Jag har skrivit om det här många gånger redan. Många tror säkert att jag sålde huset i Tungelsta för flera månader sen men så enkelt är det inte. En husaffär tar sin tid.

Mitt smultronställe i skogarna utanför Tungelsta lades ut för försäljning på bl a Hemnet i mitten av juni ifjol. Nu, 9 månader och 10 dagar senare, är det inte längre mitt. Nåja, Bosse och jag har ju inte bott där sen den 30 juni ifjol men det är först när alla papper har skrivits på och köpeskillingen har betalats ut som man kan säga att affären är avslutad och allt är oåterkalleligt.

Och igår blev alla papper påskrivna och köpeskillingen utbetald till mig.

Det var med sorg i hjärtat som jag i det ögonblicket förstod att paradiset i Tungelsta inte längre var mitt. Nåja, det var ju jag själv som förra våren bestämde mig för att sälja huset – men det är först i det ögonblick som huset är sålt som det står klart för mig att det inte längre är mitt.

Idag, dagen efter ägarskiftet, är det första gången som jag på riktigt har känt en verklig och djup sorg, en separationsångest som jag visserligen själv har lagt grunden till och som jag inte längre kan ändra på. Nu är allt över. Jobbet är gjort. Huset är inte längre i min ägo och själv bor Bosse och jag redan på en helt annan plats i ett helt annat hus.

I torsdags i förra veckan kom en flyttfirma med två lastbilar från Tungelsta hit till Älvhyttan med det mesta av flyttgodset. Igår eftermiddag kom ytterligare en flyttbil med allt det som inte fick plats i de två första lastbilarna. Allt lastades in i det här fina röda huset, som idag mer har karaktären av möbelmagasin eller snarare skräpkammare än ett hus, visserligen bara halvfärdigt, men ändå …

Flyttkaoset som kommer att bli sju resor värre än något annat

Den vackra bergsmansgården som Bosse byggde 2005 – 2006 men som aldrig har blev klar är alltså nu ett enda gigantiskt möbel- och skräpförråd. Varje millimeter av botten- och övervåningen har ockuperats av möbler, flyttkartonger, svarta plastsäckar, cyklar, skidor, verktyg, kläder, skor, tusentals böcker, papper, porslin, kastruller, glas, kuddar, sänglinne, toalettsaker, röjsågar, motorsågar, hundratals verktyg, kablar, murslevar, oljefärger, tavlor, tre stafflin, möbler, möbler och möbler igen  … allt, i en enda förfärlig röra.

Jag ska samtidigt tillägga att i samma hus fanns redan ett flyttlass från Spanien som anlände till Älvhyttan i slutet av april i fjol. När jag sålde min lägenhet i Estepona på den spanska Solkusten hösten 2023 lät jag först magasinera möblerna i Malaga. Jag visste inte vad jag skulle göra av dem. I över ett halvår stod möblerna i det där spanska garaget och tickade pengar.

Till slut insåg jag att var på väg att bli ruinerad om inte möblerna flyttades till någon annan plats. Men jag visste inte vart. Någon ny bostad i Spanien hade jag inga planer på att skaffa.

Så förra vintern beslöt jag mig för att ta hem alla möbler och allt husgeråd till Sverige och huset i Älvhyttan. Det borde jag egentligen inte ha gjort för plötsligt ändrade jag mig. Jag ville inte lämna Spanien för evigt. Jag ville ha något slags enkelt boende där för att kunna åka dit ibland och cykla och njuta av den fantastiska naturen.

Jag började leta efter ett litet hus på landsbygden, alltså inte på de fashionabla turistorterna längs stranden.

Så sen den 2 september i fjol äger jag en liten vitrappad ”finca” (= ”mindre spansk bondgård”) uppe i bergen utanför den lilla byn Cómpeta öster om Malaga. Fincan har en stor fruktträdgård men ingen pool. Gården ligger 2,5 mil norr om Medelhavet men om jag står på balkongen utanför sovrummet på övervåningen och ställrt mig upp på tå med sträckta ben kan jag se Medelhavet skymta i söder – om inte moln och dimma lägger hinder i vägen.

Dit borde jag förstås ha bogserat möblerna från den sålda spanska lägenheten istället för att kosta på en dyr flytt till Sverige. Nu står jag här med två bohag i ett och samma hus och vet inte hur jag ska hantera läget. Det får väl bli en gårdsauktion till sommaren, antar jag.

Ibland uppstår det stora glapp i livsplaneringen. Jag har alltid varit en person som har fattat snabba beslut. Jag har alltid följt min magkänsla som talat om för mig vad som har varit fel och rätt. Denna magkänsla har hittills nästan alltid styrt mig åt rätt håll. När jag sålde lägenheten i Estepona visste jag däremot inte att jag mindre än ett år senare skulle stå som ägare till ett eget hus i Spanien. Dålig planering? Javisst, väldigt korkat! Eller ett uttryck för kreativ spontanism, om man vill se något positivt i denna eviga flyttkarusell.

Som ni förstår har mitt liv de senaste 2-3 åren nästan bara handlat om att flytta möbler och andra ägodelar från den ena bostaden till den andra, till och med kors och tvärs över Europa. Min och Bosses enda fasta punkt i tillvaron är numera den lilla gården här i Älvhyttan. Runtomkring råder kaos.

En person i familjen som struntar både i flyttkaos och magasinerade möbler är vår lilla Ingrid. Hon älskar att bo i Älvhyttan.

Nyligen bestämde jag mig för att jag skulle börja använda det ”riktiga” namnet på den här fastigheten, nämligen Granåsen. Ja, inte Granåsen utanför Trondheim i Norge där VM i längdskidor avgjordes för några veckan, utan ”mitt eget” Granåsen i den lilla idyllen Älvhyttan i Nora kommun i Bergslagen. Fastigheten ska i fortsättningen få heta ”Granåsens gård” + sedvanlig postadress.

Det låter väl fint – trots att det egentligen inte är någon riktig ”gård” utan bara en gräsplätt på drygt 5 000 kvm med en gammal ladugård, ett förfallet hönshus, en sprucken jordkällare, ett gammalt bostadshus från 1800-talet och så Bosses ”nybyggda” bergsmansgård från 2005 (numera möbelmagasin).

Men i ladugården finns det plats för två kor, så om det tredje världskriget skulle bryta ut så har vi både mark att odla på och kor och kanske höns som våra viktigaste kapitalvaror. Vi kan också odla potatis, så morötter, dill, rödbetor och sallad. I bästa fall skulle vi kunna bli självförsörjande på mat.

Nu tror jag väl inte så mycket på hoten om ett tredje världskrig med tanke på Donald Trumps och Vladimir Putins plötsligt uppflammande kärlek till varandra – men det trodde inte folk 1914 eller 1939 heller.