Jag antar att det finns en och annan i Sverige som inte har uppmärksammat att Ryssland under den här månaden (april 2023) är ordförandeland i FN:s säkerhetsråd. Detta fick kanske inte den uppmärksamhet det förtjänade förrän Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov med sin sedvanligt bistra uppsyn igår, måndag, slog sig ner i ordförandestolen i Säkerhetsrådet och började leda rådets förhandlingar under två dagar.

Av säkerhetsrådets 15 medlemsländer är fem permanenta med vetorätt i alla frågor. Dessa fem är förutom Ryssland även USA, Kina, Storbritannien och Frankrike. Två av de permanenta medlemmarna är alltså diktaturstater som aldrig tar någon hänsyn till mänskliga rättigheter eller att krig startas i världen. Ordförandeskapet i säkerhetsrådet roterar mellan rådets femton medlemmar. Varje medlemsstat håller i klubban under en månad i taget.

Sergej Lavrov välkomnades igår till säkerhetsrådet av den ständigt flinande generalsekreteraren, portugisen António Guterres. Visserligen hasplade Guterres ur sig några till intet förpliktigande fördömanden av Rysslands anfallskrig i Ukraina och tillade att invasionen var ett brott mot all internationell rätt. Men därutöver var det bara för Lavrov att agera ordförande i rådet utan att bry sig om vad generalsekreteraren sa. Däremot fördömde Lavrov västmakterna genom att säga så här:

”Jag varnar för att vi står vid en farlig tröskel, kanske en ännu farligare tröskel än under det kalla kriget”. Lavrov sa också att:

”… ingen har tillåtit den västerländska minoriteten att tala för hela mänskligheten”.

Vad han menade med dessa hotfulla uttryck är inte svårt att förstå. Han varnade för ett tredje världskrig om USA och Europa fortsatte att pumpa in vapen i Ukraina, vapen som skulle användas mot Ryssland. Däremot sa han ingenting om att det var Ryssland som egenhändigt hade byggt upp den farliga tröskel som han nu varnade världen för.

Det är djupt omoraliskt, för att inte säga oanständigt, att FN-systemet tillåter att den man som sedan sexton månader tillbaka leder ett blodigt anfallskrig i Ukraina har make att skylla på någon annan. Det är också oanständigt att denne man och detta land, d v s Ryssland, får agera som ordförandeland i FN:s säkerhetsråd och dessutom sitta i säkerhetsrådet som permanent medlem med vetorätt i alla frågor trots att man själva leder ett blodigt krig.

Jag kan tillägga att redan i februari 2022 satt Ryssland som ordförande i FN:s säkerhetsråd – exakt samtidigt som man iscensatte den brutala invasionen i Ukraina. Hur kan detta vara möjligt? Vad är det för värld vi lever i? Hur kan ett land starta ett krig mot ett vänligt sinnat grannland samtidigt som man sitter som ordförandeland i det mäktiga säkerhetsrådet i FN, vars viktigaste uppgift är att hantera och stoppa krig och konflikter i världen? Jag tar mig för panna som är våt av svett.

Jag citerar ur FN:s stadgar:

”FN:s säkerhetsråd har i uppgift att upprätthålla världsfred och avvärja hot mot den internationella säkerheten”. 

Jag hämtar ytterligare citat ur FN:s stadgar:

”FN:s främsta uppgift är att bevara den internationella freden och säkerheten. Detta var syftet då FN-stadgan skrevs år 1945 och fredsfrågorna är fortfarande några av FN:s allra viktigaste arbetsområden. FN arbetar för att upprätthålla den internationella freden och säkerheten genom att förhindra konflikter, hjälpa parter involverade i konflikter att sluta fred, genomföra fredsbevarande operationer och skapa förutsättningar som möjliggör bevarandet av freden.

FN:s säkerhetsråd har det primära ansvaret för internationell fred och säkerhet, medan generalförsamlingen och generalsekreteraren innehar viktiga, kompletterande roller tillsammans med andra FN-kontor och FN-organ.” 

