tid gått och väntat på att få se filmen ”Utöya”, skapad av den norske regissören och filmaren Erik Poppe, som började visas i Norge i våras men som tidigare inte har kunnat ses till ett överkomligt pris på de filmsajter som finns på nätet. Igår kväll hyrde jag äntligen filmen och började titta fylld av spänning och förväntan.

Alla vet vad filmen handlar om: det fasansfulla terrordådet på ön Utöya i Norge den 22 juli 2011 när Anders Behring Breivik sköt ihjäl 77 unga människor på ett sommarläger på ön, skadade ytterligare 92 ungdomar svårt och lämnade 300 unga människor kvar med svåra psykiska trauman. Det här är ett av nutidshistoriens grymmaste, mest hänsynslösa och mest meningslösa brott, ett brott som chockade en hel värld och försatte en hel nation (Norge) i ett djupt psykologiskt trauma.Regissören Erik Poppe tillsammans med skådespelerskan Amanda Berntzen.   Bild: Klar

Poppes film var ifrågasatt redan innan den gjordes. Många norrmän menade att det fruktansvärda terrorbrottet låg alldeles för nära i tiden för att kunna skildras på film. Det låg mycket sanning i detta. När filmen väl kom var mottagandet ganska ljummet. Känslorna i Norge var – och är – fortfarande blandade.

Efter att ha sett filmen igår kväll kunde jag konstatera att filmen ”Utöya” aldrig borde ha spelats in. Inte därför att filmen, såsom den utformades, i första hand kunde riva upp sår i den norska nationen som kanske höll på att läka utan därför att filmen som film betraktad helt enkelt var dålig, ett uselt hantverk och en halvmesyr. Man märkte hela tiden hur regissören tassade som katten kring het gröt för att inte stöta sig med den allmänna opinionen och riva upp nya sår. Resultatet blev en film som både historiskt och filmatiskt blev meningslös.

Visst finns det enstaka skådespelare i filmen som gör starka och trovärdiga rolltolkningar. Det gäller framförallt huvudpersonen Kaja, som spelas av 19-åriga Amanda Berntzen. Hon är trovärdig och tillbakahållen, spelar inte över eller försöker dramatisera sin roll i onödan. Utöver hennes rollgestaltning ger filmen inte tittaren särskilt mycket tillbaka. Filmen känns seg, utdragen och utan den dramatik som sannolikt utspelade sig på Utöya under dessa hemska timmar.

Filmen koncentrerar sig på att skildra några få ungdomar och beskriver deras skräck och fasa inför hotet att skjutas ihjäl av den eller de personer som de inte kunde se eller visste vilka de var men som de visste befann sig någonstans på ön. Först trodde ungdomarna att det pågick en realistisk övning men senare förstod de att det var en mördare det handlade om.

Det som helt dominerar filmen är skotten, de fasansfulla dödande skotten från Breiviks vapen. Det är ett skickligt dramaturgiskt grepp men det räcker inte för att göra en lång spelfilm.

Vi får tack och lov aldrig se förövaren själv. Vad vi får se är bara hur ungdomarna flyr in i skogen, gömmer sig bakom stammar, rotvältor och sprickor i berget ner mot sjön. Ungdomarna var desperata och förtvivlade. I övrigt berättade filmen ingenting.

Det krävs att man som tittare är insatt exakt i vad som hände den där hemska sommardagen i juli 2011 för att förstå att det fanns en bakgrund till ungdomarnas förlamande fasa. Men filmen förklarade ingenting. Den sattes inte in i något sammanhang. Självklart förstod inte ungdomarna på Utöya förrän det var för sent vilket terrordrama som utspelade sig på ön med ständigt pågående skottlossning i 1 timma och 12 minuter utan att de visste vem om sköt eller varför.

Men för att göra en bra film om dådet krävs större ambitioner, mer konstnärlighet och bättre användning av kameran än så här. Filmen känns istället som en halvdåligt amatörvideo, där filmaren slänger med kameran hit och dit utan att fokusera. Vill man göra en bra film måste varje sekvens, varje klipp vara noggrant planerat och utfört. Kaoset skildras dåligt av en dåligt producerad film.

Just därför att personerna bakom filmen var så ängsliga för att såra någon blev resultatet platt och intetsägande. Filmen borde enligt min mening aldrig ha gjorts eftersom den inte tillför något utöver vad de flesta redan känner till.

Jag menar inte att filmen borde ha varit mer blodig. Att beskriva en blodig och mardrömslik verklighet med en ännu blodigare och ännu mera mardrömslik film resulterar bara i spekulation i våld. Filmen borde istället ha  varit mer dokumentär, mer heltäckande och mer politisk.

Så jag kan tyvärr inte rekommendera filmen trots att jag normalt är mycket förtjust i norska filmer. Med filmen Utöya går Norge inte till filmhistorien trots att filmen vill återge ett våldsbrott av världshistoriska mått.