Ukrainas ledare har tillsammans med många andra ledare i världen fördömt det system som gör det möjligt för Ryssland att leda FN:s säkerhetsråd samtidigt som man för krig i Ukraina. Så här skrev till exempel Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba på Twitter i början av april.

”Ryssland utkämpar ett kolonialt krig. Dess ledare är en krigsförbrytare som efterlyses av ICC (Internationella Krigsförbrytartribunalen i Haag, min anm.) för att ha kidnappat barn. Världen kan inte vara en säker plats med Ryssland vid UNSC (FN:s säkerhetsråd, min anm.)

Dmytro Kuleba såg detta som det sämsta aprilskämtet någonsin:

”Det land som systematiskt bryter mot alla grundläggande regler för internationell säkerhet är ordförande över ett organ vars enda uppdrag är att skydda och den internationella säkerheten”, sa Kuleba.

Enligt stadgarna är några av säkerhetsrådets huvuduppgifter följande:

• att undersöka varje konflikt eller situation som kan leda till en internationell konflikt
• att presentera förfaringssätt och förlikningsvillkor för att nå fram till en lösning
• att rekommendera handlingar mot varje hot eller aggressiv handling

FN-stadgan förbjuder användningen av våld mot ett annat lands territoriella integritet eller politiska självständighet. De enda undantagen från detta är när det handlar om självförsvar eller våldsanvändning som godkänts av FN:s säkerhetsråd.

Inga av dessa uppgifter och regler står på den dagordning för mötena i säkerhetsrådet som den ryske utrikesministern har varit med om att upprätta. Istället har Ryssland under den här månaden bland annat drivit frågan om vapenexport, naturligtvis som ett sätt att hindra västmakterna från att exportera vapen och krigsmateriel till Ukraina som sedan ska användas mot Ryssland.

Rysslands och Vladimir Putins ignorans gentemot FN och Rysslands ständiga brott mot FN:s stadgar utan att någon försöker stoppa dem visar vilken meningslös organisation FN är. När FN bildades 1946 efter andra världskrigets slut fanns det stora förhoppningar om att den nya organisation skulle förhindra att det aldrig mer blev krig. Tilltron till FN var på den tiden enorm.

FN gjorde också under årens lopp många omtalade insatser för att upprätthålla fred och säkerhet i regioner av krig och konflikter. Sen 1948 har FN organiserat 69 fredsinsatser. Av dessa är 16 fortfarande aktiva. Det handlar om kända insatser som de i Darfur, i Kosovo, på Cypern, i Libanon, i Indien och Pakistan, i Centralafrikanska republiken, i Belgiska Kongo, på Haiti, i Liberia, i Elfenbenskusten, i Sydsudan, i Mellanöstern, däribland Syrien och Gaza för att ta några exempel.

Men under senare år har FN spelat en allt mindre framskjuten roll som fredsfrämjare. Istället har Nato tagit över de verkligt stora insatserna, som mera har haft karaktären av fredsframtvingande än fredsskapande och övervakande uppdrag. Afghanistan är det bästa exemplet.

Det finns också ett antal FN-insatser som har utvecklat sig till rena katastroferna och där FN-soldater själva har blivit en del av kriget. Det jag tänker på är FN-insatsen i Belgiska Kongo mellan 1960 och 1964 (då förre generalsekreteraren Dag Hammarskiöld mördades). Kongokrisen blev en av de blodigaste konflikterna i FN:s historia och var ett stort misslyckande för FN.

I de flesta FN-insatser har svenska soldater ingått. Under kriget i Kongo sattes över 6000 svenska soldater in för att hjälpa till att driva igenom FN:s vilja. De ofta oerfarna svenska soldaterna kom till Kongo för att skapa fred, bygga vägar och järnvägar och skydda civilbefolkningen. I stället hamnade de i regelrätta strider med kongomiliser och kongolesiska utbrytararméer.

19 svenska soldater fick sätta livet till i Kongo under dessa fyra fasansfulla år. En händelse som inte är särskild känd är att två av de dödade svenska FN-soldaternas kroppar blev bortrövade och uppätna av lokalbefolkningen i samband med ett överfall i form av ett bakhåll. De svenska soldaterna, båda officerare, blev med andra ord offer för kannibalism. Detta är inget som den svenska Försvarsmakten har velat tala högt om. Istället hemlighölls den makabra händelsen i över fyrtio år men idag hemlighåller man den inte längre. Det går numera att läsa om den i de militärhistoriska annalerna.

FN:s andra stora uppgift är att skydda och främja de mänskliga rättigheterna. Det lyckas man heller inte särskilt bra med. I FN:s stadgar står det så här:

”De mänskliga rättigheterna är grundläggande fri- och rättigheter som alla har lika rätt till. De baserar sig på en uppfattning om universellt, okränkbart värde r mänsklig värdighet. De mänskliga rättigheterna tillkommer alla och kan varken kan ges till eller tas ifrån någon. Tillsammans formar alla mänskliga rättigheter en odelbar helhet där varje fri- och rättighet är lika viktig.”

Det är med en djup suck jag läser dessa vackra ord samtidigt som jag och många med mig vet att de mänskliga rättigheterna kränks varje dag över hela världen. Ryssland kränker regelmässigt de mänskliga rättigheterna i Ukraina. Kina visar gång på gång att mänskliga rättigheter inte är något man behöver ta på allvar. Detta är bara några exempel.

Trots FN-stadgans vackra ord om mänskliga rättigheter har FN själv tillsatt medlemsländer på ledande poster i FN-organ vars uppgift är att skydda mänskliga rättigheter trots att dessa medlemsländer själva systematiskt bryter mot samma rättigheter.

I september 2015 valdes till exempel Saudiarabien in i FN:s råd för mänskliga rättigheter, något som väckte enorm ilska både inom och utom organisationen. Saudiarabien är ett av de länder där man har avrättat flest människor och där landets bödlar systematiskt och regelbundet har utövat halshuggningar, tortyr, amputationer av händer eller fötter och piskrapp mot oliktänkande som inte har delat regimens värderingar.

Även Kina, Ryssland och Kuba har röstats in som medlemmar i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Organisationen Human Rights Watch har liknat detta vid att ”låta dömda pyromaner gå med i brandförsvaret”. Detta har kunnat fortgå eftersom FN i mångt och mycket är en genomkorrumperad organisation. Möten och känsliga omröstningar hålls hemliga och innanför lyckta dörrar. Människoföraktande diktaturer har på det sättet kunnat tillskansa sig fina poster i prestigefulla FN-organ för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter därför att korrupta FN-tjänstemän på hög nivå har tillåtit detta.

Den enda fråga som FN idag orkar driva med viss kraft är klimatfrågan. Men så är den inte alls lika ”farlig” som till exempel konfliktlösningar och mänskliga rättigheter:

FN med dess nuvarande organisation och struktur behövs inte. FN är snarare en skadlig företeelse eftersom FN tillåter att dess stadgar nonchaleras och trampas på varje dag. FN är impotent. Det finns underorgan inom FN som jag tror fungerar bra. Ett sådant är FN:s flyktingorgan UNHCR.

Men hela strukturen och överbyggnaden med vetorätten i säkerhetsrådet som det värsta exemplet gör den totalförlamade organisationen till en koloss på lerfötter, en koloss som kostar massor av pengar men som inte utför det uppdrag som man har ålagt sig själv.

Jag vet att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att få en organisation med världens alla stater som medlemmar att fungera. Men varför har man då kvar denna organisation? Varje land som vill bli medlem av FN borde istället tvingas kvalificera sig för detta genom att visa att man till varje pris vill leva upp till FN:s stadgar. Men idag är detta omöjligt.

Sverige har historiskt alltid varit en sann FN-vän. Jag tror att det är på tiden att svenska politiker vaknar upp ur sin törnrosasömn och inser att det är ett genomruttet bygge man satsar tillit och pengar på.